lördag, oktober 31, 2009

Stor uppslutning runt välfärdsfrågorna

#jobb09 #käringenmotströmmen

Ylva Johanssons starkt ideologiska tal var omskakande bra när hon beskrev de ökande klyftorna i samhället:
Det skiljer tio minuter med tunnelbanan, och sju år i medellivslängd.

Och om nedrustningen av socialförsäkringssystemen.
Arbetsförmåga ska vara en tillgång, inte en bestraffning.

Hon pratade, vilket känns ovanligt för socialdemokratiska ledare, även om moral.

Vilken moral har ett samhälle som är beredd att sänka skatten för den som arbetar och är frisk, samtidigt som man säger till sina gamla "att man inte har råd"?

Och hon påminde om generationskontraktet.
De som nu är gamla, har arbetat ihop den välfärd vi har nytta av, varje dag.
Och vi som är pigga och friska idag, har en moralisk skyldighet att föra deras synsätt vidare: vi ska bana väg för att nästa generation får det lite bättre. Bättre utbildning, fler valmöjligheter, ökad valfrihet och en trygg vardag som inte sker på bekostnad av andra - och som inte ser olika ut beroende på hur tjock plånboken är.

För det kan inte vara rimligt, att den som är gammal och behöver hjälp, ska kunna få en extra dusch om man kan betala för det, om behovet är en extra dusch, ska vi naturligtvis se till det behovet, inte till plånboken.
Och det kan inte vara rimligt att en kommunal biståndsbedömare säger nej till snöskottning, till hjälp med städning eller annat stöd därför att"vi inte har råd", och att bara den som då kan betala med egna pengar kan få den hjälp man faktiskt behöver.

Det är den yttersta konsekvensen av LOV, den lag om valfrihet i omsorgen som den borgerliga alliansen nu försöker trycka igenom i landets kommuner.

Vari ligger moralen i ett system som innebär att plånboken avgör vilken omsorg du får, och inte behovet?

Nästa steg blir att den som har råd, kan få en värkande höftled reparerad.
Nästa steg blir att bara den som har då, kan skicka sina barn till en bra skola.
Bara den som har råd, får del av detta gemensamma, av tidigare generationer hopsparade kapital, som vi benämner välfärd.

Debatten handlade också om bostäder, vi borde lyfta den frågan tydligare.
Behoven är enorma, trångboddheten i storstadsregionerna ökar och ökar kraftigt. Det behövs både upprustning och ombyggnad av miljonprogramsområden för att nå en vettig standard och fler större lägenheter - men även fler mindre lägenheter för ungdomsgenerationen på väg ut i familjebildning.

Det behövs många fler nya bostäder, uppåt 40 000 varje år är det mål som diskuterats och som partistyrelsen inte vill låsa sig vi.
Jag tycker vi ska hålla fast vid ett mål, ett tydligt mål.

Nu blir det strax votering om den saken. Jag tror kongressen kommer att rösta för det målet. Det fionns en tydlig skrivning om att behovet ligger på minst 40 000 bostäder varje år, ett mycket ambitiöst mål eftersom det är mer än en fördubbling av bostadsbyggandet.
På några år har bostadsbyggandet nästan halverats, åter ett exempel på att regeringen inte klarar att lösa dagens problem med gårdagens politik.

Stöttepelarna #jobb09




Varma applåder för en viktig kraft som anmäler sig till valarbetet.
Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson, Anita Gradin, Göran Johansson, Jan O Karlsson, Maj-Lis Lööw, Thage G Pettersson, Ingela Thalén, Leni Björklund, Jan Eliasson, Lena Hjelm-Wallén, Bertil Jonsson, Bengt Lindqvist, Stig Malm, Gertrud Sigurdsen.
Och Anna-Greta Leijon som talade för skaran var lika entusiasmerande, lika kraftfulkl, lika tydlig som alltid. Vilket gäng!

Nu Bertil Jonsson, vår trogne årsmötesordförande, kommer du inte undan längre! Vi i Upplands Väsby AK ser med glädje fram emot att en gren av stöttepelare formerar sig även i Upplands Väsby.





Bakom kulisserna

#jobb09 #käringenmotströmmen

När man då tystnar i twitterflöde, facebookuppdateringar och bloggposter på en jobbkongress så kan det bero på:
  • att man är sjuhelvetes trött
  • befinner sig mitt i en förhandling, samtal en process av något slag
  • plötsligt insåg att det finns en alldeles riktig värld där utanför de fönsterlösa kongresslokalerna som pågår
  • insikten att anledningen till att man vet vilken dag det är är att det står torsdag på dagordningen. den insikten kan förstumma den mest talföre, jag lovar.
  • folk envisas - med viss rätt men inte alltid - att hojta votering efter varenda fråga och det tar en kolossal tid att tröska sig igenom tilläggsyrkanden, förslag till strykningar, ändringar, bifallna att-satser osv i ett högt uppdrivet tempo. All min beundran för gänget som sköter detta och lyckas mangla ut justerade protokoll i högt tempo
  • eller så tänker man på nåt annat, till exempel själva debatten Det är dock inte debatten som är det mest intressant att få vara med om, utan processerna för att mangla fram texter och förslag.
I morse låg vi en timme efter. Sen var vi plötsligt klara tre timmar för tidigt. Gudskelov, nu får man sova en hel natt.

Man vinner inga val på organisationsfrågor eller stadgeändringar, men man riskerar förlora val på såna frågor om de sköts illa.
När vi kom till den punkten var jag nog egentligen inte hundraprocentigt nöjd, men partistyrelsen hade nu lyssnat, kompromissat och partisekreterare Ibrahim Baylan gjorde kraftfulla markeringar om behovet av att utveckla partiorganisationen, förnya den.
Bra.
Förnyelse behövs.

Därför var det enkelt att stödja SSU:s krav på målsättningen att var fjärde kandidat på listorna ska vara under 35 år.
Men att motsvara det målet, ja - det kräver en hel del även av SSU.

Oftast är problemet med att medelåldern hos förtroendevalda är så relativt hög inte att unga människor inte fått chansen att komma in i politiken, utan att de inte vill komma in i politiken. Kan SSU göra sin del av den överenskommelsen - alltså intressera fler unga för att vilja delta i beslutsfattande, så ska vi nog kunna ställa upp med vår del, att bereda plats, bana väg, lyfta upp, föra fram.
---

Åsa Westlund leder just nu arbetet från vår delegation att söka hitta de goda lösningarna på två extremt svåra frågor: FRA och Ipred. Det är när man sysslar med såna frågor man inser att vi befinner oss i ett mycket stort parti med väldigt brett register av åsikter. Det är bra.

Brytandet av åsikter som står långt från varandra är demokratins allra innersta kärna, garantin för att här pågår någon form av demokratisk utövning. Och spännvidden skvallrar ju om att vi är väldigt många med väldigt olika åsikter som klarar att samsas och kompromissa för att gemensamt bli tydliga, konkreta.
Och ombuden är trots allt de som beslutar. En partistyrelse som misstar sig på kongressen kan råka ut för kolossala bakslag. Denna kongress, hittills, väldigt få sådana, men några. Tillräckligt många för att kongressen ska ha påmint om var skåpet står om föredragande inte gjort fotarbetet.
Ipred och FRA hotade bli en sådan fråga men vi är nära en lösning nu tror jag, den kanske inte kommer att gå till världshistorien som ett under av klar stringens men blir troligen hanterbart pragmatisk. Det är min tro att man måste:
  • återupprätta förtroendet för signalspaning som sådan, och för de myndigheter som ansvarar, i synnerhet FRA som en gång hade ryktet om att vara en av världens vassaste dechiffrerare
  • klara balansgången att å ena sidan värna upphovsrätten, och å andra sidan värna värden som integritet, insyn, yttrandefrihet
Ipred gick snett i det ögonblick något snille missade att lagen gett stora multinationella företag möjligheten att med polisiära metoder slå till mot enskilda som tankat hem film och musik olagligt. En sak är att spara IP-nummer för att kunna lämna ut till polis vid allvarlig brottsmisstanke.
En helt annan att lämna ipnumret - med lagen och domstolsorder som stöd - som i fallet Ephone i somras.
Rättssäkerheten är inte enkel att värna när ivern att komma åt illegal fildelning i stor skala, med underliggande kommersiella intressen, leder till att företag kan begära ut ip-adressen hos en enskild familj. Sen kan man använda adressen för att spåra upp användaren och skicka en saftig räkning, böter.

Brott är brott och brott ska beivras. En stöld är en stöld, oavsett om filmen du stal låg i en videorulle på Konsum, eller en rad ettor och nollor i ett torrentflöde, nedtankad via ett fildelningsprogram i datorn.
Vid stölden på Konsum är det polis som utreder, och däri ligger den, för mig, avgörande skillnaden.
Den som stjäl ettor och nollor skyddade av upphovsrätt, riskerar möta Warner Bros istället för kriminalinspektör Wallander. Det sätter inte bara integritetsfrågorna i centrum, utan även rättssäkerhetsfrågorna.

fredag, oktober 30, 2009

Världen där ute...

#jobb09 #käringenmotströmmen

Här inne på jobbkongressen pågår nu en debatt om gröna jobb och grön energi, därute talar man om kärnkraftens utbyggnad plötsligt. Var kom nu det ifrån?

Därute har Reinfeldt gett Klaus klart att han får göra avkall på kraven på mänskliga rätttigheter bara han nu går med på Lissabonfördraget. S-kongressen har ställt sig bakom ett fördömande av två folkmord, varav det ena ett som inträffade för nära ett sekel sedan.

Den man som tror att han utgör första kapitlet i historieboken kan aldrig lära av det förflutna.

Vem, mer exakt, undrar jag - är det som då ska betala med färre mänskliga rättigheter i framtidens EU. Medborgarna i Tjeckien tydligen. Vem härnäst?

Hela skoldebatten gick i kvalitetsskolans tecken - de omvälvande konflikterna som världen därute beskrev i förväg uteblev.
Som vi visste, vi är ju eniga om att kvalitetsskolans innehåll är viktigare än driftsformer. Och att vi har ett gemensamt ansvar att säkerställa att inte skattemedel slarvas bort på annat. (Det förresten oavsett om det sker i den kommunala skolan eller i en fristående skola.)

Men nu är vi ikapp tidplanen igen. Herueka!!

Läs också Dn Debatt idag, om att vi behöver fler hyresrätter, skriven av Helen och Anders.

Gå dit och rösta du också!

Varför s-kongresser är så mycket bättre...

#jobb09 #käringenmotströmmen
Som bänkgrannen Åsa säger, det är märkvärdigt vad folk ser pigga ut, trots fyra timmars sömn ungefär.
Vi bröt två i natt, jag var hemma samtidigt som morgontidningarna kom.
Och alla var på plats extra tidigt eftersom tidsschemat halkat efter.
EN minuts talartid - och sen votering på varenda fråga, känns lite overkill ibland kanske. Över 70 bloggare sitter omkring här i salen och därute i netroots kafeteria.
Hur många hade moderaterna?
Tre! Varav en var Schlingmann och två var sossar.

Hur många motionsförslag hade moderaterna? Sextio säger nån.

Skillnaden i ett nötskal mellan partier som lyssnar och partier som inte gör det.


Kaffe! NU!!

Dagens minnesvärda citat

#jobb09

"Peacemaking is no picknick."
Jan Eliasson om Afghanistanfrågan

"Om erkännandet av två folkmord skulle skapa juridiska problem, kan du då förklara hur det kommer sig att Frankrike, Tyskland och flera andra länder Europa kan klarar det men inte Sverige?
Anders Lago debatterar folkmord med Urban Ahlin

torsdag, oktober 29, 2009

Kongressen; erkänn Västsahara och folkmorden i Seyfu och i Al-Anfal

#jobb09 #käringenmotströmmen
Tre viktiga beslut
Erkänn Västsahara och driv frågan i EU om ett erkännande.
Erkänn folkmorden i Seyfo 1988 och i Al-Anfal 19-14-1918.

SSU-partistyrelsen, 3-0.

Bra beslut av en modig kongress som vill vara progressiv. Men Urban Ahlin hade ingen bra dag idag, trots att han höll ett absolut glimrande bra tal.
Det handlar inte bara om glimrande tal.
Det handlar om att övertyga en kongress också.

Stilpoäng SSU som gjorde både ett bra fotarbete, talade väl och höll en stringent argumentationslinje, knasterklar.

Grattis!

Skillnaden mellan en Urban och en Bildt stavas kvinnor

#jobb09 #käringenmotströmmen

Urban Ahlin nämnde orden kvinnors rättigheter fler gånger på en minut nyss, än vad Carl Bildt gjort på en hel mandatperiod.
....

Nu står Anders Lago i talarstolen och vädjar att vi ska erkänna två folkmord.
Al-Anfal, som drabbade kurderna 1988.
Seyfo, som drabbade armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, pontiska greker och romer redan 1914-1918, av den osmanska armén i dåvarande Turkiet, Ottomanska riket, innan begreppet folkmord hade definierats av FN. (1948).

Han kommer få kongressen med sig, hoppas jag. Läs mer här, Claes Nordmark i Newsmill.


Jytte pratar om motion J19:1 om att erkänna VästSahara.
Med schvung och glöd i stämman, hon är verkligen bra!

Mona omvald.




Nytt VU Wanja Lundby-Wedin, Elvy Söderström, Thomas Östros, Helene Fritzon (nyval) och Sven-Erik Österberg (nyval). Och Ibrahim Baylan ny partisekreterare.

S-måföretagarpartiet

#käringenmotströmmen #jobb09

Det är rätt häftigt när förre LO-ordförande Stig Malm äntrar talarstolen och säger att S ska bli Sveriges bästa småföretagarparti.

Det är krävande!

Vi har i landet en helt ny folkrörelse, och det är just småföretagarna. VI är runt 600 000, många av oss slåss med otrygghet om vi skulle bli sjuka, om vi blir skadade, om vår utrustning går sönder och det är så små ekonomiska marginaler att m,an måste lägga ner verksamheten.

Många av oss är individualister. Men solidariska tanken att tillsammans blir vi starka. Många är vana att jobba tillsamman, i nätverk, i olika former av samarbeten, det gör oss starkare.

Detta är varför jag påstår småföretagandet är en folkrörelse, det innehåller alla de moment som kännetecknar en folkrörelse:
eget stort engagemang
förmåga att lagspela för att gemensamt åstadkomma saker med andra
vi är många! och olika!!
underifrånperspektivet är tydligt
och vi är duktiga nätverkare.

Arbetstidslagstiftningen är inte den vi riktigt följer, vi jobbar dygnet runt och vi tar i bästa fall ut tillräckligt med pension, lön för mat och hyra men blir alltför ofta begabbade som skattesmitare, fixare. Ibland är hela familjen involverad i företagandet.

Och skulle vi tjäna pengar på vår verksamhet, misstänkliggörs det gärna, medan lottovinnare och fotbollsspelare som drar hem miljoner hyllas som hjältar.

Många av oss är emellertid alldeles nöjda med om vi fått in pengar till hyran. Och får vara friska.

Men det finns en sida till av småföretagande och det är de ofrivilliga, nya slavarna. De har "avknoppats" och det inte bara från offentlig verksamhet, också större företag kan agera så. De tvingas starta eget för att sälja tillbaka sin arbetskraft billigt, och otryggt.

Mellan längtan efter att uppfylla en egen dröm och påtvingat företagande gapar en avgrund av otrygghet.

Därför är småföretagarns rättigheter också en central fråga för svensk socialdemokrati.

#jobb09 400 twitterinlägg om kongressen hittills...

...är det något slags rekord?

Kolla molnet! Vilket ord i twittrarnas ordmoln tror ni blir störst?
(Facit om ni följer länken.)

Är det ..
ordet Jobb
ordet Mona
ordet Välfärd

#jobb09 Vad gör ett kongressombud egentligen? #käringenmotströmmen

En sak är ju alla talen, såklart.
Varma varma riktigt hjärtegoda varma applåder mötte Mona. Stödet växte.
Hon växer också förresten, mognar.
Detta är Mona Sahlins första "egna" kongress och jag minns hur det var när Göran Persson var med om sin första "egna" kongress, han växte också där han stod, i talarstolen.

Det är en sak att ta över, en annan att vara på plats och vägleda en hel kongress från starten och framåt.

Men jag och bänkgrannen Åsa saknade miljön i Monas tal! Please, glöm inte det gröna folkhemmet, en fin tanke och väldigt aktuell.

Vännen Martin Kollberg i vimlet, nu inte längre en tyngd partisekreterare utan "bara" riksdagsledamot och gruppledare i det norska folketinget. Snabb hälsning på miljoner andra vänner.
Papper till förbannelse.
Utställningshallen fylld av intresseorganisationer från när och fjärran.
SSU gör ett utspel.
Kongressväskan har hjul - vilken klok sak! Har man sju kilo handlingar att släpa på är hjul en sann välsignelse.

Delegationsträff, korridorberedningar, snabba samtal, textsnuttar en snabb koll- vad säger ni om det där?

Talet Jens Stoltenberg höll vill jag gärna ha i uppskrift, det var absolut lysande och lärorikt. Norrmännen är som sagt nära vänner. Hans varma ord om att
1 vara tydlig och bottna säkert i den socialdemokratiska värderingsgrunden
2. vårda partiorganisationen (jo tack! har nån hört mig säga det en triljon gånger, vi har vårt parti men allt annat har vi bara till låns?)
3. säkerställa ett regeringsalternativ som ju överenskommelsen med mp och v innebär

Giorgios Papandreous, Greklands premiärminister, det är lika fantastiskt varje gång statschefer och ledande fackliga eller politiska ledare världen över berättar om sin tid som flykting i Sverige, på svenska, som nu inför en partikongress..
Margot, ännu mer värme, som liksom Papandreous talade varmt om miljöfrågorna, förstås, och båda ut ett möjlighetsperspektiv snarare än ett hot perspektiv. Gröna jobb.

Så man sitter där, pinsamt nog nästan längst fram så man ska skymta på varenda bild i morgondagens tidningar, och lyssnar. Kladdar lite på datorn, men hinna tänka och skriva inlägg med substansiellt innehåll - näe, det hinner man inte. Sträcker lite på halsen för att se över skogen av fotografer, kameramän, journalister som blixtrar eftersom Mona och hela partiledningen sitter på bänkarna precis framför Stockholmsdelegationerna.

Snabbt iväg till temagrupper för att diskutera och försöka lösa de större stötestenarna före kongressbehandlingen.
Man vinner somligt, förlorar annat. Kan tycka partistyrelsens representanter är en aning lomhörda och att somliga ombudsmän raljerar över ombudens förslag (jaja, en del förslag är inte helt genomtänkta, det är lätt att instämma i, men man måste lyssna på de som medlemmarna har valt att representera partiorganisationen.) Raljerande tycker jag så vansinnigt illa om att jag nästan är beredd att bli elak men man sansar sig. Men ett raljerande tonfall till och jag börjar skriva ut namn i bloggen!

Så man får sega sig fast för att det ska nå fram att det finns ett problem och en beredskap att hitta den där fomuleringen som löser problemet. Men vi hjälps åt, gott humör mellan ombuden underlättar. Vår temagrupp har det ändå betydligt lättare än somliga andra, hör jag senare.

Sen storstadsmingel med kända och okända, fler gamla bekanta - och fler olösta problem lösta.
Kongressen schemalagd till ett på nätterna förresten, hur ska detta sluta?

Delegationsträffen slutade sent, och i morgon är vi på plats före nio för en ny delegationsträff - innan kongressens riktiga förhandlingar startar.

Kort sagt.
Att blogga är svårt att hinna med. Så jag försöker skicka iväg ett litet förtjust Twitter i cyberrymden, ett suddigt foto taget med mobiltelefonen och två rader text - kanske det blir bättre berättat i morgon. Vi får se.

Men nu vet ni vad ett kongressombud gör. Förhandlar. Från morgon till kväll. Lyssnar, applåderar, formulerar, överlägger, gör upp och numera begär ordet via datorer istället för papperslappar.

Vill man följa S-kongressen så är över 30 bloggare på plats och ganska många av oss är ombud dessutom. Buziga Johan har gett ut en ny tipsmanual för bloggare, och han har dukat med plats för många.

Vill du följa kongressen så har den hashtaggats: #jobb09 i twitter bland annat.
Och tagg för bloggosfären är förstås jobbkongressen.

Så #jobb09 i rubrikerna gör att mina alster stävar in i twitter-världen med rätt hashtagg, sökbar för den som prenumererar.
#käringenmotströmmen är min hashtagg.

onsdag, oktober 28, 2009

Margot #jobb09




Klimatkrisen ger oss möjlighet att utveckla nya källor för nya jobb.
Sade Margot.

Detta är nu inte ett referat utan mina egna reflektioner med anledning av Margots tal, men jag har stulit ett och annat:
Om man vågar investera i Köpenhamn, kunde bara progressiva satsningar på miljövänlig energi skapa 600 000 nya jobb.
Hissnande tanke, och bävande, eftersom där samlas nu en rad nationer i februari som inte är beredda at satsa pengar - utan som sneglar på varandra och på var man ligger i per-capita-listorna.

Klimaträttvisa, cliametjustice, handlar om moralen i att den som spyr också styr, och därför bör betala och ansvara.

Istället för att som nu - där den rika västvärlden vältrar över ansvaret på utvecklingsländer, skyller på Kina och Ryssland och backar från ansvaret.
Men de som får betala är barn och barnbarn. Vi lånar inte av dagens fattiga utan av morgondagens välfärd i hela världen.





Papandreo håller sitt tal på svenska #jobb09





Georgios Papandreo pratade varmt om miljö, gröna jobb och grön turism, men också om andra angelägna frågor som håller oss samman i europa och världen.
Klimatförändringarna är ju bara en fråga, finanskrisen och behovet av att värna välfärden en annan.

Men inte visste jag att han också jobbat på ABF. Bildning alltså, talade han om också. Folkbildning som en metod att skapa möjligheter där det idag syns vara mest hinder.


#jobb09 Mona.




#jobb09 nu är det igång.




Mikael och Veronica

#jobb09 10 min kvar Jobbkongressen




Ombuden bänkar sig...

#jobb09 Vi ses på centralen klockan elva

Arbetslösheten har fördubblats under året, Sverige är på väg ned genom listorna i Europa när det gäller ungdomsarbetslösheten där nu var tredje står utan jobb. Var tredje!
I Stockholm står dessutom varannan ung utan egen bostad.

Vi har ett recept för att göra nåt åt det där, det receptet heter investera i ungdomar, investera i framtid, investera i utbildning.

Vi vill bygga fler bostäder och renovera miljonprogrammet. Vi vill att vuxenutbildningen ska ge en andra chans för den som inte följde med i skolan.
Vi vill investera i entreprenörskap och se en arbetsmarknad där människor är trygga i en ständigt föränderlig tid, just för att världen inte kommer att stå still, den kommer att röra sig alltid. Jobb kommer att försvinna, politiken har redskap att påverka förutsättningar för att nya jobb kommer fram. Företagarna talar om flexibilitet, de har rätt, vi måste vara flexibla, välutbildade och i ständig rörelse.

Detta har vi socialdemokrater lyckats med i Sverige i generationer.

Nu är, för tredje gången, den trenden allvarligt bruten (krisen i början av 1980-talet, den fallande ekonomin 1992-1993 och nu 2009.)
Alla tre gångerna har högern suttit vid rodret i landet när maskinen Sverige kört i diket. Denna gång också. Jag säger inte att det är alliansens fel att vi befinner oss i en finanskris, men jag drar slutsatser av att regeringen Reinfeldt klarar uppdraget så mycket sämre än andra jämförbara länder gör.
De gör säkert så gott de kan, efter sin tro.


Jobb-kongressen börjar klockan elva på T-centralen i Stockholm. Mona Sahlin slår i första spiken i ett monument över detta nya misslyckande, en spik för varje arbetslös.

Ta med en hammare och kom dit!

Hela kongressen handlar om vad vi kan göra för att vända den utvecklingen. Sverige förtjänar en bättre regering.

Sveriges största parti...


...är ett anti-parti mot antipati.
På en vecka har "Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack" samlat över 142000 anhängare. Facebook, var annars?
(Där kan minsann piratpartiet slänga sig i väggen! Och socialdemokraterna också, Sverige största parti, skulle vara glada för så många medlemmar!)
...
Mina barn är uppvuxna i en gatukorsning, som så många andra barn världen över. Nu ligger inte längre den gatukorsningen i en dammig byhåla, utan överallt; den finns på en kamelstig i Kalahariöknen, i ett gathörn i New York där trafiken tjuter om öronen, på en svindlande elektronisk färd i cyberrymden i ett internetkafé i Bombay eller Säffle.

Jag är oändligt glad för det.
Det finns en generation ungdomar som växer upp som världsmedborgare utan att kanske ens reflektera över det, också, mitt i vårt tjatande om segregation, problem, integration.
Unga människor som har klara tydliga rottrådar lite varstans i världen men är alldeles för begåvade för att betrakta rötter som fångremmar, utan ser kultur, bakgrund, familj, religion, språk och olikheter som livlinor som möjliggör resor, inre resor och yttre resor.

Min mormors farfar var "invandrare" i en tid när det var vallonerna som var föremål för främlingsfientlighet - en tid som gärna idylliseras en smula. Vallonerna kom hit från Belgien, med särskilda förmåner, för att bidra med sina skickliga smeder - de första arbetskraftsinvandrarna fann man på järnbruken runtom i Bergslagen. Min släkt fanns på Gysinge och måste ha tillhört de allra sista som kom hit men hade ändå bott flera generationer i Sverige, så som jag fått det berättat. Släktnamnet byttes mot det svenskare Öhman i den grenen av min familj. De la Rose -ungarna, berättade min mormor att de hade retats för när hon var liten.
Släkten med olika stavning finns kvar från andra grenar av släktträdet, kanske andra familjer.

Men mormors far ville inte att hans barn skulle jagas längs längorna i Gysinge. Så min mormor, yngst av tolv barn, växte upp som Öhman. Ibland har jag varit frestad att ta tillbaka släktnamnet, de la Rose är vackert tycker jag och de vallonska släktdragen tränger enkelt igenom alla andra gener jag och mina barn begåvats med.
Men vallonerna i sin tur är en smältdegel av romaniserade germanska och keltiska folk, folk som dessutom förefaller ha rört sig runt hela Europa med sin smideskonst - Spanien, Frankrike och det fransktalande Belgien. Si! Cést bon!!
Totalt tycks det ha handlat om bara ett par tusen invandrade valloner, men de smällde högt och idag håller man reda på runt 100 000 ättlingar i Sverige, dock inte oss eftersom vi "försvann" in i svenskheten med svenska namn och inte en tanke på att bevara franskan som modersmål. I början av förra seklet smällde det högre att kunna tala tyska. Aber soh!

På samma sätt bytte mina barns farmors far namn. Från det stolta Hara - släkten finns ännu kvar i Tornedalen och några av dem bor även i Stockholm, till det svenskklingande Svanström. Flera av syskonen gjorde så, det underlättade när man studerade juridik i Uppsala.

Så här kan man gå igenom släktled för släktled på alla sidor och finna att barnen har fått ärva en salig blandning i ådrorna från oss föräldrar där berättelserna vittnar om stolthet över ursprunget, men det återfinns också skrönor från perioder när delar av släkten skämts, eller velat byta sin familjehistoria mot en annan, lite finare - även i närtid faktiskt. Det tog mycket lång tid innan mormor berättade sin historia till exempel.
Tornedalingar, samer, finnar, norrmän, värmlänningar, valloner på flera håll, blekingar.

Men, precis som Monica Z sjunger, det finaste blodet mina barn fått ärva är nog den droppen, en 64-del eller om det blir 128-del, av zigenarblod som också blandade sig i släktskapet och som sägs vara upphovet till barnens farfars mors musikalitet, emedan hon var konsertpianist och dotterdotter till en zigenarprinsessa från Ryssland som fördes bort av en svensk kapten men rymde från honom med en norsk bondson från Trysil.

En skröna javisst. Aldrig bekräftad, och aldrig riktigt i botten granskad. Den är sann i vår släkt, ofta berättad.
Med stolthet.

Så får det förbli. Vissa historier ska man bara inte granska, därför att de vuxit sig sanna av andra skäl än sökandet efter hur det verkligen förhöll sig. De kan vara sanna därför att vi behöver såna historier - som motvikt till hat, främlingsfientlighet och missunnsamhet i alla former.

Och skrapar man aldrig så lite på ytan av varje rasist, vad ska man finna där om inte en - invandrare till! Ja, faktum är att det förefaller vara så tokigt att det det finns fler svenskättlingar i Minnesota än i Sverige - 10 miljoner - och att det totalt sett har utvandrat något fler svenskar än det har invandrat andra folk till den bit fläck på kartan som påstår sig heta Sverige. 1,2 miljoner svenskar utvandrade åren 1840-1930, det motsvarade var tredje svensk då.

Och om det funnits bloggar på den tiden, skulle det kunnat stå så här en dag. (Detta är ett s.k. amerikabrev.)

Moline den 19 mars 1885

Högt af hjertat älskade föräldrar, bror, mormor och lille Ernst. Må så väl, jag vill för det första uttrycka min hjertliga tacksamhet för det tjerkomna bref jag idag har bekommet från eder, vilket jag genast vill besvara. Det gläder mig att ni alla har hälsan och att kära gamla mormor är så kry.

Jag arbetar för Amerikanare och som ni vet så är vi två pigor här. Vi tvätta alltid en gång var vicka och det är om måndagarna, sedan stryker vi på tisdagar. Köksgolfvet är målat så det är bara till att såptvätta och i dag har jag varit ute hela eftermiddagen och imorgon skall jag baka bakelse.

Om söndagarna får jag fritt efter middan och vi behöver inte göra något förrän måndan.

Kära hälsningar till eder alle sammans.

Lina Eriksson



Och tänk.
Jag tror Lina med glädje ha anslutit sig till facebookgruppen Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack!

Bilden är ett foto tagen i Göteborgs hamn 1905, och båten är en av amerikabåtarna.


Läs också:
Min fars land. Fokus. Martin Ådahl.

tisdag, oktober 27, 2009

#jobb09 Första bloggkongressen?

Det drar ihop sig. Jobbkongressen börjar strax.
sju och ett halvt kilo handlingar över tusen motioner och sinnessvaga program redan nu lagda till ett på nätterna.

Jag är där, beväpnad med min lilla rosa minidator, som ett ombud av 26 från Stockholms läns partidistrikt.

Kanske jag twittrar också, vi får se.

hashtaggar:
#jobb09
för kongressen
#Käringenmotströmmen
that´s me!

Fler kongressbloggare:

(Över 30 stycken bloggar från kongressen, imponerande!)

fredag, oktober 23, 2009

När Hjalmar tappade bort soppåsen

Så detta är den absolut sanna historien om Hjalmar, alla som känner honom vet precis vem jag menar och att han inte heter Hjalmar liksom hans hustru inte heter Hulda.
Hjalmar och Hulda bor i Tyresö och detta utspelar sig en morgon i raden av morgnar på bussen från Tyresö till Gullmarsplan.
Ni vet.
Samma buss, morgon efter morgon.
Samma trötta människor som nickar förstrött till varandra.
Tills slut är hela bussen som ett dåligt äktenskap. Man kan varandras vanor och ovanor och bryr sig bara lite lagom. Man nickar, växlar ett ord om vädret kanske i bästa fall. Skyller på huvudvärk eller trötthet för att få vara i fred. Blundar lite, nickar till, läser en bok, en tidning. Eller lär sig reklamplakaten utantill.

Hjalmar är förläggare, bokförläggare. Det betyder att han har barn som växt upp med böcker i hyllorna och längtansfullt tittat på kompisarnas vardagsrum, kompisar vars mammor och pappor äger bokhyllor där det står prydnadssaker.
Hjalmar och Hulda har hyllor som är fulla av böcker och förlagda saker som gamla tidningsklipp och braattha. Men mest böcker i dubbla rader.

Den här morgonen luktar det illa i bussen. Plötsligt vaknar Hjalmar med ett ryck och ser sig om. Människor ser liksom ut att stirra mot hans håll. Lukten blir nu värre. Hjalmar sneglar bakåt för att se vad det är de andra sneglar på, men lukten blir bara värre.

Det är då, med bara en busshållplats kvar till Gullmarsplan, han inser att det är han som luktar. Det stinker i hela bussen och orsaken ligger prydligt parkerad i knät - soppåsen.
Paniken stiger. Svett i pannan.
Hjalmar river i snöret för att signalera avstigning och rusar av bussen med rocken fladdrande, trycker i panik ned soppåsen i närmaste soptunna och ser bussen åka vidare. Nästa kommer om en halvtimme.

- Det var då, sade Hjalmar.
- Det var då jag började undra, var jag hade gjort av portföljen.

Så nu vet ni som åkte den där bussen mellan Tyresö och Gullmarsplan varför Hjalmar plötsligt inte syntes till på morgnarna längre. Han skämdes, så han bytte buss.

söndag, oktober 18, 2009

Det är roligare att heja på en vinnare

Sifos väljarbarometer idag; det röd-gröna laget leder med 280 000 röster.

Det är alltid roligare att heja på vinnarlaget, och försprånget förefaller öka något.
Sifo i Svenska Dagbladet idag med stärkta siffror är ingen dum förutsättning inför den stundande jobbkongressen...

lördag, oktober 17, 2009

Det verkliga skälet till varför den extrema högern angriper KD









Ulf Ekman.





Expressen, fredag. Look alike-tävling på debattsidan.

Ett högerextremt parti angriper ett annat på Expressens debattsida, och anklagelsen sammanfattas i: "När nu KD försöker ge sig in på mitt partis arena så blir det inte trovärdigt..."

En till tänkare med liknande frisyr (numera har han skaffat sig skägg) är Ulf Ekman, pastor i Livets ord som anser att funktionshinder är Guds straff. Det är antagligen därför han bär glasögon.

Eftersom det är svårt att skilja dessa tänkare åt kan man använda följande huvudregel:
Sammanfattningsvis - han längst till höger har mittbena och han i mitten har högerbena medan han däruppe som anser sig stå lite närmare gud har försökt kamma benan till vänster men det ser väldigt onaturligt ut.

fredag, oktober 16, 2009

Lena Ag äger...

Om man bara är någotsånär systematisk kan man ibland riktigt ordentligt dra brallorna av makten.

Läs Lena Ags frullkomligt nedgörande genomgång av Carl Bildts görande och låtanden och om konsten att inte en enda gång, inte i bloggar, inte i anföranden, inte i uttalanden, tal, pressmeddelanden, utrikespolitiska deklarationer eller utspel - inte en enda gång nämna kvinnors rättigheter och FN:s deklaration 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

Lena Äger.

Och om hon hade gjort det En gång och överraskat utrikesministern med rumpan bar - nähej, de gjorde samma genomgång för ett år sedan med samma nedslående resultat. Han har haft ett år på sig att göra åtminstone någon markering någonstans i en bisats.

Vad ska han skylla på nu?

torsdag, oktober 15, 2009

Om jag bara hade ork ...

...så kunde jag haft lust att kommentera partiledardebatten med någon reflektion kring arbetsmarknadsläget.

Jag menar - Reinfeldt som påstår att han är över stolt vad han har åstadkommit. Kul för honom. Det måste vara en trevlig känsla att gå varje dag till Rosenbad och vara stolt över det man har åstadkommit.

Så vad har han åstadkommit?

Han skulle ju sänka arbetslösheten, "minska utanförskapet" (nysvenska) genom att sänka skatterna. (Illa omdöpt till jobbskatteavdrag, mer nysvenska.)

Låt mig ge några exempel:
  • På ett år ökade arbetslösheten med 70 procent. Nu är 253 000 utan arbete, för ett år sedan var det 150 000.
  • Långtidsarbetslösheten har fördubblats, bara det är tänkvärt: 70 000 har nu varit utan arbete i sex månader eller längre.
Antalet nyanmälda lediga platser har minskat med 30 procent.
  • 36 000 unga är nu föremål för ungdomsinsatser - 12 000 vid samma tid för ett år sedan.
  • På ett år har långtidsarbetslösheten bland unga (18-24) ökat med nästan 200 procent, dvs fyra gånger så många.
Totalt är just nu 135 000 ungdomar i åldern 18-24 år anmälda som arbetssökande på arbetsförmedllingen. (För ett år sedan: 84 000.)
Det motsvarar nästan två årskullar.
  • 219 ungdomar går i arbetsmarknadsutbildning, nej jag skojar inte: 219 unga i hela landet.
  • I Upplands Väsby var 70 ungdomar arbetslösa i september för ett år sedan. Nu är det 184.

Ja, och så vidare. Statistik från arbetsförmedlingens månadsrapporter.
Statistiska centralbyrån gjorde en bra sammanställning av utvecklingen för unga på arbetsmarknaden i maj 2009, den finns här.

1. "Utanförskapet" växer.

Nu är ju faktiskt inte allt Reinfeldts fel, det är inte vad jag menar. Men han har väl nu ändå bevisat att den moderatledda regeringen inte skapar jobb med sina skattesänkningar - eller hur?


Sen skulle...

... han fixa finanskrisen också, han Reinfeldt. Genom sänkta skatter. Nu på lånade pengar.

Vilket leder till att statsskulden ökar - och vi har en minustillväxt. - 6 procent hittills i år - det är alla tiders rekord. (SCB igen.)
Så förfärligt mycket har inte svensk ekonomi backat sedan krügerkraschen, om ens då.

Och idag kom marknaden med den sedan länge väntade första reaktionen på att politiken verkar ha förlorat greppet - inflationsvarningar. Det betyder omedelbart höjda räntor för bostadslån som motvikt och det i stark nedförsbacke är som att slänga bensin på förstamajbrasan.

2. Finanskrisen består och förvärras, statsskulden ökar.

De två huvudproblemen, jobben och finanskrisen, skulle lösas med sänkta skatter och det gick inte.

Nu ska Reinfeldt rädda välfärden och skapa rättvisa med - att sänka skatter.

Up your face - ni sjuka, arbetslösa, gamla, barn och alla andra som behöver att vi hjälps åt att bygga broar till ett gott liv - omställningsbroar för den som behöver ett jobb, utbildningsbroar för alla, broar till framtiden även för dig som fyllt 80.

Ung SSU-röst från helgens kurs:
"Jamen det är väl självklart att vi SSU:are bryr oss om äldreomsorgen - det är ju vår framtid det handlar om."
Insikt. Kontrast. Så enkelt. Solidaritet över generationer.

Om några år kommer 40-talisterna börja ställa krav på äldres vård. De kommer att lira rock på hemmet och nöjer sig inte med allmosor. Det fattar ungdomarna, därför att det är deras farmor och morfar det handlar om. Aha!

Hade jag ork ...

... så skulle jag kommentera att de vässar till sig i det röd-gröna laget men fortfarande fattas berättelsen, den där berättelsen som SSU:arna i Järfälla skulle kunna rabbla mittinatten om så vore.
Såg och hörde goda fina Carin Jämtin tala om skola, barnomsorg och vård i teve och att hon vill höja skatten med 60 öre för att betala detta goda.
Det räcker inte.

Berättelsen är mycket mycket värre än så. Till exempel detta:
  • I lilla Upplands Väsby ökar nu utgifterna för det som förr kallades socialbidrag med en miljon varje månad.
Det betyder att köerna växer av människor som inte har något kvar alls, vars enda utväg är att söka socialbidrag. De har inte a-kassa. De har inte sjukförsäkring. De har framförallt inte jobb. Och om de hade en egen bostadsrätt eller ett hus eller kanske en bil - så har de först tvingats sälja den.
(Socialbidraget har numera ett fint namn, kontantstöd tror jag. Mer nysvenska.)

Det måste betalas, och det blir kommunen som får göra det. På det sättet har staten vältrat över kostnader på kommunerna, från a-kasseförsäkringen till kommunkassan, pengar som jag hellre hade använt för att ge barnen lite nyare skolböcker, fler lärare, och framförallt stöd till de barn som verkligen behöver stöd.

I Väsbys skolor går det lite bättre i år, sägs det, tills jag får klart för mig att två huvudskäl till att vi klättrar i listorna troligen är:
Betygsinflation, och att fler av våra ungdomar går vidare till högskolan. Glädjande, men en fullkomligt naturlig utveckling när arbetslösheten gjort att var tredje ung nu står utan arbete.

Gäller det lärartäthet i skolan har vi nu rankats plats 290 i listorna. Vi som var så stolta över våra skolor i Upplands Väsby ligger nu på tio-i-bott-listan.

Ja, hade jag ork skulle jag skriva de där sakerna. Om ungdomar, invandrare, sjuka, arbetsskadade, äldre och barnen som ska få så mycket mer rättvis välfärd om bara de nya moderaterna får sänka skatterna några miljarder till.
Nu på lånade pengar.

Men jag är alldeles för trött och har fått ont i öronen av allt prat. Nysvenska, fy f-n.
Så det får bli en sång istället.

Lars Winnerbäcks, Ingen har lust

Vi borde inte sitta här och dricka öl varenda kväll.
Vi borde göra nånting bra,
men det är ingen som har lust.

Vi borde köpa nåra penslar, ett staffli och akvarell,
och måla konst varenda dag,
men det är ingen som har lust.

För det är KAS, och soss och Datortek,
och obesvarad kärlek,
och en vilsenhet som suger ur vår must;
så det är ingen som har lust.

Vi borde inte sitta här och glo på TV varje natt.
Man blir ju knäpp. Vi borde dra.
Men det är ingen som har lust.
Vi var naiva, glada barn, tills vuxenlivet hann ifatt.
Nu är vi barnen av idag,
och dessa barn har ingen lust.

För det är ångest, tvång och höstsäsong,
och ekonomisk undergång.
Varje hinder är så tåligt och robust;
så det är ingen som har lust.

Efter hundrafemtio spänn
har bussen gått, och man får gå.
Vi kanske hörs imorrn igen,
när vi har vaknat framåt två.

God natt, hej då!
Ja, herre Gud. Hej och hå.

Vi borde köpa lite strumpor, sikta in oss på en bank
och sen planera nån slags kupp,
men det är ingen som har lust.
Man kan också acceptera lite slött att man är pank,
och sen helt sonika ge upp.
Men det är ingen som har lust.

Det är pina, pest och skit härnäst.
Djävulen har firmafest.
En hela ångest utspädd i vår must;
så det är ingen som har lust.

E7 hela versen
Vi borde inte ligga kvar och sova bort varenda dag.
Vi borde vakna redan sju.
Men det är ingen som har lust.
Man borde fixa en kostym och börja lura och bedra.
Och säga Ja till EMU.
Men tack och lov har ingen lust.

Det ljusnar över stan igen.
Över krogen, över ångesten.
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Nej, det är ingen som har lust.
Det är ingen som har lust.

onsdag, oktober 14, 2009

Sanna rykten

Vännen Fredrik skriver snälla saker som han inte vågar tro på är sant, apropå rykten.
Uppgiften att Bo Krogvig är tillfrågad - och har tackat ja - som valledare för valrörelsen 2010 är sann.

Ryktesspridning och desinformation

I morse föll snön i norrförort. Och när jag åkte hem, sen kväll, föll den igen, nu över Solna.
Den hösten blev kort.

Sånt kan man reflektera över.

TV4 jagar Thomas Bodström för att han har kvittat ut sig från riksdagen, om det kan man ojja sig och oroa sig. Om han å andra sidan inte kvittat ut sig och skrivit böcker och spelat boll med småkillar, skrivit fyra gånger så många motioner som en genomsnittlig riksdagsledamot och tagit hand om fyra ungar och gästat verkligheten - de där grabbarna som skakar galler till exempel - så hade han fått en känga för det istället.

Valrörelsen har startat kanske? Men faktakollen är inte den bästa, avslöjar Martin Nilsson, som lusläste tabellerna och fann att riksdagsman Göran Persson kvittat ut sig ännu mera, under våren 2009 med 14 %.
Å fan-
jag som trodde han hade avgått.
Jag vill minnas att riksdagsledamöter ganska ofta blev tvångsutkvittade för att den andra sidan hade så många som inte kunde komma. Och jag minns ett tillfälle när vi var några stycken som organiserade en landsomfattande presentation av budgeten som ledde till att socialdemokrater och hela regeringen var ute i landet istället för att lyssna på den dåvarande finansministerns presentation av budgeten i riksdagen. Åsbrink var inte glad, talmannen var inte glad - men lokalreportrar och medborgare som fick direkt information från sina riksdagsmän var glada.
Säkert 90 man utkvittade + då lika många i det andra, blå, laget.

Jaja. Hittar dom inget värre på Thomas Bodström får man verkligen tacka sin lyckliga stjärna - mina egna försyndelser är väsentligt grövre, exempelvis körde jag för fort en gång. Sommaren 1988.

Jag är just nu själv föremål för ett rykte och finner det en smula roande:
Ryktet går ut på att jag skulle ha ägnat mig åt att hångla med kvinnor på Donners Brunn i Visby under Almedalsveckan i somras.

Det faktum att jag är så gräsligt pryd att jag inte ens pussar min man offentligt, annat än undantagsvis som på mitt eget bröllop, är inte skälet till att jag finner ryktet en smula roande, utan orsaken till att det alls anses värt att sprida.
Är det det homosexuella inslaget som kittlar? Antydan om att man dricker alkohol? Att man alls är i Visby under Almedalsveckan? Ryktets innehåll säger en del om ryktesspridaren, tänker jag mig. En homofob nykterhetsvän? Nej, jag tror nån försöker göra sig märkvärdig bara. Kanske jag ska känna mig hedrad över att det finns någon som vill besudla mitt ganska ointressanta rykte en smula?

Men nu ska jag sprida ett rykte om en händelse som är alldeles sann och som jag verkligen skäms över, och som utspelar sig just på Donners Brunn för ett par år sedan.
Sen kväll - och alla var glada, tätt, fullt med folk och så kommer en fotograf från Expressen som ska göra skandalreportage om festandet under Almedalsveckan.

Reportageteamet hamnar mitt i efterdyningarna av en bröllopsfest som manifesterade homosexuellas rätt att vigas, RFSL:s ordförande hade gift sig. Vid baren stod en kändis, Carl-Jan Granqvist, som när han såg fotografen slängde sig över Peter F och gav honom en stor puss mitt på munnen. Fotografen river upp kameran och tar en bild. Sen är ögonblicket förbi.

Det är bara det att under tiden har Käringen mot strömmen hunnit röra på sig, på väg till eller från bardisken, och hamnar mitt i nästa bild.

"Almedalen ocensurerat:
Hemliga romanser, efterfester och nattliga förhandlingar.
Expressen avslöjar det verkliga maktspelet i Almedalen."

Mittuppslaget i Expressen nästa dag fylldes av rubriker som den ovan och en anonym nördig figur med brillor och skinnjacka. Det var jag, som höll på med hemliga romanser, efterfester och nattliga förhandlingar. Bredvid står Carl-Jan Granqvist och Peter Frejhagen, som gör konstiga tecken åt fotografen.

Telefonen ringde. Maken - på väg hem med ett plan före mig - ringde från Bromma och tröstade: jag har köpt upp varenda Expressen här på flygplatsen.
- Tack, sa jag.
- Tack? sa maken.
- Den ska jag dela ut till alla våra vänner!
Ridå.

Så de som verkligen känner mig, häcklar mig fortfarande för det där missuppslaget på Expressen.

Svårt att dementera, jag var ju faktiskt där.

måndag, oktober 12, 2009

100000 läsare...


Idag har bloggen passerat 100 000, och alltså börjat fylla halvvuxen.
Tackar ödmjukast!

söndag, oktober 11, 2009

Höstlöv singlar förbi mitt fönster

The falling leaves
drift by my window
The falling leaves
Of red and gold.

I see your lips
the summer kisses
the sunburned hands
- I used to hold.

Since you went away
the days grew longer
And soon I hear
old winter song
But I miss You most of all.
My darling.-

When autumn leaves, start to fall

Jag hoppas alla har hört Eva Cassidys tolkning av Autumn leaves som nu, som varje år vid den här tiden på året, fastnat i huvudet igen. Länken ovan till en av de mycket få inspelningarna som finns av henne live, inspelad i januari 1996 på jazzklubben Blues Alley i Washington DC.

Men den här länken går till en annan alldeles underbar Cassidy-tolkning, av Stings låt Fields of gold. Också det en höstlåt, inte sant?
...
Hemma igen efter en tät helg och en spöklik upplevelse på landet med ett elsystem som flippat ur - vi turas om att turnera i länet maken och jag... Jag fick chansen att besöka Järfälla ak i lördags och i morgon besöker maken en annan av våra grannarbetarekommuner.

Reflekterar över två saker under dessa besök; det mesta av de förslag vår rådslagsgrupp hade med sig är genomförda eller på väg att genomföras. Nu återstår då att kongressen, partikongressen, också solidariskt sluter upp bakom behovet av nytänkande på alla fronter, utan att tappa fotfästet i den värderingsmylla av socialdemokratisk politik som jag kan känna mig stolt över; trygghet, rättvisa och frihet för alla, inte bara några, inte bara de flesta - utan alla.

I vår delegation från Stockholms län, som består av 26 ombud, ansvarar jag tillsammans med ordföranden för Norrtälje AK för det kapitel som handlar om organisationsfrågorna, stadgar och nya arbetsformer. Men har du synpunkter på något annat - läs gärna politiska riktlinjer som finns på www.sap.se att hämta ner elektroniskt - läs och kom snart med synpunkter.
Nästa vecka har vi ännu ett delegationsmöte före kongressen.

Kongressen börjar den 27 oktober.

lördag, oktober 10, 2009

Livet är rätt ok trots allt när...

...stearinljusen brinner.
Man får ett glas rött efter en (väl?) förvaltad dag med Järfälla ak ute på Ekerö. Lärorikt, i alla fall för mig.

Köttbit grillad av maken. Jag fixar potatis, ugnspotatis - men jag gör den i stekpanna för att:
Stort garv - när man slår på ugnsvärmen tänds lamporna ute på verandan. Förklara det den som kan. Varmt i ugnen? Njae, mer ljummet.

Mindre stort garv - det betyder att värmen falnar också i elementen och att proppskåpet på gården spottar proppändspluttar som kulsprutor ur stolpen i mörkret. Maken har köpte sex paket - till tre proppställen. De är snart slut. 30 proppar på typ lika många minuter.

Say no more. Poltergeist säger jag bara. Maken tror att det är myror. Och skriver det på facebook. Jiss. Sånt liv har vi - varsin minidator på landet med stearinljus och multimediasuperduperuppkoppling så att vi kan umgås via facebook.

Tur det finns ved.
Och varma täcken.

PS Nu kommer nån förnumstig elektriker i bekantskapskretsen meddela att det finns nåt som heter trefasström. Han, eller hon, är välkommen hit. Tag med verktygslådan!

fredag, oktober 09, 2009

Nobels fredspris - sex argument för Obama

Visst kan man kritisera om man vill; Obama får fredspriset och kriget i Afghanistan och Irak fortgår. Eller?

På nio månader har Obama gjort för freden:
  • återupprättat FN:s anseende i praktisk amerikansk politisk handling.
  • meddelat att planerna på en robotsköld mitt i centraleuropa avbryts, och därmed lugnat ryssarna och bromsat kapprustningen
  • talat väl om muslimer på ett sätt som aldrig någon amerikansk president före honom lyckats göra
  • och det försoningstalet har åtföljts av en helt ny ton i miljöpolitiken inför klimatmötet i Köpenhamn
  • besökt Kina som ändrat inställning avseende Burma
  • lovat att, om och inte lyckats, avveckla Guantanamobasen

Obama själv kommenterade det hela med sin tolkning av saken: han uppfattar att priset är ett uttryck för förväntningar av vad han kan komma att uträtta. Jiss, tungt, det krävs självförtroende att ens våga tänka den tanken.

Jag menar - tänk att telefonen ringer och en röst meddelar att du fått nobels litteraturpris.
- Men jag har aldrig skrivit nån bok. Bara en del bloggtexter, svarar du, aningen sömndrucken eftersom morgonen är mycket tidig när detta telefonsamtal kommer, i alla fall om du är i tillexempel Washington när klockan är elva i Stockholm eller Oslo.
- Men du får priset för de böcker vi förväntar oss att du kommer att skriva, säger nu rösten.
...

Valet av pristagare slår hursomhelst rakt i solarplexus på amerikanskt kynne - det kan tolkas som motsatsen till den avsky mot Bush som Europa visade och som förnärmade amerikanarna, åtminstone de som drev en så kallat folklig debatt.
USA bär på ett lillebrorskomplex mot det gamla Europa med sina kungahus och slott, adelshus och kulturarv, ett mindervärdeskomplex som man inte ska underskatta kraften av.

Varför skulle annars amerika ständigt skryta om storleken?

I huvudet på ett kongressombud


Stig Malm, gammal fackräv, fd LO-ordförande, säger apropå diskussionen om brinnande förorter:
- Det värsta är att på andra sidan gatan bor inte bara de där kortsnaggade unga killarna - där bor också en del pensionärer som börjar famla efter Sverigedemokraterna för att de är rädda. Han har rätt, förstås. Bara en vändpunkt som gör att klyftorna börjar minska igen kan släcka den brasan. Orättvisor, trångboddhet, droger och fattigdom föder frustration som föder våld och sökandet efter syndabockar, nån annan att skylla på. Nåns fel. Bara inte mitt.

Vi sitter alltså på delegationsmöte och där går vi metodiskt igenom 7,7 kilo kongresshandlingar, politiska riktlinjer, motion för motion, förslag för förslag, rad för rad, sida för sida. Vem säger vad i vilken debatt på s-kongressen om ett par veckor?

Jag är uppriktigt kolossalt stolt, men också en smula oroad över vad jag ser. Delegationen från Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt består huvudsakligen av heltidspolitiker.
Stig, numera pensionär och engagerad i Solna Arbetarekommun, jag och en handfull till är fritidspolitiker. På kongressen kommer det att se likadant ut.

Vi är alla valda av våra medlemmar. I vår krets av tio kommuner som Väsby tillhör, deltar fem ombud. Jag fick flest röster i den kretsen och vill framföra ett ödmjukt tack för det förtroendet både från egna medlemmar i Väsby och i andra kommuner spridda över länet.

Och vi behövs, vi som sysslar med politik på vår fritid. Vi har en lite annan syn än den som på heltid ägnar sig åt politik. Kunskapsnivån är hög i delegationen, det är en bra diskussion och huvudsakligen kunnig, balanserad, enig, oväntat radikal.
Men amatörens öga och fritidspolitikens stundtals naiva ifrågasättande vässar argument och tanke.
Måste ni säga infrastruktur, när man borde tala om att det handlar om att bussen och tåget ska gå så man får mindre restid till jobbet, och mer tid över till familjen? Livspusslet!
Påminner någon, och jo, självklart. Resan till och från jobbet räknat i tid gör att vi förstår varandra, norrbottningar och stockholmare.

Verkligheten som den ter sig i politiken är annorlunda idag än för 20-30 år sedan, det är bara att konstatera. mer komplicerad. Väldigt mycket större ansvar. Fruktansvärt mycket pengar att ansvara för på alla nivåer, och vetskapen att ett felaktigt politiskt beslut kan orsaka just att bilar börjar brinna och människor far illa.

När jag släntrar hem på onsdagskvällen - inte särskilt sent, står en flock utanför stationshuset som jag känner igen. De borgerliga kommunalråden är ute och blir kan jag tro fotograferade av lokaltidningen. "Trygg och snygg" är ute en onsdagskväll klockan nio och fast de står i en ointaglig flock på åtta-tio vuxna ser de nästan lite skrajsna ut, men det är säkert inbillning. Och de var säkert inte ute och nattvandrade en onsdagskväll klockan nio, kanske de helt enkelt tittade på, ja - cykelställ?

Men de fattar inte att om man sparkar hälften av fritidsledarna i en kommun, så syns det ganska snart nere vid stationsområdet i form av misshandel, fylla, förstörelse och skottlossning. Väsby förfaller och mitt i smeten står de som bär ansvaret och pratar om nattvandring som om de hade uppfunnit det förra veckan och nu bär kommunens samlade trygghet på sina späda kommunalrådsaxlar.

Vi som nattvandrat genom våra tonårsbarns helgnätter är måttligt imponerade.
Verkligheten heter tonårsfylla och i åratal har rätt mycket av den fyllan ägt rum nere vid Bollstanäs, Breddenskolan, Runby, Smedby, i Sandaskogen och de två numera nedbrända förskolorna i Odenslunda respektive på andra sidan stationen - i mörkret, där nu kommunalråden denna onsdagkväll inte står och vaktar varandra. För de står under en lyktstolpe vid brofästet.
Misshandelsfallen har ökat, våld och inbrott och oro har ökat. De har satt upp kameror överallt och säger att notan för krossade rutor har minskat.
Sant. Men vad kostar rädslan hos unga och gamla som inte vågar gå ut på kvällen? Vad är ett liv värt, det är inte länge sedan en människa blev ihjälskjuten bara några steg från platsen där kommunledningen står och trampar.
Kommunens ansvariga politiker reagerar med att sparka hälften av fritidsledarna - men inte så att det syns förstås. Man skyller på tjänstemän. På finanskris. Och påstår att man satsar på trygg och snygg. Och sen sänker man skatten med några miljarder till på lånade pengar som Anders Borg gödslar över oss som har jobb.

Jag går diskret efter en grupp tonårstjejer, som pratar med varandra:
- Åh vad bra att din morsa kunde hämta, annars kunde min ha gjort det.
De är rädda också. Och klockan är bara nio en onsdagskväll. Det gör mig förbannad. Man ska kunna gå hem från stationen en onsdagskväll utan att behöva vara rädd. Men belysningen är skum, och vuxenlivet, det där vardagliga vuxenlivet, är frånvarande. Det är tomt. Sånär som på en flock kommunalråd, en ensam taxi och änderna i ån.

Jag är inte rädd. Det beror kanske på att jag gjort de där nattvandringarna långt innan jag hade egna barn. Jag intervjuade skinheads och förortsgäng när ungdomskravaller skakade Stockholms innerstad några sommarnätter i mitten av 1980-talet. Jag hade kontakt med både offer och gärningsmän i flera omskrivna fall av dödsmisshandel - båda familjerna fick sina liv förstörda, båda familjerna lämnades i sticket av samhället men av skilda skäl. En kille förvandlas en natt 16 år gammal till mördare när han slog ihjäl en kompis. Han var yngst av sex barn, ensamstående mamma, som jobbade i telefonväxel. "Jag får försöka vara tacksam ändå, det har gått bra för fem. Men den sjätte..." Sömnlösa nätter i båda familjerna, båda alldeles vanliga familjer. Den ene pojken skinhead, den andra invandrargrabb. Barndomsvänner som plötsligt en natt i tonårigt rus möts igen, men nu som dödsfiender.

