onsdag, mars 31, 2010

Betraktelser från fjällvidden

Man har tid att tänka efter på påsklovet. Tiden på fjället går åt till att skotta snö, smälta snö till diskvatten, hämta dricksvatten ur brunnen nere på fjällsluttningen, bära in ved, skotta mera snö och sen är det dags att laga en eller annan mat och lösa ett par världsproblem med släkt och vänner.
Sen går man och lägger sig lite för sent, sover lite för länge och så börjar allt på nytt: skotta snö, smälta snö till tvättvatten, bära ved osv.
Däremellan hinner man också åka skidor om man vill.
Stressmomenten består i sånt som att bredbandet häruppe snarare är smalband. Att telefonen inte ringer (haha, utom räckhåll!) och att man inte kan uppdatera Facebook varje kvart. Och att man får skäll av grannarna i Farmville för att gården förfaller och de virtuella djuren inte har blivit matade, borstade, mjölkade, äggen inte plockade och åkrarna har vissnat.
Den högst verkliga katten, the IRL-cat, däremot är på rymmen. Vår förra granne har tagit hand om henne, men nu sms:ar de nya husägarna och undrar om vår katt möjligen är på vift. Hon har klivit in i sitt gamla hus som om hon ägde det. Och det gör hon ju, katter är såna. Det finns de som tror att man kan äga en katt men det kan man inte, men en katt kan äga hus. Många hus.
Ja, svarar vi katten är på vift. Hon ska vara det. Släng ut henne, hon ska vara hos grannen.
För katten spelar detta nu mindre roll, båda husen är hennes i princip. Plus fjället, men här är det för mycket snö för henne så här års.
Det finns de som tror att man kan äga träd också, men det kan man inte heller. Träden här på fjället lever sitt eget och nu har de bestämt sig för att börja vandra uppåt och det märks extra tydligt i snön.
Vi bor plötsligt i början av en skog, vi som bott på vidden alla tider får börja tukta skog. Men skogen ger sig inte, den vandrar obevekligt vidare uppåt. Sakta men mycket säkert tar den sig uppför fjället. Det beror på klimatförändringarna säger jag. Det beror på att getterna inte betar här längre, svarar maken. Sen träter vi om det en stund.
I princip har vi båda rätt och både getternas frånvaro och trädens närvaro bottnar i en förändring som märks allra tydligast där allt annat också går långsamt. Som på fjället.
Den där förändringen som består i att vi alla under en generation har fått lite bättre uppe – vi har råd med solcellspaneler och våra kläder är lite finare och skidbindningarna alltmer avancerade. I år har byalaget gått ihop om en pistmaskin, den skapar perfekta skidspår hela vägen upp till stenen där vi vilar och kanske grillar korv innan färden går nedåt, hemåt. Förr gick idrottslaget upp de där löporna inför varje påsk för fot. Eller så gjorde man spåren själv. Nu konstaterar vi att fjällskidor är lite för breda för de där nya fina spåren som pistmaskinen gjort.
Sen när vi kommer hem och ner från fjället är våren redan här och perspektivet förskjuts igen;
Igen ska jag oroa mig för det faktum att pengarna till skola och förskola bara krymper samtidigt som allt fler barn i min omgivning behöver allt mer hjälp. Som de inte kan få i det nya, kalla borgerliga Sverige där sänkta skatter är viktigare än barn, katter och träd.
Sakta kryper träden uppför sluttningarna. Och sakta kryper en ny kyla in i ryggmärgen.
Man kan inte äga en katt. Man kan inte äga ett träd. Men man kan inte heller äga ett barn. Detta är mycket viktiga saker att veta om katter, om träd och om barn.

Fotnot: dikten ”En barnvisa för vuxna” skrevs av Berndt Rosengren och går så här i original:
Man kan inte äga en katt
Det finns dom,
som tror att man kan

Man kan inte äga ett träd
Det finns dom som tror att man kan

Man kan inte äga ett barn
Det finns dom som tror att man kan

Detta är mycket viktigt att veta
Om kattor, om träd och om barn.

Inga kommentarer: