onsdag, februari 24, 2010

Tåg på villovägar eller Herrljunga stations vänförening

För ett par helger sedan stod jag i tre timmar och frös på Herrljunga station.
Situationen var skrattretande, men bara som ren överlevnadsinstinkt. Stationshuset 100 meter bort var varmt. Perrongen iskall, bitande iskall. Femton minus drygt. en grabb i närheten var klädd i converse-skor, han måste ha förfrusit tårna. Det snöade ymnigt och två hundar på perrongen gnällde av köld.

Men tåget kom inte.

På skyltarna hade någon söndagsnisse slängt om anvisningarna. Avgångstider stod under "ankommande " och följdaktligen stod vi förvirrade tågresenärer där och stampade med fötterna och försökte lista ut om man med avgående menade avgående eller ankommande.
Och tiderna ändrades, men bara var tionde minut. Precis för kort tid för att man skulle hinna rusa till stationshuset och värma sig. Så man stod där och frös och vi sa till varandra att nu kommer det om en minut, så står det på skylten.

Men tåget kom inte.

Då rusade vi in hela flocken och köpte lankigt kaffe i stationshuset, och fem minuter senare rusade vi ut igen och frös.
När vi frusit i 45 minuter och några druckit tre koppar kaffe stängde kaféet. Jag undrar hur den affärsidkare tänker, som har en given kundkrets på 50-talet genomfrusna resenärer som väntar på kraftigt försenade tåg, när man helt enkelt bommar och går hem.
Jag hade ringt in släkten och brassat käk. Varm korv för en tia. Kaffe för en femma. Mackor.

För tåget kom ju inte.

Efter två timmar av traskande fram och tillbaka med tio minutersintervaller av framskjutna avgångstider, alltmer irriterande, hungern rytande, kallt ut i hårspetsarna - så hittade jag en liten smitväg.
Via mobiltelefonen kunde jag fiska upp banverkets tågtidsförseningsangivelser, det gav mig och mina nyfunna vänner tid nog - en hel halvtimme - att pulsa genom snön på andra sidan om stationsbyggnaden till närmaste krog.

Vännerna var en krets slumpmässigt sammanstrålade främlingar som enades om att bilda sällskapet Herrljunga stations vänförening, konstituerande årsmöte där och då. Allt för att få tiden att gå, eller enas om att Herrljunga var utan skuld till att SJ skyltade med uppdatering var tionde minut om ny försening, trots att Banverket hade uppgifterna om förseningarna en halvtimme tidigare.

Det var ett pizzahak som serverade kallt vitt, tyvärr slut på rödvin ("det dricker ju ingen här") men mest öl. Och pizza, kebab och sånt.
Jag slängde i mig en kebabrulle - och ett glas kallt vitt - innan det var dags att rusa tillbaka till perrongen igen.
Mina nyfunna vänner, främlingarna som korsat mina spår, konstaterade att bara organisationsmänniskor är ute i snöoväder och åker tåg till platser som Herrljunga.
R, jazzsångerska, invände med hänvisning till sitt storbandsgig.
Så kultur- och organisationsmänniskor, enades vi. De två herrarna hade varit ute i Bohus skärgård på möte. Själv kom jag från Viskadalens folkhögskola.

Nu kom tåget. Snön yrde runt oss på perrongen. Vi rusade ombord.
Det var fel tåg. Detta var det tåg som var fyra timmar försenat. Vårt var tre timmar försenat. Bägge skulle till Stockholm, men biljetterna gällde inte.
Vi klev av.
En timme till...
Otroligt vad lydig man är.

När tåget kom stod det X2000 på det. Vi skulle alla fyra sitta i vagn ett.
Den fanns inte.
- Äsch, sa herr X.
- Det fanns ingen vagn ett på vägen ner heller.
Han var slagrörd men inte handlingsförlamad. Och luttrad.
Tåget överfullt, en vagn mindre, alltså ståplats till Stockholm. Herr X hade klart för sig att SJ:s medarbetare inte hade en tanke på att hjälpa honom. Han tog i - nu får ni ordna en plats åt mig! Han viftade med käppen och pekade på sin stelfrusna, nästan orörliga fot, som nu stått ute i tre timmar i femton graders kyla.
Helt otroligt nog kväkte tågvärden nåt om "kan inte", vilket tvingade herr X att ställa till med en scen.

Ja, det ordnade sig väl. Man letade fram en plats, några stod, vi kom hem, ett äventyr rikare.

Men var vagn ett tog vägen? Ja det är en gåta...


Detta var som sagt för ett par helger sedan. Sedan dess har det inte blivit bättre.

Idag kallade tågminister Torstensson in militär för att skotta snö från banvallar. Man kan ha en del funderingar över den åtgärden som jag avstår från att berätta mer om, men jag vill gärna veta om någon av dessa snöskottare i grön kamoflagekostym skulle råka gräva fram en förstaklassvagn som det står 1 på. För det kanske kunde förklara hur det kommer sig att just den vagnen försvann. Var det av någon slags solidaritet? Vagn ett är nämligen förstaklassvagnen. Givetvis är det den första vagnen att försvinna också, om man nu råkar behöva korta ner ett tåg med en vagn eller två.

