torsdag, juni 24, 2010

I cyberrymden blir alla odödliga

Filosofen stack in huvudet genom dörren till mitt liv och viskade:
- Du. På internet existerar inte döden, bara bara varats olidliga lätthet i evighet. Amen!
Och så försvann han ur sikte igen.

Ja, självklart. Vi människor skiljer oss från aporna främst genom vår förmåga att rista meddelanden till varandra genom årtusenden i vad vi nu råkar hitta. Runstenar har också evigt liv, eller åtminstone väldigt långa liv, liksom grottstensmålningar, pyramiderna, Stonehenge och Carola.
Kort liv har en tanke, men även tanken varar olidligt evigt om den får fäste i cyberrymden. Som denna fantastiska brevväxling.

När, eller om, jag dör kommer det finnas spår överallt efter mig på Internet i eviga tider. Oräkneliga epostbrev kommer att lagras i hög på hög på servrar som inte längre blir överbelastade efetrsom man numera kan lagra oändlig mängd oläst epost. På Gmail har jag nu över 6 000 olästa e-brev. De får ligga där och jag kan liksom se framför mig hur kommande generationer av e-arkeologer som en del i forskargärningen ska botanisera i alla dessa brev som huvudsakligen kommer från (virtuella!) vänner som planterat nya åkrar på farmville och via Facebook meddelat att de hittat ägg, fjädrar och skalbaggar som de vill dela med sig till min Farmville-plantage.
Känns tidstypiskt på nåt sätt... En helt virtuell värld som lever sitt eget liv, dygnet runt utan min medverkan.

Häromdagen firade vi en 50-åring som fick ett päronträd av mig för många år sedan. Nu stod det där, fullt uppvuxet och numera rikligt fruktbärande också. Päronträd kan bli relativt gamla. En dag kommer det vara glömt vem som planterade trädet och varför, men päron kommer att ätas av barn som då leker på den gatan.

Jag känner mig självfallet mer lycklig över detta päronträd IRL, In Real Life, som ska förleda ungdomar att palla päron en generation eller två till, än de tusentals nonsensmeddelanden jag spårat av mig överallt på Internet. Men risken finns att dessa nonsensmeddelanden överlever päronträdet eftersom ingen vet om mitt gmailkonto. Hur min avatar i Second Life har det har jag ingen aning om, eftersom jag inte har besökt den virtuella världen på lång tid. Finns min avatar alls då? Eller finns den bara i samma ögonblick jag bestämmer mig för att återuppväcka denna virtuella fantasifigur som är lite jag men mest på låtsas?
("Spooky", sa dotter K när jag presenterade mitt avatar-jag för henne. "Hon ser ju ut precis som jag." Det hade jag inte tänkt på , men dotter K hade ju rätt förstås. Jag hade valt en yngre upplaga av mig själv som jag hade varit om jag bara hade vågat när jag var 20... Generationen efter mig vågar mer. Det är gott.)

Jag undrar om man ens kan ta livet av sig själv på Internet, alltså missförstå mig inte - jag har verkligen ingen dödslängtan. Men som tankeexperiment är det intressant; har vi faktiskt redan kommit dithän att spåren på Internet är omöjliga att ta bort. Att vi alltså har uppnått evigt liv, låt vara virtuellt och i cyberrymden?

Hur det än är med det så är perspektiven förändrade på många sätt på tio år.
"Efter murens fall", hette det länge efter just murens fall 1989.
- Vilken mur? säger ungdom som också kan säga häpnadsväckande saker som Vem är Olof Palme. Vaddå Kalla kriget? eller Vad var det för roligt med det? om ett gammal HasseåTageskämt.
Snart kommer någon av de som föddes nyss i en tevedebatt kalla en eller annan representant för oss 60-talister för jätteproppen Orvar och delar av livet känns som om det vevas i repris...

När jag var liten var tecknad film märkvärdigt. Nu heter det:
"Pippi Långstrump otecknat", om de filmer som alltså inte är tecknad film.
Det beror också på datorer. Datoranimationer gör ju tecknad film till industriproduktion, men filmad film är fortfarande ett hantverk. Jag ryser fortfarande över skickligheten som ligger bakom gamla Disneyfilmer från förr då varje ruta tecknades för hand och handcoulorerades, en efter en, sattes samman med levande orkester som tvingades spela i den takt filmen vevades så att säga. Filmen nedan är den första ljudfilmen, tecknade ljudfilmen.
IRL.

Och eftersom verkligheten nu är så orubbligt sammanvävd med cyberrymden tvingas man säga IRL för att markera att detta är på riktigt, inte på cyberrymdslåtsas.

Idag har jag satt flera blommor i min rabatt. IRL!
I morgon ska jag klä en midsommarstång med andra blommor och kanske spela på en gitarr. IRL!


Inga kommentarer: