På kommunstyrelsens möte igår fick vi veta att skadegörelse och klotter minskat med 40 procent tack vare övervakningskamerorna som kommunen satt upp lite varstans. En entusiastisk moderat ledamot berättade det.
Jag har inte sett dem, men det har tydligen de vanartiga klottrarna då.
Om det vore sant, kanske man skulle ha dubbelt så många kameror och få bort klottret helt? Eller?
(Personligen tror jag det faktum att klotter tvättas bort inom ett dygn har fått den effekten att det inte är så kul att klottra, och att det påverkar mer än kameraövervakning som hittills inte verkar ha hejdat någon från att klottra på pendeltåg och i tunnelbanor.)
Särskilt i skolan är jag skeptiskt till kameraövervakning, men jag är medveten om att många tonåringar vill ha dem där. Jag är helt förundrad över att det förefaller helt ok att kameror följer varje steg vi tar.
Ingen rasande folkrörelse mot kameraövervakning inte.
Och att elektroniska spår efter korttransaktioner och annat vi gör enkelt kan spåras - inte av staten, men väl av kortutställarna.
" Vi har anledning att tro att ditt kort kommit i orätta händer. Därför är det spärrat, nytt kort kommer inom tre dagar."
Så kan det låta.
Hur vet då kortföretaget att mitt kort kommit i orätta händer? Jo, de kartlägger mina rörelser. Om jag plötsligt gör något som bryter mot vanan, så går larmet.
Det är ju bra, för all del. Jag är beredd att ta riskerna det innebär att kortföretagen spårar alla mina rörelser, och uppenbarligen har system för att lagra hur ofta och vad jag handlar hos vem.
Så länge inte informationen hamnar i orätta händer. Vad det nu är.
(Och vilken information! Jaha, nu köpte hon 3 liter mjölk. Aha, nya handdukar minsann! Jasså,
två kvällstidningar! Sen lunch idag. Gud vad trist det måste vara att vara kortspion. Vilka knäppa diskussioner de ska ha över fikabordet...)
Förresten, så vet jag ju att information
har hamnat i orätta händer. Det är därför kortföretagen med ojämna mellanrum byter kortet.
På mitt första besök i Ukraina för en massa år sedan, beväpnad med en relativt modern mobiltelefon, fick jag pushmeddelanden som berättade att jag var välkommen och det på svenska. Nu är det där ju en normalitet lite varstans, men jag kände mig - och var sannolikt det också - övervakad.
För ännu längre sedan, på den tiden jag var arg, ung kvällstidningsreporter, skrev jag en del om den tidens nynazistiska svenska rörelser, inte mycket men tillräckligt för att få brevlådan full, hot på telefon - och bli övervakad.
Jag vet fortfarande inte av vem, men det yttrade sig i att plötsligt rörde sig nya fordon runt huset där jag bodde, med varma motorhuvar mitt i natten. Jag tog det säkra före det osäkra och räknade med att det inte var goda killar i de där bilarna.
Fast innerst inne undrar jag om det inte var det i alla fall. Good guys, som dock inte informerade mig om att de höll ett öga om det nu var så.
Som fenomen är detta intressant alltså.
Fixa ett tåg i protest mot övervakningskameror, och jag tågar med.
Fixa ett tåg i protest mot att kortföretag och banker kan kartlägga alla rörelser utan att be om lov. Jo förresten, jag har bergis skrivit på en finstilt paragraf någon gång utan att vara medveten om det.
Fixa ett tåg i protest mot att varje gång jag överhuvudtaget gör en rörelse på internet så spåras och spanas på mig, med kakor eller programsnuttar eller alla dessa miljontals kontrakt man ingått genom åren för nöjet att få surfa, använda en musikspelare, plocka hem ett program på prov, nätverka eller blogga eller handla. Eller eposta. Och som slutar med att epostlådan blir överfull av specialdesignad reklam och nya kakor lagras i datorerna. Som kartlägger, samlar information, sprider den till - ja, vem då?
Fixa ett tåg i protest mot en lag som tänker sig dela ut IP-numren i syfte att upphovsrättsinnehavare, stora multijättar till bolag, systematiskt ska kunna leka polis, jaga reda på mina barn och bussa på dem räkningar för att de misstänks ha skickat musik, filmer, bilder till varandra utan lov.
Och jag är med.
Men hallå. Var tar ni som fredar den personliga integriteten vägen när det handlar om rätten att slippa kameraövervakning i skolan?
Får jag nu en storm av inlägg igen? (Som när jag skrev en kritisk rad i förrgår om motståndarna till signalspaningslagen.) Knappast. Alldeles för många är alldeles för vana vid kameror och är beredda att ta den risken att vi sakta bygger in oss i ett övervakningssystem. Som givetvis kan missbrukas.
Om spårning av kontokorten kan man påstå att det är frivilligt, men det är ju bara delvis sant, precis som Facebooks ägande och spårande av allt jag gör där är frivilligt. Hur många är medvetna om vad de lämnat ifrån sig?
(Bilden hittade jag via BoingBoing, den föreställer kampen mellan det engelska övervakningssystemet och den engelska vinter som just nu
lamslagit Londonborna. Vintern leder med stilpoäng. Den fotografen har medvetet delat ut sin bild så att jag kan använda den. Eller?)