På natten, hemkommen, skrev jag omgående en reklamation på resan via internet då ännu inte hade brakat ihop av reklamationstrycket. Ned var tåget två timmar försenat. Hem tre timmar sent, och ingen sittplats men jag hade ju betalat för förstaklass. Prisgaranti - tsss..
Naturligtvis har jag inte hört ett ljud till svar.

Kan man nu göra politik av dessa ickefungerande tåg i snö?

Ja naturligtvis, det går att göra politiska utspel om allting. Man kan kalla in militär att skotta snö och sen kalla till presskonferens och kalla det en bragd.
Man kan konstatera att Banverket inte har bemanning, beredskap, pengar, resurser, teknik eller vad det nu kan handla om - därför att politiken har inte anslagit pengar till de sakerna.
Och det är en utsaga som slår lika mot alla sorters regeringars underlåtelsesynder på den fronten.

Men det finns en annan sanning också, den att vi kanske inte är realistiska som tror att vi ska klara stora påfrestningar opåverkade. Eller den sanning som meddelar oss att vi kanske faktiskt klarar påfrestningar tillräckligt bra, inte hundra procent, men tillräckligt bra.

Jag längtar efter mogna politiska ledare som säger såna saker som att vid extrem påfrestning gäller det att vara rustad så att man klarar sig, tillräckligt bra. Inte opåverkad, men robust nog för att stå upp, men med lite lägre fart.

- Vem ska betala för produktionsbortfallet? gnällde en näringslivsföreträdare igår

Ja kära nån. Vem ska betala produktionsbortfallet när det snöar.

Samma tomte kanske som gömt vagn ett i snön, nånstans söder om Herrljunga.

fredag, februari 12, 2010

Nolltolerans mot fattigdom

Indien har en bostadsminister.
Denne bostadsminister har bestämt sig för att få bort alla slumområden på fem år, ett styvt projekt eftersom miljontals människor bor i områden som med rätta kan kallas slum. Kampen mot slummen är inte en kamp mot de fattiga som bor där, utan mot fattigdom som drabbar dem som bor i slumområden. Bostadsministern har också ansvaret för Indiens fattigdomsbekämpning.

Hittills har regeringen byggt 1,4 miljoner bostäder. Nu använder man satelliter för att få reda på hur många som egentligen bor i slummen, enligt Times of India.

Intressant - bostadsministern har ansvaret för fattigdomsbekämpning och använder satelliter för att mäta hur man kan bygga bort all slum på fem år.

Vore inte det nåt att tänka på? En bostadsminister med uppdraget att radera ut ungdomsarbetslösheten - och samtidigt bygga bort bostadsbristen, särskilt för ungdomarna? Samt rusta upp miljonprogramsområden.

onsdag, februari 10, 2010

Lägenhetsinnehavaren

Vi vadar i kartonger.

Efter tre veckor, nästan fyra, av hemlöshet har vi nu äntligen kvitterat ut nycklar och bytt liv. Från villa, vovve och Volvo (nåja, Volvon är kvar men har körförbud) till lägenhet, lat katt och Lada. Njae, Kanske inte Lada men lite mindre bil, lite färre familjemedlemmar. Lite mindre bostad.

Men lika många kartonger!

Det är fullkomligt obegripligt hur många pinaler som dyker upp ur de där kartongerna. Alla som någon gång har flyttat vet precis vad jag menar, det kommer att ta åratal att få rätsida på dem. Just nu överväger vi allvarligt att skeppa en hög av dessa kartonger till närmaste förvaringslada bara för att bli av med dem ett tag.

Men hemlöshet, relativ - vi har bott i kappsäck allihop - är nära gift med tidsbrist och brist på ro. Inga bloggtexter, men däremot har jag blivit intervjuad av s-kvinnors tidning bris om bloggen. Morgonbris.
Första gången jag träffade Lena Näslund kommer jag aldrig glömma, Lena är nu redaktör för Morgonbris, men då var hon informationssekreterare till Sten Andersson, utrikesminister och året måste ha varit 1985. Jag var då ung, mycket ung, reporter på Aftonbladet och i rytande snöstorm skulle Sten Andersson förklara för ISAK, Isolera Sydafrikakommittén, varför Sverige inte kunde bojkotta apartheitregimens Sydafrika när Norge dagarna före gjort just det.
Sergels Torg, stormen ven, snön snöade och där på torget stod demonstranterna och skrek i talkörer. Sten Andersson vrålade, men högtalarna var döda.
Efteråt frågade jag honom om inte detta måste vara en av de svårare uppdragen han haft, att försöka överrösta storm, demonstranter och det i döda högtalares sällskap.
- Inte då, svarade Sten Andersson med glimten i ögat:
- Det var mycket värre den där gången när mina barn stod därnere och skrek åt mig; Palme och Geijer, Nixons lakejer. Ingen hörde ett ljud.
Då formligen dök Lena in från sidan, mellan oss, och sa;
- Tro honom inte! Du kan inte citera det där!! Han skämtar bara!

Så nu har vi bytt roller. Lena är sen många år redaktör och jag är sen många år kommunikationsrådgivare.