torsdag, juni 24, 2010

I cyberrymden blir alla odödliga

Filosofen stack in huvudet genom dörren till mitt liv och viskade:
- Du. På internet existerar inte döden, bara bara varats olidliga lätthet i evighet. Amen!
Och så försvann han ur sikte igen.

Ja, självklart. Vi människor skiljer oss från aporna främst genom vår förmåga att rista meddelanden till varandra genom årtusenden i vad vi nu råkar hitta. Runstenar har också evigt liv, eller åtminstone väldigt långa liv, liksom grottstensmålningar, pyramiderna, Stonehenge och Carola.
Kort liv har en tanke, men även tanken varar olidligt evigt om den får fäste i cyberrymden. Som denna fantastiska brevväxling.

När, eller om, jag dör kommer det finnas spår överallt efter mig på Internet i eviga tider. Oräkneliga epostbrev kommer att lagras i hög på hög på servrar som inte längre blir överbelastade efetrsom man numera kan lagra oändlig mängd oläst epost. På Gmail har jag nu över 6 000 olästa e-brev. De får ligga där och jag kan liksom se framför mig hur kommande generationer av e-arkeologer som en del i forskargärningen ska botanisera i alla dessa brev som huvudsakligen kommer från (virtuella!) vänner som planterat nya åkrar på farmville och via Facebook meddelat att de hittat ägg, fjädrar och skalbaggar som de vill dela med sig till min Farmville-plantage.
Känns tidstypiskt på nåt sätt... En helt virtuell värld som lever sitt eget liv, dygnet runt utan min medverkan.

Häromdagen firade vi en 50-åring som fick ett päronträd av mig för många år sedan. Nu stod det där, fullt uppvuxet och numera rikligt fruktbärande också. Päronträd kan bli relativt gamla. En dag kommer det vara glömt vem som planterade trädet och varför, men päron kommer att ätas av barn som då leker på den gatan.

Jag känner mig självfallet mer lycklig över detta päronträd IRL, In Real Life, som ska förleda ungdomar att palla päron en generation eller två till, än de tusentals nonsensmeddelanden jag spårat av mig överallt på Internet. Men risken finns att dessa nonsensmeddelanden överlever päronträdet eftersom ingen vet om mitt gmailkonto. Hur min avatar i Second Life har det har jag ingen aning om, eftersom jag inte har besökt den virtuella världen på lång tid. Finns min avatar alls då? Eller finns den bara i samma ögonblick jag bestämmer mig för att återuppväcka denna virtuella fantasifigur som är lite jag men mest på låtsas?
("Spooky", sa dotter K när jag presenterade mitt avatar-jag för henne. "Hon ser ju ut precis som jag." Det hade jag inte tänkt på , men dotter K hade ju rätt förstås. Jag hade valt en yngre upplaga av mig själv som jag hade varit om jag bara hade vågat när jag var 20... Generationen efter mig vågar mer. Det är gott.)

Jag undrar om man ens kan ta livet av sig själv på Internet, alltså missförstå mig inte - jag har verkligen ingen dödslängtan. Men som tankeexperiment är det intressant; har vi faktiskt redan kommit dithän att spåren på Internet är omöjliga att ta bort. Att vi alltså har uppnått evigt liv, låt vara virtuellt och i cyberrymden?

Hur det än är med det så är perspektiven förändrade på många sätt på tio år.
"Efter murens fall", hette det länge efter just murens fall 1989.
- Vilken mur? säger ungdom som också kan säga häpnadsväckande saker som Vem är Olof Palme. Vaddå Kalla kriget? eller Vad var det för roligt med det? om ett gammal HasseåTageskämt.
Snart kommer någon av de som föddes nyss i en tevedebatt kalla en eller annan representant för oss 60-talister för jätteproppen Orvar och delar av livet känns som om det vevas i repris...

När jag var liten var tecknad film märkvärdigt. Nu heter det:
"Pippi Långstrump otecknat", om de filmer som alltså inte är tecknad film.
Det beror också på datorer. Datoranimationer gör ju tecknad film till industriproduktion, men filmad film är fortfarande ett hantverk. Jag ryser fortfarande över skickligheten som ligger bakom gamla Disneyfilmer från förr då varje ruta tecknades för hand och handcoulorerades, en efter en, sattes samman med levande orkester som tvingades spela i den takt filmen vevades så att säga. Filmen nedan är den första ljudfilmen, tecknade ljudfilmen.
IRL.

Och eftersom verkligheten nu är så orubbligt sammanvävd med cyberrymden tvingas man säga IRL för att markera att detta är på riktigt, inte på cyberrymdslåtsas.

Idag har jag satt flera blommor i min rabatt. IRL!
I morgon ska jag klä en midsommarstång med andra blommor och kanske spela på en gitarr. IRL!


tisdag, juni 22, 2010

Skolan i fokus i budgetdebatt: "en dålig årgång"

"Det finns faktiskt dåliga årgångar"

Kristina Klempt, folkpartistisk lärare i Upplands Väsby, förklarade i gårdagens budgetdebatt varför skolresultaten i kommunen blir sämre.

Med det sammanfattade hon i en mening sin och alliansbrödernas syn på eleverna: det är elevernas fel, inte skolans, inte politikens, utan elevernas fel om man inte når målen.
I Upplands Väsby är det var tredje elev i nian som inte klarar skolans mål. I Sverige är det var fjärde, två sorgliga resultatsiffror som alltså avfärdas med orden "en dålig årgång". Jag hävdar att det är nedskärningarna som leder till sämre resultat, färre vuxna, mindre tid per barn.

Jag tycker vi alla har en självklar skyldighet att göra vad vi kan för att hjälpa alla elever också de elever som av skilda skäl behöver extra stöd i skolan för att de ska kunna nå skolans mål.

Dessutom meddelade hon, och jag måste säga att jag häpnar över resonemanget - att man måste satsa i förskolan "för att det tar tid" - och att det är försent att göra något åt de elever som nu går i nian eller i gymnasiet och inte klarar skolan. Man måste göra både och. Men hon och hennes alliansbröder gör ju varken eller.

Kristina Klempt gjorde en hänsvisning till Haninge som lyckad skolkommun.
Jag kollade uppgiften när jag kom hem. Det visar sig att i Haninge får var tredje barn inte plats på den förskola de söker till. De har större barngrupper, färre lärare, och färre vuxna per barn i förskola och i skola än Upplands Väsby, enligt Skolverket. Skolresultatet (SALSA) är de tre senaste redovisade åren sämre än snittet i övriga Stockholm.
Så mycket var den så kallade skolsatsningen i Haninge värd.

Nedskärningarna i skolan och i förskolan i Upplands Väsby har gjorts smygvis, stegvis. Precis som i äldreomsorgen där gamla i kommunen numera tvingas räkna efter om minutrarna räcker till att be om hjälp med en dusch.

Om inte vi har råd att satsa på våra barn och våra ungdomar, och våra skröpligaste, då har vi inte heller råd att satsa på vår egen framtid.
Det är enkelt:
alternativet till att satsa på barn och unga är att inte göra det, och alla vet vad som händer då, det går åt skogen.

Idag är var fjärde ung utan arbete. Varannan ung i Stockholm är utan bostad. Är orsaken till det också en dålig årgång?

Det må vara finanskris, men den riktiga krisen är den att vi har skapat ett hårt samhälle där det anses att vi inte har råd att satsa på barn och unga.
Ett sånt samhälle vill inte Sveriges unga ha och inte jag heller.

måndag, juni 21, 2010

lördag, juni 19, 2010

Skop: rödgröna leder med sex procentenheter igen

Det går lite inflation i opinionsundersökningar kan man tycka, så snart bryr vi oss antagligen inte längre. men jag blir lätt matt att svenska medier konsekvent försöker redovisa alla mätningar till alliansens fördel. Sveriges Radio P4 här till exempel borde skicka sina reportrar på grundkurs i samhällskunskap. Dagens eko också. Och SVT. Alla citerar TT men det fritar inte redaktionerna från ansvaret att göra en självständig, kritisk bedömning. Som de alltså avstått i detta fall när de redovisar dagens Skop-undersökning.

Skop idag redovisas som att det av moderaterna ledda allianslaget leder. Det hade ju varit sant om småpartier hade fått inträde i riksdagen, men man måste ha minst 4 procent av rösterna för att alls komma in.

Det som Skop visar idag i ännu en mätning är en allians där både kd och c ramlar ur riksdagen, dvs båda partierna ligger nu under fyra procents-spärren. SD kommer inte heller in.

Det rödgröna laget leder alltså med 46,7 mot alliansens 40,7, dvs sex procentenheter, precis som SCB spådde häromveckan med väsentligt fler tillfrågade än lilla Skop.

Däremot är det tankeväckande att moderaterna ökar så kraftigt i den här undersökningen, och att S backar motsvarande mycket. Det finns anledning till lite självrannsakan för S, eller rättare sagt; valspurten kommer antagligen att bli mycket jämn och vi som hejar på rödgrön reda har mycket jobb kvar att göra!
  • M 34,0 (30,3).
  • FP 6,7 (6,0).
  • C 3,8 (5,0).
  • KD 3,6 (4,0).

  • S 30,4 (33,7).
  • V 5,3 (5,8).
  • MP 11,0 (10,9).

  • SD 3,5 (2,9).
  • Övriga partier 1,7 (1,4).
  • Åtta procent angav ingen partisympati.
(F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.)

onsdag, juni 16, 2010

Olja på allas läppar

Det finns en koppling mellan katastrofer, kapitalism och en sofistikerad form av korruption, den som skapas av kombinationen vänskap, pengar och makt.

Mexikanska bukten 20 april, Deepwater horizon drabbas av en explosision och elva av 130 ombord omkommer.
På 1500 meters djup blåser nu olja rakt ut i havet. 800 000 liter per dag, en siffra som stigit för varje vecka, de senaste uppgifterna talar snarare om 4 miljoner liter varje dag.

Man kan jämföra det med Exxon Valdez, mars 1989, den katastrofen dödade 250 000 fåglar och effekterna märks ännu, 20 år senare. Det totala utsläppet den gången beräknades till 42 miljoner liter. Deepwater horizone har redan släppt ut minst dubbelt så mycket, kanske fem gånger så mycket.


Katastrofen är så omfattande att man inte riktigt vill ta till sig fakta, än mindre klarar att greppa konsekvenserna. En tredjedel av gulfen är avstängd för fiske, ostronbankarna stängda. Plankton, mikroorganismer, småfisk dör, döden sprider sig som bruna strimmor i havet, amerikanarna kallar det giftig chokladmousse.

Men pelikanerna och andra drabbade djur och fåglar är ju det vi ser, hjärtskärande men ibland möjliga att rädda. Men mikroskopiska djur är inte lika gulliga, men helt avgörande för allt liv, omöjliga att tvätta och rädda livet på.
Å ena sidan.
Å andra sidan finns det forskare som säger att mikroorganismerna också växer till sig snabbare, när man en dag fått bukt med oljeläckan, särskilt på varmare breddgrader.

Hur det än är med den saken är troligen katastrofen långt värre än vi vågar förstå. Troligen har vi framför oss en insikt om att en tredjedel av Mexikanska gulfen kommer att ligga död under många år framöver.
Och alldeles oavsett hur BP klarar det kommande dygnet, eller hur Obamas tal till nationen i natt gick - så kommer miljontals fåglar att dö, livet i havet kvävs och tiotusentals människor kommer att tvingas fly från miljökatastrofen - de som inte längre kan fiska för sin utkomst.

Varför?
Pengar kanske?
Oljeriggarna i Nordsjön har dubbla eller flerdubbla säkerhetssystem, men den förra amerikanska regeringen gick med på att tillåta riggar med enklare säkerhetssystem. Nu kryper det också fram rapporter om att BP ska ha manat på arbetarna på riggen att skynda på genom att använda havsvatten istället för en slags lera som mottryck i borrhålet - och därmed åsidosätta säkerheten. Det torde utredas så småningom, men om det är sant kan motivet vara vinst, jakten på pengar, och möjligen ett alltför tillåtande regelverk, alltså politisk flathet.

Lundin Oil.
Man behöver inte säga mer kanske, men jag föreslår att du läser Wolfgang Hanssons artikel i Aftonbladet, han skriver mer nyanserat än många om historien när Lundin Oil kunde utvinna olja i Sudan, därför att regeringen var beredd att tvångsförflytta hundratusentals människor och inte tvekade att mörda tiotusentals som vågade protestera. Jag tror han kommer mycket nära sanningen - Lundin Oil är inte det första och inte heller det sista företaget som tjänat pengar med hjälp av totalitära regimer beredda att bokstavligt talat gå över lik för pengar eller egen vinning.

Finanskraschernas decennium.

Närigheten och girigheten orsakar också det finansiella kaos som griper kring europas ekonomier, en farsot vi inte heller riktigt kan överblicka ännu. Precis som med finanskraschen för bara ett par år sedan är smittan global, bottnar i lån utan tillräcklig säkerhet och krisen betalas som alltid av de redan mest utsatta; de som nu förlorar jobbet i Grekland, i Spanien, i England och i Sverige.

De som spekulerar med ekonomier vinner alltid. Precis som oljan vinner över fisk och fågelliv, till och med människoliv.


Jag träffade en kanadensisk poet, filosof, analytiker, igår, som berättade att han vaknar varje morgon och nyper sig i armen. Han hoppas vakna ur mardrömmen, och då är det inte olja han tänker på, utan klimatförändringarna, miljöförstöringen. Han berättade en historia om en man som går omkring och hoppas att hans barn inte ska minnas hur bra det var när de var små, därför att framtiden måste bli så oändligt mycket sämre när nio miljarder människor ska samsas på ett klot som inte kan föda de sju miljarder vi är strax.

Och jag satt och tänkte på, hur kommer en tillvaro gestalta sig, där allt fler tänker som han gör. Där pessismen och hopplösheten tar över, därför att stranden är avstängd på grund av oljan, fisken inte går att äta eller sjön torkat ut som för den som bor vid Aralsjön. Eller för att de årliga översvämningarna i Europa förvandlat till en vana att hantera, att leva med.

Eller är det så, att naturen själv trots allt har motståndskraft att klara de enorma påfrestningar mänskligheten utsätter henne för?

Och att det goda, givmilda hos människan, trots allt klarar påfrestningarna?

..


Bilden på pelikanerna togs 3 juni och kommer från International Bird Rescue Research Center som publicerat hundratals bilder på den här flickr-sajten.
Kartan är konstruerad med uppgifter från amerikanska NOOA.gov. från början av juni 2010 och det röda området visar var amerikanska mydnigheter har förbjudit allt fiske på grund av den giftiga oljan.

söndag, juni 13, 2010

Hur man blir av med spelmissbruk

Det är inte bara på skoj detta:

Vännerna slår larm att mina Farmville-uppdateringar tar över deras Facebook-sidor och att det där är ett otyg. Jag förstår dem. Det Är ett otyg.

Jag har nu ägnat en halv vår och försommar på Farmville, har tränat upp två hundar, byggt lador, stall, kycklinghus och planterat miljontals ton grödor för att inte tala om alla höns, katter, kossor av olika sorter och väderkvarnar, luftballonger - klick, klick, klick klick. Lite gödsel hos grannen klick klick. En tårta till farmor, klick klick. En tegelsten så är utbyggnaden av stallet klart, klick klick klick.

Och inte blivit ett dugg lyckligare.

Faktum är att sisådär 25 miljoner människor tillbringar sin tid med detta ändlösa klick klick klickande.

På Farmvillebanken har jag nu klickat ihop 1,6 miljoner Farmvillepengar.

Och inte blivit ett dugg lyckligare.

Jag ska nu vid sidan av alla andra total makeover jag ägnar mig åt även gå in för om-programmering. No more Farmville-stuff in my house!

Bara en liten rosplanta till. Klick. Klick.
Och korna måste mjölkas. Klick klick.
Synd om den där övergivna laman, kanske ingen kan ta hand om den? Klick klick klick.

Det är nästan som i verkliga livet. Man klickar omkring och så visar det sig att 1,6 miljoner pengar på banken inte gjorde en ett dugg lyckligare.

Men jag ler varje gång jag ser ett barn som skrattar åt solen. Det är sånt som gör en människa lycklig!

torsdag, juni 10, 2010

sex procents ledning och 100 dagar till valet

Gårdagens opinionsmätning bör ha skakat om allianspartierna; sex procents ledning för oppositionen i SCB, som är den traditionella giganten bland opinionsmätningar.
Det är en bra nyhet för oss som vill byta regering, och åter kanske som en betryggande ledning men det finns en väldigt enkel bra regel att följa i alla valrörelser: det är resultatet på valdagen som räknas.

Valet 2010 kommer att bli en oerhört jämnt. Därför räknas varje minut vi kan åstadkomma för att samtala med väljarna, varje möte, varje blogginlägg, varje telefonintervju, varje knackad dörr kan vara det där lilla extra som avgör valet.

Jag är alldeles övertygad om att vi har chansen även i Stockholms län att få till ett regeringsskifte - och det skulle behövas av följande skäl:

I landstinget:
vårdköerna.
enhetstaxa på pendel och tunnelbana

I varenda Stockholmskommun:
bostäder som också ungdomar har råd att bo i
kvalitet i skola och förskola
satsning på de äldsta och på de unga

samt sänkt fastighetsskatt på bostadsrätter och hyresrätter

aha -det trodde du inte?
Jodå - de flesta får sänkt fastighetsskatt med en rödgrön regering. Men visst; i Upplands Väsby finns det 36 hushåll som kommer att få höjd fastighetsskatt. Det är de som har hus taxerade för mer än 4,5 miljoner kronor, som kommer att få betala skatt för den del som överstiger den gränsen.

