onsdag, mars 31, 2010

Betraktelser från fjällvidden

Man har tid att tänka efter på påsklovet. Tiden på fjället går åt till att skotta snö, smälta snö till diskvatten, hämta dricksvatten ur brunnen nere på fjällsluttningen, bära in ved, skotta mera snö och sen är det dags att laga en eller annan mat och lösa ett par världsproblem med släkt och vänner.
Sen går man och lägger sig lite för sent, sover lite för länge och så börjar allt på nytt: skotta snö, smälta snö till tvättvatten, bära ved osv.
Däremellan hinner man också åka skidor om man vill.
Stressmomenten består i sånt som att bredbandet häruppe snarare är smalband. Att telefonen inte ringer (haha, utom räckhåll!) och att man inte kan uppdatera Facebook varje kvart. Och att man får skäll av grannarna i Farmville för att gården förfaller och de virtuella djuren inte har blivit matade, borstade, mjölkade, äggen inte plockade och åkrarna har vissnat.
Den högst verkliga katten, the IRL-cat, däremot är på rymmen. Vår förra granne har tagit hand om henne, men nu sms:ar de nya husägarna och undrar om vår katt möjligen är på vift. Hon har klivit in i sitt gamla hus som om hon ägde det. Och det gör hon ju, katter är såna. Det finns de som tror att man kan äga en katt men det kan man inte, men en katt kan äga hus. Många hus.
Ja, svarar vi katten är på vift. Hon ska vara det. Släng ut henne, hon ska vara hos grannen.
För katten spelar detta nu mindre roll, båda husen är hennes i princip. Plus fjället, men här är det för mycket snö för henne så här års.
Det finns de som tror att man kan äga träd också, men det kan man inte heller. Träden här på fjället lever sitt eget och nu har de bestämt sig för att börja vandra uppåt och det märks extra tydligt i snön.
Vi bor plötsligt i början av en skog, vi som bott på vidden alla tider får börja tukta skog. Men skogen ger sig inte, den vandrar obevekligt vidare uppåt. Sakta men mycket säkert tar den sig uppför fjället. Det beror på klimatförändringarna säger jag. Det beror på att getterna inte betar här längre, svarar maken. Sen träter vi om det en stund.
I princip har vi båda rätt och både getternas frånvaro och trädens närvaro bottnar i en förändring som märks allra tydligast där allt annat också går långsamt. Som på fjället.
Den där förändringen som består i att vi alla under en generation har fått lite bättre uppe – vi har råd med solcellspaneler och våra kläder är lite finare och skidbindningarna alltmer avancerade. I år har byalaget gått ihop om en pistmaskin, den skapar perfekta skidspår hela vägen upp till stenen där vi vilar och kanske grillar korv innan färden går nedåt, hemåt. Förr gick idrottslaget upp de där löporna inför varje påsk för fot. Eller så gjorde man spåren själv. Nu konstaterar vi att fjällskidor är lite för breda för de där nya fina spåren som pistmaskinen gjort.
Sen när vi kommer hem och ner från fjället är våren redan här och perspektivet förskjuts igen;
Igen ska jag oroa mig för det faktum att pengarna till skola och förskola bara krymper samtidigt som allt fler barn i min omgivning behöver allt mer hjälp. Som de inte kan få i det nya, kalla borgerliga Sverige där sänkta skatter är viktigare än barn, katter och träd.
Sakta kryper träden uppför sluttningarna. Och sakta kryper en ny kyla in i ryggmärgen.
Man kan inte äga en katt. Man kan inte äga ett träd. Men man kan inte heller äga ett barn. Detta är mycket viktiga saker att veta om katter, om träd och om barn.

Fotnot: dikten ”En barnvisa för vuxna” skrevs av Berndt Rosengren och går så här i original:
Man kan inte äga en katt
Det finns dom,
som tror att man kan

Man kan inte äga ett träd
Det finns dom som tror att man kan

Man kan inte äga ett barn
Det finns dom som tror att man kan

Detta är mycket viktigt att veta
Om kattor, om träd och om barn.

torsdag, mars 04, 2010

Nu kommer tidningen...

I morse sov jag på hotell så jag hörde inte smällen i tamburen.
Men när jag kom hem låg den där på köksbordet; Svenska Dagbladet hade inte bara kommit, i sällskap med DN, utan åtgärden att få hit tidningen följdes av inte mindre än två kontaktskapande av åmnger drypande relationsuppbyggliga samtal från kundrelationer på Svenska Dagbladet. De hade en oerhört invecklad historia om hur det kom sig att allt hade blivit så fel, jag är inte riktigt säker på att jag förstått den. Eller bryr mig särskilt mycket heller eftersom den oavsett hur förklaringen lyder i något led måste ha byggt på att "någon" ansett att ansvaret låg på kunden att SvD inte hittade fram med tidningen. På fyra veckor.

Klokt nog ringde de maken, jag hade antagligen inte varit så nådig...

Nu får vi se om tamburen smäller i morgon bitti.

If so, kan man ju återuppta debatten med ledarredaktionen på samma tidning, det är mycket roligare än tramset med relationsskapande medarbetare på kundservice.

måndag, mars 01, 2010

Svenska Gonattbladet

Detta är en klagovisa om svårigheten att få Svenska Dagbladet att ta sitt ansvar och skicka tidningen jag betalat ganska dyra pengar för.

Familjen har ju alltså flyttat efter en månad som bostadslös. Inte hemlös men bostadslös. Man begär uppehåll i tidningsutdelandet och byter adress.

På dag ett den första morgonen i nytt boende damp Dagens Nyheter ned i brevlådan. Man tackar.
Den delas nu punktligt ut varje morgon, oavsett om det blåser småjävlar ute och är 30 minusgrader så kommer Dagens Nyheter.

Men inte Svenska Dagbladet som rimligen utdelas av samma tidningsbud i resten av landet men inte på denna förortsgata.

Efter en vecka gör jag ett första försök att kontakta Svenska Dagbladets prenumerationsservice via internet, för att berätta att den kommit på villovägar. Men...man har inte kundnumret, så då var det kört den kvällen. Kundnumret ligger längst ned i en kartong, att aldrig mer återfinnas troligen. Förr räckte det med namnet, tänker jag och ger upp försöken att via hemsidan reklamera tidningen.

Efter ett par dagar hittar jag en annan lämplig sida att kontakta Svenska Dagbladets prenumerationsservice på, även utan kundnummer. Jag skriver e-brev. Förklarar att jag inte fått tidningen och lämnar en epostadress efter mig.

På den svarar herr Goddag Yxskaft efter ett par dagar att:
- Nehej du får inte tidningen för någon har begärt uppehåll i prenumerationen.

Eftersom båda tidningarna samtidigt fått samma besked om uppehåll och ny adress kunde man ha frestats att förlora humöret en smula redan nu, men man beväpnar sig med ett digitalt tålamod och förklarar den nya adressen. Efter två dagar till kommer svaret:
- Budet hittar inte till adressen.

Med det nöjer sig prenumerationsservice.
Inte en telefonsignal, en fråga om hur man hittar hem till oss. Ett beklagande. Ett erbjudande om pengar tillbaka, ersättning, utan korthugget
"Budet hittar inte adressen."

Man stönar.

Så i morse tog jag mig samman och ringde på dagtid till Svenska Dagbladets prenumerationsservice. Lite gammalmodiugt men så är det ju en bitvis vansinnigt konservativ tidning också.
Jag ringer på min väg till jobbet, och har gott om tid trodde jag, en halvtimme minst. När jag är nästan framme en halvtimme senare kommer jag nästan fram i telefonkön.
- Du har nu plats två i kön, tack för att du väntar.
Sen äntligen:
- Du har nu plats ett i kön.
Paus.
och Klick.
Nån lade på luren och gick på kafferast.

Jag ringer igen, något förgrymmad. Trycker argt in knapp ett för "vill du delta i en kundundersökning efter samtalet tryck ett" och sen sju olika knapptryckningar för olika val som betyder at jag vill prata med prenumerationsservice. Är nära att krocka med en stolpe eftersom jag försöker parkera samtidigt.

Nu får jag faktiskt tala med en människa redan efter en kvart.

-Jaha, säger nu denna kvittrande lärka i mitt öra sedan jag noga kollat med henne att Svenska Dagbladet´s prenumerationsservice har rätt adress, berättat att jag nu varit utan tidning i tre veckor, men att jag får DN varje morgon. Och att jag fått ett goddagyxskaft-svar via epost.

- Nu ser jag vad det är för fel!!!
kvittrar Emilia eller vad hon nu heter.
- Budet hittar inte adressen! säger hon och låter triumferande glad på rösten, som om hon kommit på svaret på livets mening och allting.
Jag anar en kandidat till stora humorpriset men hon är allvarlig.
- Detta kan jag inte hjälpa dig med. Jag måste koppla dig till relationsservice. förklarar nu Emma.
- Jamen vaf-n säger jag. Ska det vara så förbannat svårt att skicka tidningen med rätt tidningsbud till rätt adress? Det finns kartor, kan ni inte läsa kartor på Svenska Dagbladet?? Fråga Dagens Nyheter prenumerationsservice de kan hjälpa dig, det har hittat hit varje morgon i tjugo år!!!

Men Emily anar väl arg kund och har sina order - då kopplar man till relationsservice som får tala snällt till en som om man vore en idiot. Och det är man ju som försökt ringa till Svenska Dagbladet.
Relationsservice!!
Som om man vore ett äktenskaplig kollaps.

Emmanuella lyssnar inte längre, hon kopplar till relationsservice.

Ny mekanisk röst förkunnar "du har nu plats sex i kön" och telefonen håller mirakulöst nog för att jag slänger den i bilgolvet.

Så idag försöker jag en ny metod.
Jag skriver en bloggtext och varje morgon jag inte fått min tidning så lovar jag att jag ska koppla upp den här notisen om svenska Godnattbladet mot den mest lästa artikeln i dagens webbtidning. inte endast på SvD:s hemsida utan även ibland populära artiklar på Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen och så vidare...
Utpressning!
Mohahaha!

Har du också råkat ut för Svenska Dagbladets prenumerationsservice?
Skriv gärna en kommentar!