måndag, november 21, 2011

Jo jag har fått en släng av MS men annars är det bra



Doktor House finns och hon heter Liisa, biträdande överläkare på en av våra större sjukhus i Stockholmstrakten och specialist på sitt område och har ett aningen kärvt drag som brukar känneteckna duktiga läkare, faktiskt. De som sett mycket.
Med en bestämd smäll lade hon ner pennan på bordet för ett par månader sedan och uttryckte: vi går från misstanke till sannolikhet!
Det låter precis som en brottsutredning och det är väl ungefär vad det går ut på också. Man tar en massa prover och åker ut och in i Magnetröntgenkameror några gånger, sätter streck över den ena efter den andra av eventuella åkommor och till slut ramlar en hypotes ut ur processen rimligare än andra uteslutna.
MS.
En släng av MS.
Det betyder också i klartext att en rad av de värre bovarna har avförts helt från utredningen, jag tänker inte radda upp dem här.
Det började som en krypning i benen i mars och en vaken allmänläkare körde mig omedelbart till akutmotagningen hos neurologerna. Jag tänkte ta bussen, han propsade på färdtjänst och hotade med ambulans.
När de hittade inflammationen i ryggmärgen något dygn senare så insåg jag att jag hade haft tur den där torsdagsmorgonen. Jag hade kunnat vakna lam eller delvis lam.
Nå, inflammationer i ryggmärgen får man inte utan vidare, så det blev början på en resa som just nu alltså lett till starkare misstanke, eller möjligen strax bevisad MS.
Jag har vetat om detta ett tag, informerat familj, närmaste arbetskamrater etcetera. Avgått från några uppdrag till, alla faktiskt strax. Skolkat från nästan alla kvällsmöten, skippat gårdsstädningen i bostadsrättsföreningen och dragit ned tempot till ungefär hälften mot det jag brukar köra. Det betyder en - nästan - normal arbetsvecka nuförtiden.
Sen har jag kört igenom hela kvarnen av prover en gång till.
Nu ska jag in i nästa skede, bromsmediciner eller vad det heter nuförtiden. Har jag tur lyckas läkarna skjuta upp den verkliga debuten av sjukdomen en tid till. Än så länge går jag ju och viftar med armarna nästan som vanligt.
Men lite tröttare.
Både kroppsligt och i huvudet, jag är trött helt enkelt. Och en del märkliga sensationer får jag dagligen eftersom delar av nervsystemet inte riktigt fungerar som vanligt, katten stryker sig mot högerbenet och det känns inte som det brukar. Det går bättre med vänster ben av någon anledning men katten kan inte heller skilja på vänster och höger så man får ta det som det kommer....
Så för kännedom, jag har, det har många, en massa förutfattade meningar om MS. Jag har nu lärt mig en del fundamenta: Som att MS inte medför någon intellektuell försämring men kan påverka koncentrationsförmågan. Och leda till kognitiva problem, vilket är en förklaring - men inte den enda - till mitt ivriga wordfeudande. Jag hatar att förlora i alfapet och det tränar hjärnmuskler och den logiska förmågan. Och minnet!
Eller att man inte dör i förtid av MS.
Samt att forskningen tar gigantiska språng framåt på just detta område, det finns effektiva medikamenter som bromsar förloppet.
Samt att MS är extremt individuellt, visste jag inte heller. Det är väl därför jag kan ha haft det, troligen i många år - jag har en hel drös med "ärr" på de fina fotografiska plåtar som blir resultatet av magnetröntgenfotograferande - många ärr utan att har märkt ett dugg.
Sen har jag en hel drös med vänner och bekanta som har MS, och som nu är goda förebilder för mig - vare sig ni vet om det eller inte...
Så hur jag mår? Jo tack, jag har fått en släng av MS.
Annars är det bra tack!
Jag kommer inte att trötta omgivningen med en massa mer eller mindre skojsamma medicinrapporer här eller nån annanstans, jag skriver detta eftersom jag upptäckt att jag har väldigt många vänner, bekanta och arbetskamrater omkring mig som bryr sig om och som undrar hur jag mår, om jag blir bättre etc.
Tack för omtanken. jag mår i stort sett rätt bra, har vissa dagar då benen är lite tyngre och fötterna snubbligare än andra dagar, kan tappa koncentrationen ibland och är trött ibland - men i stort. Men jag mår inte bättre, det ligger liksom i sakens natur.
Men jag litar på doktor House.
Vi har en misstänkt!
Myelintjuven! Motiv okänt.
Effekten är att nån tjuvar skalen runt nervcellerna, myelinet, så elektronerna kan smita andra vägar än skaparen av denna märkvärdiga mekanism hade tänkt sig.
Det läcker elektriska signaler på halva vägen till synapserna, det som ena änden tänkte når inte fram. Katten stryker sig mot benet men hjärnan uppfattar rörelsen som obehaglig eftersom den inte riktigt känner igen rörelsen. På vänster ben däremot är nerverna tydligen i bättre skick, där känns kattens ömhetsbetygelser lika behagfulla som hon ämnat dem.
Kroppen reparerar skadan så gott den kan men det bildas ärr, och för varje ärr lite sämre funktion på just den nervbanan. Men så gott som alla bekymmer jag hade i våras har kroppen klarat att läka ihop.

5 kommentarer:

Lotta Lind sa...

Åh, Eva! Jag hade förstås ingen aning. Det måste ha varit jobbigt för dig (och familjen) att fundera och spekulera så lång tid. Kanske bra trots allt då att få besked, om än lite vagt än så länge om jag tolkat rätt. Det är ju som du själv säger annat man kan utesluta och nu något att förhålla sig till. Bra att du har en läkare att lita till. Ta hand om dig! Kram./ Lotta

Anonym sa...

Så väl beskrivet av något för mig väldigt okänt. Såg att någon på Facebook skrev, lycka till. Och även om det inte är direkt det första jag tänker, så är det en hälsning till dig att ta hand om dig och må bra.
Kram Ann

Olssons tankar sa...

Hej Eva
Härligt öppen redovisning av din sjukdom, tänker på dig , Maria hälsar och vi finns här om det är något!

Peter Karlberg sa...

ebaciBeklagar känns på något sätt relevant men otillräckligt. Önskar att du får behövlig behandling och kan hitta balans i livet. Många tankar och kramar!

Eva sa...

Tack alla vänner och kompisar. Det går faktiskt inte någon nöd på mig,men mångahar undrat så, ja, nu vet ni. Kram!