tisdag, april 05, 2011

Välkommen Maryam Yazdanfar!

Jag tänker inte sticka under stol med att detta är en partsinlaga, jag räknar mig som en av Maryam Yazdanfars vänner. Men det är bostadspolitiska visioner jag vill älta lite, inte Maryam Yazdanfar och hennes framtid därför att hon är av ett tuffare virke och står pall en snyting.
Makt, politisk makt, förtroendeuppdrag, är alltid till låns, det är inte mer med den saken. Attans daltande med Österberg. Eller?
Maryam har jag haft förmånen att känna ett antal år nu, sedan hon var alldeles ny och ung och grön och just kommit in i riksdagen. Idag är Maryam inte längre så ny och ung och grön utan ganska erfaren riksdagsledamot, stolt mamma till två knattingar, mammaledig med den yngsta. Och förra veckan petad från uppdraget som ordförande i Civilutskottet, ansvarig för att driva fram en socialdemokratisk bostadspolitisk plattform, den första på flera decennier faktiskt.

Helt nyligen besökte Maryam Yazdanfar oss i Upplands Väsby för att hålla en föreläsning om det bostadspolitiska projekt hon leder. Eller ledde. Jag var inte ensam om att tycka om det jag hörde.

Maryam Yazdanfar kommer till oss i Upplands Väsby på första maj som huvudtalare, kanske hon tar upp den där tråden då också, därför projektet att få fram en bostadspolitisk vision värd namnet hoppas jag inte dog med det pusselläggande som Håkan Juholt håller på med för att få ihop det lag han vill ha omkring sig.

Det viktigaste är kanske, trots allt, idéerna. Men det är klart att idéer smids inte av luft, det krävs lite hantverk också. Rätt mycket hårt jobb faktiskt, kunskap och kunskapsspridning, en hel del nationalekonomi men också modet att våga formulera en idé om det offentliga rummet, mötesplatserna, människors livsmiljö. Och om bostad, trångboddhet och bostadsstandard. Om integrationsfrågor och folkhälsa, om kopplingen mellan barnfattigdom, arbetslöshet, boendemiljö och skolmiljö.

Till Stockholmsregionen flyttar varje år 60 000 människor ungefär, 40 000 flyttar härifrån. Det där betyder att Stockholmsregionen växer med motsvarande en småstad varje år, 20 000 människor - men vi bygger inte i samma takt. Vi bygger för ungefär hälften så många. År efter år lagras människor i områden som stannat i växten tills trångboddhet åter har blivit en realitet.
I områden som Rosengård, Rinkeby och Bergsjön är fler än vartannat barn vad Rädda Barnen kallar för fattiga. De har inte råd att delta i skolutflykten. De ger upp sin framtid i tidig tonår därför att en fattig unge ser inte ens möjligheten att låna pengar för att studera om inte någon ger honom den utsikten, hoppet, tron på den egna förmågan.

I Upplands Väsby är det bättre, knappt 10 procent. (2009 års siffra), tre barn i varje klass, i vissa skolor är det fler. 810 barn i hela kommunen. Några, alldeles för många barn, har dessutom att brottas med uppväxtmiljöer bortom vår fantasi - slag, missbruk, förfärliga missförhållanden, ett konsekvent och brutalt kvinnoförtryck. De bor vanligen inte heller i villaområden.

Därför är storstadens problem inte bara barnfattigdomen.
Eller alla de ungdomar som missat de betyg som hade behövts för att komma in på gymnasiet.
Eller den enorma snedsitsen när det gäller arbetslöshetsstatistiken, folkhälsotalen eller egentligen all typ av siffror som berättar hur människor och samhällen egentligen mår:

Storstaden lider även av trångboddhet, och snabbt ökande hemlöshet. Klasskillnaderna som ökar syns tydligt i bland annat boendet. Barnrikehusen är på väg tillbaka, i ny tappning.

Men hur det verkligen ser ut, det vet vi faktiskt inte eftersom det saknas statistik! Boverket anser dock det klar att den genomsnittliga bostadsstandarden "inte har ökat" på 25 år, och att det "i vissa områden" finns en ökande trångboddhet.

Sedan fastighetskraschen i början av 1990-talet har situationen just i Stockholmsregionen förvärrats. I snitt byggs det 600 bostäder per 1 000 inflyttade under åren 1975-nu, men från en årlig nivå på ungefär 8-10 000 bostäder årligen har bostadsbyggandet halkat ned till mindre än hälften under de senaste tjugo åren. Det kan man läsa mer om här i Boverkets fördjupning av problemet. Grafen är från den rapporten. Den gröna linjen berättar om inflyttning, den grå linjen och de gröna staplarna om bostadsbyggandet. Ni ser ju att problemet accelererar.





Det är enkel matematik i en graf, men den faktiska vardagen blir då denna:

Mina och dina barn har inte råd, inte kontakter och ingen möjlighet att komma in på bostadsmarknaden förrän de har fått fast jobb i trettioårsåldern - inte ens våra medelklassbarn eller vuxna med båda fötterna inne på arbetsmarknaden har tillgång till en fungerande bostadsmarknad.
Det gäller givetvis också alla som flyttar hit, från Umeå, Bagdad, Sarajevo eller London.

Det bromsar tillväxten eftersom bostad är en viktig fråga för duktiga medarbetare. Vad det gör på sikt för ett samhälles självkänsla, kittet som håller människor samman, förmågan att glädjas åt varandras framgångar... Det påverkar segregeringen negativt och det förstummar bostadsmarknaden eftersom det är billigare att bo kvar i den lite för stora villan, radhuset, lägenheten när barnen flyttat hemifrån (i trettioårsåldern!) än att flytta till nyproducerat mindre.

Undrar om det kan påverka skolmiljön, servicenivån, förmågan att ta hand om våra gamla och sjuka? Om man betänker att för samma peng som liten lya i storstad kostar, kan man smälla loss på en rejäl egenägd villa i småstad. Sämre lön kanske, men gångavstånd till jobbet, vad får det för effekter i storstad respektive skapar för möjlighet i den mindre staden?

När Tage Erlander och sedemera Olof Palme ledde det bostadspolitiska projektet i hela Sverige på 1960-talet som blev miljonprogrammet - namnet miljonprogrammet därför att det handlade om att bygga en miljon nya bostäder på tio år - så var det kopplat till en rad idéer om människans frihet, möjlighet att uppfylla sina drömmar och visioner, om barns uppväxtvillkor och om anständig bostadsstandard för alla. Men med fanns också idéer om miljö, om konstverk, kulturmål, om vackra och funktionella hus, naturliga mötesplatser i stadsrum och stadsbyggnadsplanering och visionen om en bra, likvärdig skola för alla.

De där idéerna har förlorat sin lyskraft och sin aktualitet i den dagsaktuella politiska debatten, trots att vi alla vet att det har betydelse för folkhälsan, för möjligheten att attrahera bra arbetskraft, för ett samhälles hela självkänsla och ytterst - för människors lust och livsglädje.

Bra miljöer, bra mötesplatser, bra rum att vistas i - bostadsbyggande handlar inte om att smälla upp 3500 lägenheter nere vid Mälaren och vispa omkring med nån slags vision om sjöutsikt, detta handlar om att skapa bra villkor för alla människor.
Bra uppväxtvillkor för barn som inte har råd med en egen cykel ger bättre möjligheter för barn vars föräldrar har råd med den där cykeln. Det hör ju ihop, och boendet är en nyckel i alla länder. Och än så länge tycker vi nog alla att det är alldeles självklart att bagarens barn, lärarens, och direktörens sitter i samma klassrum i världens bästa skola.

Eller börjar den visionen också vittra i takt med att allt fler meddelar idéer om elitskolor för de "begåvade" barnen och privata lösningar på gemensamma behov som skola, vård och omsorg som inte längre springer ur en pedagogisk eller ideologisk idé utan handlar om rå kapitalism, att tjäna pengar?

En visionär bostadspolitik handlar inte heller om ägande.
Många drömmer om att äga, men alla har inte råd att äga sin bostad - det är den krassa verkligheten. Ska vi då säga att den som inte har råd att äga sin bostad ska ha sämre standard än den som har råd att köpa de väggar man vill vresa in en spik i? Att de ska bo fulare, trängre, ha barn i skolor med sämre utrustning och outbildade lärare?
Nej.

Målet måste ju vara att fortsätta med det projekt som var stommen i en svensk välfärdsmodell:
Bra standard är för alla, boende är en rättighet.
Att äga sitt boende ska vara en uppnåbar dröm för de allra flesta som vill äga sitt boende, men en bostad är en grundläggande rättighet vi borde ha råd med.

Men vi famlar alla halvt i blindo av två skäl.

För det första saknas statistik på det här området. Vi vet faktiskt inte riktigt exakt hur illa det är ställt. Titta på grafen här ovanför igen. Jag vet att det är riktigt illa ställt i vissa stadsdelar i Stockholm och kranskommuner, och i andra storstadsområden som Malmö, Göteborg kanske även Uppsala och Örebro. men statistik saknas delvis, det borde vara det första att ta itu med - få fram tillförlitlig statistik.

För det andra har alla ekonomiska instrument monterats ned, som skulle kunnat bidra till att styra upp bostadspolitisk vision. De försvann i finanskrascher, fastighetskriser och andra marknadsekonomiska gigantiska totalmissar eftersom vi då var i förtvivlat behov av att spara, strama upp, hejda galopperande fastighetsspekulanter.
Några få verktyg finns kvar, men används sällan - detaljplaner, skatteinstrument, kommunalt markinnehav.

Du som bor i bostadsrätt och i hyresrätt har antagligen ingen aning om att du betalar mer i skatt än den som bor i villa, eller hur?
Vilken slutsats drar marknaden, den heliga marknadskraften? Jo - den bygger inte gärna hyresrätt överhuvudtaget, för det tar för lång tid att få tillbaka insatsen. Den bygger då hellre bostadsrätt, men även där är vinsten liten per investering.

Mark är en bristvara i storstad - därför borde kommuner med framsynt bostadspolitik kunna använda sitt markinnehav för att styra upp ett sunt bostadsbyggande och helt enkelt kräva byggande av blandade upplåtelseformer: en tredjedel egnahem, en tredjedel hyresrätt, en tredjedel bostadsrätt kanske.

Görs det till exempel i Upplands Väsby? Nix.

Det här är en av de absolut viktigaste politiska diskussionerna vi har att föra i debatten om en socialdemokratisk vision, för om vi inte kan förklara och formulera en bild av hur vi ska kunna lösa bostadsfrågorna i storstaden i framtiden, ja då är vi kanske inte heller värda väljarnas förtroende.
Därav rubriken: Välkommen Maryam Yazdanfar. Vi behöver en bostadspolitisk plattform, och Maryam är faktiskt den första socialdemokratiska politiker på många år som så tydligt börjat formulera en sådan.

Vi har ett mål, en idé om att bygga minst 40 000 bostäder varje år. Det är mer än en fördubbling av dagens nivåer, och kräver en hel del för att uppnå.



Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,