Men det viktigaste skälet till att vi behöver en ny färdväg är förstås satsningen på jobb. Var fjärde ung går utan fast arbete.
  • 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser, varav 40 000 nya utbildningsplatser med bl.a. utbyggd högskola och arbetsmarknadsutbildning
  • Sänkta arbetsgivaravgifter med sex miljarder riktat till småföretag; generell nedsättning
  • Stora investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning
  • Konkurrenskraft Sverige med framtidsprogram, turisminvesteringar och forskning

torsdag, juni 03, 2010

Ungdomarna bör ta makten om framtiden ska ha en chans

Jag sitter i Ejendals arena i Leksand och lyssnar på unga företagare från 120 länder, vi är totalt 1700 här, hälften är under 35.
Ute lyser solen allt vad den orkar, men härinne märks det att vi sitter i en ishall, det är lite kyligt.

YES (Youth Entreprenuership and Sustainability) har sin femte YES Summit här i samverkan med Tällberg Foundation och temat är miljö och ungt företagande i en svåröversättlig ordlek, Rework the World. Alla problem är hopkopplade, miljöproblem förvärrar eller föder fattigdom och fattigdom skapar miljöproblem. Det värsta med den värsta fattigdomen är osynligheten, den som drabbar hemlösa, var en sanning jag fångade upp igår.
Alltså finns lösningarna i att se de komplexa sammanhangen.

Nyss har en ung man beskrivit sin företagsidé - en liten generator som drivs av pedalkraft. Man cyklar ihop 40 timmars ljus på 20 minuter. Med solenergi som kraftkälla, solceller som teknik, hade det tagit ungefär tolv timmar att få ihop motsvarande energimängd. Affärsidén är att sälja lampor och sedan ladda upp lamporna med pedalkraft för en liten avgift. Ineffektiva spisar som spyr ut 31 ton kolföroreningar per år - per familj - men som kan ersättas av annan förnybar energi som utnyttjar värmen i solen, koncentrerar den med en teknik som kostar - 100 kronor att tillverka...

Skenbart enkelt men i multiplar blir det många jobb, många fler barn som kan läsa läxor, fler mödrar som kan laga mat utan att behöva gå långt efter energi, ved, och fler lösningar som minskar miljöföroreningarna.
En rad konkreta tydliga och oerhört välgjorda presentationer satta i ett större sammanhang passerar revy för deltagare på den här konferensen, och tveklöst föder mötet av olika idén ytterligare fler idéer.

Hela den här konferensen handlar om och andas hopp om dem som är unga nu.
Detta är unga ledare som tagit kommandot över sin framtid i en mycket vidare bemärkelse än yuppiegenerationen gjorde eller vår tids andra ytterlighet med en armé av barbiedockor (av båda könen!) som driver företagande via sina bloggar med det enda synbara målet att bli rik och känd.

Detta är unga som har en idé och eventuellt även förmåga att skapa en miljard jobb och fixa miljön samtidigt, och som inte överhuvudtaget reflekterar över pengar som egen drivkraft - annan energi driver dem.

Men det finns en besvikelse här också och den är viktig att fånga, särskilt i västvärlden och i de mogna demokratierna. Besvikelsen över att demokratin och de politiska systemen kommer till korta när det gäller att lösa mycket svåra problem som miljöförstöring, göra något åt klimatförändringarna, profiteringen på sköra naturtillgångar och climate justice.
Just rättvisa debatteras flitigt. Justice, som kanske mer står för rätt som i rättighet, human rights, global justice, climate justice. Då handlar det inte om korta perspektiv, man måste se i historieböckerna och inse att vi pratar om respekt och kanske kompensation för orättvisor under århundraden, eller åtminstone ett sekel, industrialiseringens sekel.

Här finns en viss underton av uppgivenhet också inför mötet med demokratiska institutioner i vardagen - det finns till och med en underton som säger att demokratiska system som vi känner dem i dag är obsoleta - helt oviktiga - för att lösa morgondagens problem.
Dessa ungdomar tar ansvar ändå, de har en väsentligt vassare definition av personlig moral och gemensamma etiska regler än många politiska ledare i världssamfundet, och en del av dem bryr sig troligen mycket lite om politiska system medan andra som upplevt totalitära systems fasor naturligen ser demokrati - och fred - som en nyckelfråga för utveckling, arbete och god miljö.

Skickligt skissar de uppdraget som är att skapa arbete för alla som medel ur fattigdom och ut i frihet och möjligheter, att stödja företagande på global nivå med miljöförtecken, identifiera och dissekera och analysera de komplexa beståndsdelarna i de globala hoten: krig och väpnade konflikter, korruption, miljöförstöring, fattigdom och ökande klyftor i världen, befolkningstillväxten, urbaniseringen, energibrist och vattenbrist och klimatförändringarnas konsekvenser.

Så kan nog en samling i det godaste av syfte i sig bära ett frö av en utmaning av, jag vill inte kalla det hot mot, dagens demokratiska system. Just nu pratar en ung man från Bangladesh från golvet, och han ställer den svenska regeringen, till svars för att Vattenfall inte investerar i hans hemland för förnybar energi istället för kolkraft i Europa. Med det inledande konstaterandet att utrikesministern sköter utrikespolitiken men energiministern sköter energi och de två möts inte när västvärldens länder resonerar om tillväxt i utvecklingsländer.
Och nu brer en ung kvinna från Uganda på med en till bredsida - varför investerar inte Sverige och andra rika länder på tillverkning nära marknaderna i Afrika - istället för i Kina, USA eller andra länder? Men hon får, förutom ett inte särskilt förpliktigande men försök till inkännande svar från podiet, mothugg från golvet:
- Vi i Afrika har entreprenörer, det är ingen brist på kunnande, på initiativkraft, men på kontakt med marknader. Ge oss en garanti om en leverans till Europa så har vi företagare i Afrika som kan leverera...
Det behövs fler mäklare som binder ihop lokala tillverkare, stora företag och lokala marknader. Ett till långvarigt askmoln kan möjligen åstadkomma just det, när luftburen transport fördyras och försvåras.

Och slutligen en europé i samma ämne som pekar på konsumentmakt som drivkraft för att tvinga fram miljövänlig energi på hotell, restauranger, affärer, företag eftersom han identifierat att politiken inte kan, eller inte vill, göra något utom möjligen reglera skatter som styrmedel för förnybar energi. Markanden styr, men kan konsumenterna styra marknaden bättre än politiken?

En till detalj har slagit mig.
Hälften av deltagarna är kvinnor. Kunniga, tydliga, unga kvinnor från hela världen som talar högt och tydligt. Ingen tycker det är särskilt märkvärdigt, utan snarast självklart och inte ens värt att nämna, och i sig illustrerar att världen är stadd i förändring. (Vi i Sverige nog ska vara lite försiktiga när vi slår oss för bröstet att vara jämställda, jämlika och särdeles moderna. Vi har en hel del arbete kvar härhemma att göra på alla plan.)

Det finns hopp.
Men då måste ungdomen ges utrymme att ta över ansvaret. Även för att vårda och utveckla demokratin.

För er som nu tillhör min generation, 60-talister och 50-talister - det finns nog lite hopp om oss också. Just nu står norska Statkraft på scenen och berättar om en ny teknik för att bygga kraftverk som alstrar energi ur osmotiskt tryck, (länk till en artikel i DN i höstas om tekniken) av mötet saltvatten-sötvatten.
Men medan jag skrev det här har ofattbara mängder olja, 35 000 liter eller mer varje timme, pumpats ut i Mexikanska Golfen och en fasansfull insikt börjar sprida sig.
Vad händer om det inte går att stoppa?

tisdag, juni 01, 2010

Mannen som prutade nio miljarder

Ilja Batljan heter socialdemokraternas kandidat till nytt landstingsråd i Stockholm.

Han ställde till med ett sjuhelsikes liv kring upphandlingen av nya Karolinska sjukhuset och det var väl tur det för oss som betalar skatt i den här regionen.

Ilja lyckades kapa kostnaden med nio miljarder kronor. Nio miljarder, nio tusen miljoner kronor - bara på räntekostnader. ABC-nytt berättar hur det gick till här.

I valet mellan en politiker som vet hur man prutar nio miljarder på sjukhusbyggen och en hel drös allianspolitiker som inte kan den konsten så väljer jag lätt Ilja.
För jag vet vad han vill använda pengarna till istället för till onödiga räntekostnader: till bättre kvalitet i vården.