Några andra tonåringar minns jag ännu, D, som jag tror ändrade sig där och då - mitt i steget, mitt i livet, på ett mittuppslag i tidningen - och blev vuxen. Började slåss mot våldet, kanske för att det var ballare att vara med i tidningen som hjälte. Hans polare N, en ung kille med spretigt svart mohikanhår och extrema högersympatier som hade kunnat vara ursnygg om det inte vore för att drogerna börjat bryta ner honom, och som nog inte hade en tanke på att ändra sitt liv. För sent, han hade redan hunnit sitta av sitt första dråp. 18? 19, kanske han hade hunnit bli 20? Undrar om han lever idag?
---

Jag är väsentligt mer imponerad av Lotta än av flocken med understimulerade kommunalråd - vi har fyra kommunalråd i vår lilla kommun. Plus ett oppositionsråd. Och några politiska sekreterare därtill.
Rackarns tur för kommuninvånarna att vi inte räknar så rakt över hela linjen för då hade den här kommunen totalt haft ett 20-tal kommunalråd. En för vartannat mandat i fullmäktige. Men vi har ju halverat antalet fritidsledare så kommunen har väl råd...

Lotta har varit fritidspolitiker sedan jag lärde känna henne och längre ändå, och är fortfarande det. Ensamstående mamma, tre barn, hund, häst. Och fritidspolitiker. Länge gruppledare för den största av nämnderna, barn- och utbildningsnämnden med ansvar för alla kommunens barn och ungdomar samt vuxenutbildningen, drygt halva kommunens budget.
Men inte ens då heltidspolitiker.
Och en av de absolut flitigaste nattvandrarna jag känner. Inte för att rädda de egna barnen från allsköns elände, de var i trygg sysselsättning i ridning, idrott, föreningsliv.
- Nej, det förstår du väl, de behöver ju vuxna att prata med, trygga vuxna, de barn som inte har föräldrar som nattvandrar och som inte har någon vidare föräldrakontakt kanske. Det är bara att finnas där, nån som ser och bryr sig om.

Lotta är rätt självklar till sin läggning.
Såna fritidspolitiker dräller det inte av men de finns och de är många men också alldeles för få.

I Upplands Väsby denna kväll dräller det av heltidspolitiker, precis som det kommer att göra på s-kongressen om några veckor.

Sedan 1952, då jag tror det fanns 12 heltidspolitiker i hela landet, på kommunnivå, och kanske ett 20-tal halvtidsarvoderade politiker, har antalet ökat till i snitt nästan två heltidspolitiker i varje kommun, en bit över 500. Samtidigt har antalet fritidspolitiker minskat till en tiondel, jag har ett minne av att vi är 5 000 nu ungefär. Av dem kommer en handfull få tillträde till en partikongress, det är helt naturligt så eftersom medlemmarna naturligtvis vill skicka sina bästa som ombud.
Undertecknad är då ett undantag även i det avseendet...

Men - det är inte konstigt att folk inte engagerar sig mer i politiken, när allt fler ägnar sig åt det som yrke, som heltidssyssla och det i många år, så många år att de blir ekonomiskt beroende av politiken.
Det kan aldrig vara bra.

Jag tror på goda grunder att vi socialdemokrater måste våga tänka om på den punkten.

tisdag, oktober 06, 2009

Varför brinner förorten?

Den där råa styrkedemonstrationen skrämmer mig:
Landets justitieminister har just deklarerat att metoden att stoppa bilbränderna i Gottsunda är - förutom fler poliser - att straffa föräldrarna.
Jag köper fler poliser, givet att de traskar och bemödar sig med att lära känna ungdomarna de ska arbeta med. Lär sig hjälpa dem. Lär sig jobba tillsammans med de goda förebilderna, de starka lokala ledarna, alternativen till brott, frustration och en kriminell karriär. Jag känner en del sådana poliser, bra poliser genuint intresserade av att hjälpa. Läs den är länken, som handlar om Gottsundas unga kriminella - och fundera på om 8 000 i böter till deras föräldrar skulle hjälpa dem. Eller stjälpa dem?

På ytan låter det självklart att föräldrarna ska ersätta det barnen haft sönder, men det beror ju på att man är uppfostrad. Hyfsat väluppfostrad, med hyfsat väluppfostrade barn. Och de grejer man själv förstörde i en vild ungdom, eller ens ungdomar förstörde (oftast men inte alltid som följd av olyckshändelser) har man ersatt. Förlåt, rodna och göra rätt för sig.
Gör din plikt. Och kräv din rätt.
Men vi pratar inte runt vårt köksbord om att slå poliser, kasta sten på brandbilar och bussar eller bränna upp grannarnas bilar, butiker, busshållplatsen. Vi pratar inte vit medelklassungdom, där det finns resursstarka föräldrar i bakgrunden som behöver påminnas om sitt föräldraansvar (och det ska gudarna veta att det inte är odelat enkelt alla gånger att vara förälder med ansvar).

Vi pratar om ungdomar som i alldeles för många fall har en familj som faktiskt inte har orkat med. Ensamstående mödrar som inte klarar sina barn. Arbetslöshet, utsatthet, krig och all världens samlade jävligheter som drogmissbruk, misshandel. Barn som växer upp med våld som normalitet, och som inte har en aning om hur man ska uttolka koden "hyfsat väluppfostrad". De gapskrattar när medelklassens journalister frågar dem varför de bränner bilar - är det utanförskapet?
- Nej (garv) för att vi kan!
Eller rasar:
- Kolla blodet, polisen slog mig för f-n! Nu är det krig!!

Ungdomar som kommit hit som ensamma flyktingbarn, tonåringar med breda kunskaper i vapendrill men helt utan möjlighet att botanisera i ett bibliotek. De har begränsade kunskaper i servettvikning, men det kan de skita i, de är ju i alla fall chanslösa, det är bara att kolla på de vuxna runtomkring. Hur många har jobb?

Och på andra sidan gatan i samma kvarter, flockarna av kortsnaggade ungdomar utan fadersgestalter som kanaliserat sin utsatthet och frustration i ett blint hat mot de flyende pojksoldaterna. En bomb i förortsmiljö som är på väg att brisera.

"Verklighetens folk" skulle man kunnat säga raljerande med adress kristdemokraterna, om det inte vore så allvarligt. De vet en hel del om plikt och alltför mycket om orätt, dessa ungdomar som en kort stund hamnade i mediernas blickfång, tills utbrända bilar i förorter blev så vanligt att det inte ens räcker till en notis.

Tacka vet jag de poliser i bland annat Uppsala som står upp för de här ungdomarna, som talar om att man måste lära känna dem vid namn, lära sig lyssna också. Som talar om att skapa förtroende. Men som också kan ingripa, hejda brott, försvara de boende i Gottsunda. Som fattat vad det handlar om, trygghet för alla, även dem som bor i Gottsunda. För oss som ser på låter det ibland som om Gottsunda, Rinkeby och Rosengård vore främmande planeter där det bara bor kriminella ungdomar. Det beror faktiskt familjer där också. Med barn som ska till dagis eller simskola, och pappor, alldeles normala pappor, som tänkt skrapa frosten från rutan i morse. Mammor som sliter för att få allt att gå ihop och som vanligen lyckas ganska bra, och som är söndervakad av oro för att just hennes barn ska hamna i nåt av kvarterets gäng. Men som måste jobba natt varannan vecka.

"Fight crime. And the causes of crime."
Tony Blairs ord är giltiga ännu:
Bekämpa kriminaliteten.
Men bekämpa också kriminalitetens orsaker.

Jag fruktar att en av de orsakerna heter just Beatrice Ask.
Köerna till soc ökar. Mot dem hjälper inte sänkta skatter. Ansvaret för att de köerna ökar vilar tungt på den regering som ställt människor utanför: En halv miljon utanför a-kassan. 50 000 på väg att kastas ut ur sjukförsäkringen, de långtidssjukskrivna som anses kunna jobba trots sin sjukdom, och sina skador. Som om det vore 50 000 hypkondriker vi talar om.
.
Jag tror faktiskt att ökade klyftor i samhället förvärrar läget i Gottsunda.