fredag, maj 28, 2010

Konsten att sparka chefer

Jag kommer hem till villervalla. Utanför kommunhuset är demonstrationståg får jag höra. Oppositionsrådet Leif Berglund är ute och pratar med ledsna och arga kommunanställda, alliansen har plötsligt inte lust att ställa upp på led och le in i kameran för lokaltidningen - de gömmer sig.

Det beror på att en av förvaltningscheferna just fått sparken. Demonstrationen handlar om att försvara en populär chef, chefen för Väsby Välfärd som det kallas nuförtiden: den kommunala delen av vad som finns kvar efter privatiseringsvågen i Upplands Väsby.
(På kommunens hemsida finns inte ens en länk till den egna kommunala verksamheten men däremot till ortens företagare, lysande...)

Facket cirklar av någon anledning att vi sossar skulle vara delaktiga i beslutet, det är inte sant. Detta får verkligen alliansen ta det fulla ansvaret för.
Däremot är det sant att denne förvaltningschef aldrig fick en chans att kunna föra sitt projekt i hamn. Hela uppdraget var troligen från början orimligt - obefintligt eller otydlig styrning, inga konkreta mål att arbeta med, flytande och oberäkneliga finansiella förutsättningar och en förvaltningsstab bestående av en ekonom och en assistent.
Jag skulle vilja möta den företagsledning som sköter ett företag med 1200 medarbetare och en omsättning på 800 miljoner kronor men under kraftigt krympande ekonomi, med stöd av en ekonom och en assistent, på sistone förstärkt med en controller och ännu en assistent. Jag förstår om det är svårt, eller omöjligt.

Möjligen kunde han insett det och tackat nej till jobbet, men ansvaret vilar hos kommunstyrelsen moderate ordförande Jan Holmberg, och hans partivän Jan Eckert, ordförande i produktionsutskottet - ingen av dem har klarat den politiska styrningen och ingen av dem tar ansvar för verksamhetens kvalitet eller att ge rimliga förutsättningar för Väsby Välfärd. Ibland får man en känsla av att de önskar att hela den kommunala verksamheten ska gå i putten.

Att kommundirektören inte kommer ned och pratar med demonstranterna förstår jag, det är inte han som tappat förtroende för denne kommuntjänsteman. Det är naturligtvis politikens ansvar, men de hukar och smiter ut bakvägen.
Alliansens så kallade ledare gör så här. Och alliansen har inte haft ryggrad att möta protesterna under hela mandatperioden - protesterade föräldrar, hyresgäster, elever, lärare, skolledare, båtklubbsmedlemmar, idrottsföreningar, handikapprörelsen, pensionärsorganisationerna, oppositionen, facken - alla avfärdas som "intressegrupper". Nu sällar sig ännu en grupp till raden avfärdade intressegrupper, kommunanställda som vill behålla sin chef och undrar varför han fått gå.

I vår kommun är det tredje gången på lika många år som förvaltningschefer fått sparken och varje gång har det gått till på ungefär samma sätt.
-Tack för kaffet. Ajö!

Därför är jag inte alldeles förvånad när jag först läser en artikel i Newsmill, och därefter cirka tolv timmar senare kan iaktta att Sida fått en ny chef via TT som flashar om saken i min telefon - samma dag som villervallan i Upplands Väsby briserar.

Missförstå mig inte.
Jag tycker att bristande förtroende för en hög chefstjänsteman är tillräckligt skäl för både kommunpolitiker och regeringspolitiker att byta chef. Saknas förtroende är det svårt att samarbeta med den som förväntas verkställa de politiska besluten. Men man kunde förvänta sig att själva sparkandet av chefer sker på ett civiliserat sätt. Man ska vara rädd om människor, alla människor.
För risken är ju att man tystar andra chefer, och att medarbetare blir rädda så att ingen längre vågar slå larm över oegentligheter, felanvändning av skattepengar eller när kvaliteten i vård, omsorg och skola brister allvarligt.

PS. Sent på kvällen fångar mitt öra att det pågår en viss ryktesspridning kring denna sparkade förvaltningschef. Jag utgår från att den moderata kommunledningen genast går ut och tar avstånd från prat bakom ryggen på ännu en sparkad före detta chef. Och jag utgår från att de inte alls har med saken att göra.

Inga kommentarer: