lördag, juli 31, 2010

Brandlarm

Sonen, 22, är ung och vuxen och ansvarsfull och detta handlar om när han kallade på brandkåren.
Ute i trapphuset luktade det gas en dag.

Starkt.
Eftersom vi har umgåtts en del med gas, stadsgas, gasolgas, ja, helt enkelt gas - så var han omedelbart medveten om risken för en gasläcka. Att pappa har ett hemligt förflutet som brandman kan möjligen också påverka en smula.

Han började med att ringa på hos grannen - inget svar.
Han sniffade i trapphuset och gick sedan sannolikt med nån slags resoluta steg in och ringde brandkåren utan att försöka ringa på hos fler grannar.

Brandkåren kom, genast.
Gaslarm i flerbostadshus i Stockholmstrakten är trots allt allvarliga ting.

De identiiferade relativt raskt källan till gaslukten - en helt nyoljad cykel stående i trapphuset avgav en så kraftig lukt att den förpestade hela trappuppgången med gasliknande dofter - säkert hälsovådliga om och inte eldfängda eller omedelbart dödande.

Räddningstjänsten informerade en något generad cykelägare om problemet som åtgärdades, berömde sedan sonen för att han faktiskt ringt brandkåren och saken var ur världen - strax omvandlad till en i raden av familjeskrönor om när olika familjemedlemmar ringt brandkår, polis och andra utryckande myndigheter i olika sammanhang av mer eller mindre god anledning.

Så ser jag, alldeles nu, en bild i DN och i Svenskan som föreställer oljesaneringsarbetare i Kina, där ännu en gigantisk oljekatastrof är på väg att inträffa, nu i Gula havet.
Utan ansiktskydd, utan handskar, olja upp till halsen.

Och jag vet att de människor som finns där på bilden saknar en god granne som ingriper för att rädda deras liv därför att det luktar hälsovådligt, livsfarligt, illa om de kemikalier de hanterar. Men de kinesiska oljesanerarna kommer inte att överleva det de utsätts för.

Och det vet vi om, alla vi goda grannar som slåss med våra egna miljökatastrofer. Med dålig utrustning leder saneringsarbetet till livshotande lungskador, som märks - inte nu, men senare och alltför snart och alltför plågsamt för dem som drabbas.

Förutom de uppenbara miljöskadorna, fågellivet som hotas, stränderna som kletas ned och så vidare - så riskerar människor sina liv och det är inte särskilt troligt att någon har berättat för dem om riskerna.

Priset för relativ välfärd - genom tillgång till olja till exempel - betalas idag orättvist högt av de människor som aldrig får del av den. Men vilket nummer ringer man för att larma en världsbrandkår att det stinker om oljan både i Gulfbukten och i Gula havet?
FN? WHO?

Och vad ska jag svara när sonen - vilket han kommer att göra en dag - undrar vad jag gjorde för att ingripa?

(Foto:Scanpix/SvD respektive AP/DN.)

Inga kommentarer: