söndag, oktober 03, 2010

Mot alla odds i Bosnien-Hercegovina

Jag har ägnat den senaste veckan åt ännu en valrörelse. Väldigt ytligt, jag har ägnat huvuddelen av min semestervecka åt just semester. men en dag lämnade vi de vackra havsutsikterna i Tucepi och vilda bergen på Makarskakusten i Kroatien och for sex timmar rakt in i Bosnien-Hercegovina längs floden och E73.
På vägen till Sarajevo slås man av de många gravarna. På ängar, kullar, bakgårdar. I en trädgård, kanske tio-femton kvadratmeter liten, trängs en hel släkt. Tio, tolv vita gravstenar vittnar om tragedin.
Men huset lever.

De flesta husen gör inte det. Husen i Bosnien är döda. Övergivna, utbrända, sönderskjutna, sönderbombade, utrensade. På vägen hem i mörkret kan man inte ducka längre för insikten. I varje by står ett hus, hoplappat, med ljusen tända bredvid två ruiner svarta siluetter mot natthimlen, grannarnas övergivna hus.

Man fattar inte att det gått femton år. Men det har det. Hur detta sargade land ska orka resa sig igen är helt ofattbart. Jag tittar igen, nu med hjälp av Google map, följer vägen och inser med ett hål i magen av fasa att de hus som ser ut att gapa tomt mot himlen på min dataskärm just nu, är tomma. Utblåsta. Jag såg det ju under färden dit och hem. Men att det är så många.

Hoppet står där på torget i Sarajevo. Bland människor som brottas med 40 procents arbetslöshet som realitet säger våra socialdemokratiska kandidater:
EU-samarbetet är möjligheten. Vi vill bygga en nation för människor med människor. De delar ut flygblad precis som vi gjorde nyss i Stockholm, Åmål och Luleå.

Kontrasten är den svartögda nationalismen. Hur det går i morgondagens val har jag ingen aning om. Jag fasar för om nationalismen vaknar igen, jag hör röster omkring mig berätta om minnen från barndom och ungdom, minnen som aldrig kommer att försvunna. Det är alldeles ofattbart hur man orkar gå vidare. Jag hör hur drygt 17 000 människor fortfarande är rapporterade saknade, borta, utrensade. Men på torgen säljs tomater och paprika igen.

("Men jag minns allt, jag minns alla ansikten. När grannar kommer och hälsar, som jagade oss de där åren, då går jag därifrån, jag orkar inte jag vänder dem ryggen", säger A. som vi träffat på resan. Hon flydde till Norge som fem-sexåring. Hennes bror blev kvar i kriget, han bet ihop, studerade och bor nu i Sarajevo med sin nya familj. Hem till byn återvänder han inte. men han har lärt sig leva med minnen.)

Men ett vet jag.
Gårdagens krigsförbrytare får sina straff, förr eller senare.

Och morgondagen är beredd, den har just byggt färdigt den nya gymnasieskolan i Mostar, stolt bland ruinerna, närmast demonstrativt reser den sig som en fyrbåk - det går. Därför att det måste gå trots allt.

I Sarajevo reser sig moskéer och kyrkotorn som alltid sida vid sida, och Sarajevos stolta nationalbibliotek har just klätts i bruddräkt inför den stora restaureringen. Branden skickade 2,5 miljoner böcker in i lågorna men framtiden restaurerar. För att man måste våga tro.

Det är när man ser och känner detta man förstår varför EU-frågan är den allra viktigaste frågan i det val som skett idag i Bosnien. Den och frågan om Natomedlemskap.

Måtte framtiden segra.

Bilden tog inte jag, utan:
Muslim graveyard in Sarajevo. Photo:flickr/mblomqvist

Inga kommentarer: