fredag, mars 25, 2011

Hospitaliserat kongressombud

Ja, det är själva fan att man ska behöva betrakta en kongress man fått förtroendet att bli valt ombud till - från en sjukhörna. I hemmet dock nu sedan en liten stund.

Det tog exakt sexton sekunder att bli totalt hospitaliserad när jag kom in, via akuten i tisdags, därför att doktorer med kunskap om centrala nervsystemet reagerade på min berättelse dagen före på en annan akut om domningar i båda benen och kanske ryggproblem?

Väl på plats med sjuksäng och det hele insåg jag att här får man kämpa emot med allt vad man orkar, så jag for hem och hämtade egna kläder och egna tofflor och egen teknisk utrustning och egna filmer och böcker för att bygga lite motkrafter mot den förfärliga sjukhusmaten, det snigeltempo som man upplever som plötsligt intagen i sjukvården och inte minst det uppmuntrande umgänget med med patienter i olika stadier av betydligt mer akuta problem än vad jag har.
Roligast var nog sjukgymnasten som tidigare idag deklarerade att jag inte får någon rullstol.

Men nu har jag oroat många med min frånvaro från kongressen och med mina statusuppdateringar i Facebook:
Så här förefaller läget vara. Jag har en inflammation i ryggmärgen, det är väldigt konstigt men man kan ha det tydligen.

Den beror inte på en massa saker - provsvaren ramlar in det ena efter det andra, alla lika blanka och fina:
Jag har ingen tumör.
Inga infektioner.
Inte ens virus faktiskt.

Man kan ha sånt här alldeles utan orsak, och stävja det med kortison vilket då pågår just nu, rena dunderkuren - jisses jag är mer speedad än någonsin. Man kan under inga omständigheter upptäcka detta utan att göra en magnetröntgen, tack för den landstinget!

Det kan dyka upp fler prover längre fram, man får se tiden an. Men, säger doktorn förmanande:
Två veckor sjukskriven, första veckan får du ta korta promenader på sin höjd. Andra veckan kan du få besöka ett gym om du lovar att bara jobba med den allra lättaste lättaste nivån! Inte jobba fast du säkert är sån som tycker att du inte kan vara borta! (Märks det så väl...)

Hur det yttrar sig - ja det är knasigt må ni ro. Jag kan inte stå med fötterna tätt ihop, blunda och hålla balansen. Prova själva får ni se hur det är. Sätt sen en fot precis framför den andra, håll balansen och blunda. Jag vinglar till och faller direkt.
Jag kan inte känna riktigt exakt vad jag gör när jag sätter ner fötterna. Jag känner inga finstämda vibrationer nånstans under naveln. Det påminner starkt om den där känslan man har när en fot hamnat i kläm och somnat, vaknar upp och det börjar pirra i den. Fast hela tiden och i halva kroppen.

Obehagligt men jag kan röra mig fast lite stolpigt så där. Och jag får inte, för doktorn, eller doktorerna rättare sagt, jag är nu upp i min nionde doktor på den här veckan långa resan genom svensk sjukvård.

Och. Nu hittar jag till (de fria) kaffeautomaterna!

Kort sagt. Det går ingen stor nöd på mig, och skulle det så småningom dyka upp diagnoser som är lite mer allvarlig än just exakt en inflammation i ryggmärgen så lovar jag berätta om det också - så man slipper gå omkring och undra.

Så jag följer kongressen via teven och håller mina brandtal från soffhörnet härhemma. Det är nog fler än min doktor tacksam över!

Tack alla vänner som hört av sig i olika tonarter av oro. Omtanke värmer.

3 kommentarer:

Nathalie Sundesten Landin sa...

Då borde ju jag och William ha tagit ostbrickan och ostbågarna och åkt raka vägen hem till dig ikväll :)
Kram och krya på dig
Nathalie

Eva sa...

Alltså, jag kan inte komma ifrån att just nu pågår det för en gångs skull en del falsksång tevens Så ska det låta, blandat med de vanliga medtralliga inslsgen.
Bosse har fixat middag. karin de ljuvligaste efterrätter. Ni är välkomna anytime, men jag är totalt ompysslad också.
Krsm Nathalie!

Nathalie Sundesten Landin sa...

Och själv tittar jag inte på TV för en gångs skull. Just nu tar jag en Irish Coffee och kollar jobbpapper...