söndag, januari 17, 2010

Split vision

Man befinner sig i en egendomlig tillvaro;

Haiti upptar tankarna mycket, självfallet.

Jag larmades tjugo i tolv. Inser så här i efterhand att larmet från vår Tjänsteman i beredskap måste ha kommit några få minuter efter skalvet, vi har ju beredskap dygnet runt men här gick det mycket snabbt.
Nyheten rapporterades på radio tjugo minuter senare, vid midnatt, CNN var också snabba - men otäckt tyst på Internet, för lite twitter, för få bloggar. Spöklik tystnad, helt olikt läget efter orkanen i Burma eller kriget i Gaza.
Knappt en timme senare kom bekräftelsen; läget är mycket allvarligt. Förberedelserna för att kunna bistå pågår för fullt mitt i natten och knappet en timme har gått sedan skalvet.
Vi har trots allt lärt oss en del sedan Tsunaminkatastrofen 2003.

På morgonen stöter jag ihop med arbetskamrat C som är en av dem som anmält sig för att omgående åka. Han har säcken packad och klart, den står i hans arbetsrum. Han beskriver raskt läget, och vad som måste göras.
De rutinerade arbetskamraterna på MSB har omgående startat jobbet för att få allt i rätt ordning. Sverige får förtroendet att leda arbetet att sätta upp en Base Camp för 2-300 personer på FN:s begäran. Det är den största Base-campoperationen någonsin sägs redan då, jag vet inte om det är sant men det kan mycket väl vara det, katastrofen är ofattbart omfattande och allt har brakat; hus, sjukvård, infastruktur, alla normala samhällssystem är utslagna.

Medan detta pågår packar familjen, vi håller på att flytta. Mitt bland flyttkartongerna kommer nya förfärande rapporter och insikten om vidden av katastrofen börjar sprida sig. Jag hade den där kalla otäcka känslan i magen redan på natten när första larmet kom - detta är allvarligt, mycket allvarligt.

På bilderna nu iakttar jag frånvaron av armeringsjärn, typiskt i länder där korruption är en del av systemet - man betalar för armering men det syns inte att den saknas. Inte förrän ett omfattande skalv gör att husen rasar ihop, alla hus.
Jag har aldrig varit i Haiti men kan tänka mig att vägar, broar och annan infrastruktur har motsvarande problem - korruptionen gröper bokstavligen ur vägar och hus, rör och armering och i ett redan fattigt och härjat land är inte husens förmåga att stå emot jordskalv den viktigaste frågan på den politiska dagordningen. Inte förrän det är försent.

...

Nyheten om Demoskops väljarbarometer som placerar tre partier utanför riksdagen - V; KD och C hamnar alla under fyraprocentsspärren - försvinner lite ur synfältet eftersom det som sker på Haiti är oändligt mycket viktigare, men ändå:
Skulle detta bli valresultatet så leder vi inte med de tio procent som skillnaden blir om man lägger ihop procentsatser, utan gapet blir så stort att s kan får egen majoritet. M+FP 34,8 mot S 37,1 och tillsammans med MP 47,4 procent.
Oroande dock att Sverigedemokraterna får så mycket som fem procent i mätningen. M, S och MP ökar alla.

Så vad är det som händer egentligen?

Alliansen har problem med verkligheten.
Saabafffären, sjukförsäkringsskandalen och vargfiaskot. Rasande pensionärer får mindre i pension men inte sänkt skatt.

Nu säger, hör jag med högerörat, ett antal centerpartister att det är Reinfeldt fel alltsammans. Han har lagt alla tunga svåra frågor i knät på centern.

Kanske det har avslöjat något för all del. Centern har inte visat sig vuxna att hantera Saab, inte vargfrågan, och regeringen tillåter halva kärnkraftsparken att stå still när vi har rekordkyla i landet och nästa skandal - sanna min ord - är den som handlar om gas och oljeberoende ur alla tänkbara aspekter.
Nej, detta handlar inte om centern.

Klart man skulle kunna tänka sig att tillsätta någon form av dagisenkla statsrådsposter för just Maud Olofsson och hennes partivänner, ministern för tokiga gångsteg och ministern för badtunna utan innehåll. Kanske ministeriet för gulliga dialekter och gosedjursdepartementet vore roligt.

Men de viskande centerpartisterna har naturligtvis rätt på ett sätt. Reinfeldt är inte den som är ute och tar en debatt till stöd för sina statsråd, men han tillrättavisar dem inte heller. Regeringen brottas med problem, verkliga problem, och handlaget för att hantera problemen är olika. Några statsråd är skickligare, andra mindre skickliga. I denna regering som i alla regeringar.
Intressant är till exempel att se hur annorlunda KD hanterar den bistra insikten att de kan vara på väg att rasa ut ur riksdagen, lördagsintervjun idag med Hägglund är ett exempel - han attackerar, lovar mer än han kan för all del, men ändå - hans strategi är inte att skylla på någon annan utan ånga vidare framåt.

Kort sagt. Allliansen är på väg att bli upphunnen av den brutala verkligheten och dess folk, det vill säga alla vi som börjar bli oroade för vad som händer om man blir sjuk, för bråk och våldsamheter i samhället, för jobben, för miljön och den galopperande krisen för ungdomarna - ungdomsarbetslösheten störst i Europa, ingenstans att bo, usla studiemedel, trångt i porten till högre studier och färre möjligheter för unga att komma igen om man missade gymnasiet eller grundskolan.

Förra året backade svensk ekonomi med fem procent. Det är historiskt. Ingen regering tidigare, inte ens den förra borgerliga regeringen under krisen 1989-1992, skötte finanserna så katastrofalt uselt att ekonomin backade med fem procent på ett enda år.
Detta samtidigt som skatterna sänkts med 60 miljarder (ja, utom för pensionärer då) eller vad det nu rört sig om, och det dessutom på lånade pengar eftersom statsskulden ökar.

(Demoskop, januari 2010)
S V Mp M Fp Kd C sd övr S+V+Mp M+Fp+Kd+C Osäkra
37,1 3,8 10,3 27,4 7,4 3,9 3,1 5,0 2,0 51,2 41,8 10,6

Inga kommentarer: