lördag, november 14, 2009

Panama rikt och fattigt

Panama har all anledning att vara stolt över den fantastiska naturen, som några av bilderna berättar om.

Här svajar internetuppkopplingen, men vi lever i ett turistrerervat med bra tillgång på det mesta. Ibland blir dock reservatet helt utomjordiskt som igår när vi på tur med buss i Panama Citys gamla stan, som ännu bebos av de fattigaste, men som genomgår en snabb upprustning som gör att hela den stadsdelen stängs av nattetid och om några år kommer att ägas av amerikanska rika familjer - under den turen ställer jag en fråga till guiden om skolgången, hur många går i skolan?
- Well, säger han släpigt. Till exempel hemma där jag bor, där har vi en skola med tusen elever! (Ett fnitter sprider sig i bussen eftersom några juvenila amerikanare tycker hans svar är fyndigt.)
Nytt försök:
- Okey men om du har 100 barn i Panama, hur många av dem får gå i skolan då? Hälften?

Den frågan får jag inte ett rakt svar på. Lagen säger ju att alla har rätt till nio år. Verkligheten utanför guidens något världsfrånvända perspektiv är väl att de allra flesta får gå sex år i skolan högst, men på landet förekommer att barn inte går i skolan alls på grund av alla slags hinder; de har inte råd att låta bli arbete. De har inte råd med skoluniformen. De kan inte ta sig till skolan, det saknas ett offentligt transportväsende och bussturen med någon av landets tiotusentals bussägare är för dyrt. Etc.
52 000 barn, enligt FN, är barnarbetare. Hälften av dem får gå något lite i skolan.

Eftersom vi nu skakar hand med landets justitieminister och hans statssekreterare, kvinna och i detta land är det så ovanligt att ingen i mitt likaledes manligt dominerade sällskap tror mig när jag säger det. Först. Alla tror hon är någon slags sekreterare. Eller hustru. Intresserat studerar jag minspelet hos gubbarna när de begriper sammanhanget...

Men det uppstår inte läge att tala skolgång, kvinnors och barns rättigheter och fattigdom och sociala skillnader med representanterna för Panamas nyvalda regering, tyvärr. Alltför många är självupptaget där med turistkameror och insmickrande till intet förpliktigande fraser om vistelsen i Panama.
Jag tror de hade haft en riktig story att berätta om de fått chansen, som fått den korkade guiden att slokörat gå hem och skriva nya idiotmanus för turisterna att berätta.
...

Den nyvalde presidenten, en slags partivän det vill säga demokratisk socialist, gick nyss till val på ett Robin Hood-program och han kallas i folkmun också Robin Hood. Det knyts förhoppningar till hans regering hos den del av befolkningen som överhuvudtaget har röstat eller fått chansen att gå och rösta.
Och han har startat med att dela ut en slags grundläggande socialstöd för alla landets fattigaste. Dit hör också pensionärerna, de gamla, som aldrig någonsin kommit i närheten av en pensionsreform.
Det finns lite skattebas att titta på hur man kunde utveckla, endast sju procent skatt, och en enorm och stabil inkomstkälla i form av kanaltrafiken som ju numera ägs av Panama sedan tio år. Kanalen sysselsätter dock inte fler än något 10 000-tal anställda. Om fem år har kanalens kapacitet utvidgats till minst det dubbla, och den sårbarhet som finns idag likaså.
(Skulle någon dra ur pluggen så tar det sju år innan vattnet fyllts på i tillräcklig mängd för att kunna försörja slussystemet.)

Men problemen ter sig enorma. Drogtrafik, korruption, extrem fattigdom och i detta land är kvinnomisshandel ett utbrett och mycket vanligt problem. Prostitution är tillåten men även barn säljs till sexindustrin och trafficking och givetvis våld följer med drogtrafiken. På senare år har dessutom flyktingtrafiken från grannlandet Colombia ökat kraftigt.

När vi lämnar ministeriet inser jag att det står en snubbe i varje gathörn med gevär, en polis, med nåt automatvapen av nåt slag i händerna, och att hela statsdelen antagligen varit tömd på folk medan vi har vistats där. Diskret utrymd för vår säkerhet. De fattigaste syns inte nånstans, men spåren syns.
Än en gång får jag klart för mig hur viktigt det är att ge sig ut, utan guider, vakter och propagandaministerier.

Därute råder andra verkligheter. Siffrorna här har jag hittat lite varstans men bara i källor jag själv litar på, huvudsakligen FN eller svenska UD, SIDA etc.

Av landets 3,2 miljoner invånare lever ungefär en tredjedel under den nationella fattigdomsgränsen, och av dem hälften i extrem fattigdom, under en dollar om dagen att leva på. Undernäring, analfabetism, barnarbete, barnprostitution, kvinnomisshandel och så vidare i all oändlighet rapporteras här. Fängelserna har plats för 7500 men hyser 11 500 och som i så många länder med liknande förhållanden rapporteras tortyr och övergrepp i fängelser även härifrån. En kollega visar siffror som bekräftar - tilltron till rättssystemet i Panama är inte sämst i latinamerika, det finns värre belastade länder, men är ändå låg. I själva verket får inte ett enda land i latinamerika godkänt när det gäller såna mätningar.
Korruption är inte en del av systemet i dessa länder, det är systemet.

Ändå räknas Panama som ett land med genomsnittlig inkomstnivå. Det innebär att de rikaste är extremt rika också.
1,2 miljoner bor i Panama city vars skyline vi ser från detta turistparadis vi bor i, vid Kanalens södra ände. Bostadsområdena är obeskrivliga, jag skulle inte våga stanna där med låst bildörr ens mitt på dagen.

Formellt har alla rätt till skola, nioårig skola men de flesta går högst sex år. Skolsystemet består grovt räknat av sex plus sex år.
Barnarbete är förbjudet men 52 000 barn under 17 år arbetar, en del av dem smugglas in i städerna där de arbetar med hushållstjänster men de flesta lever på landet och arbetar i bananodlingar, jordbruk.

Av det följer att analfabetismen, särskilt bland kvinnor, är ganska utbredd, på landet är 48 procent av kvinnorna, och 28 procent av männen analfabeter. Speciellt de 10 procent av befolkningen som tillhör urbefolkningen och en något större andel av befolkningen med sina rötter i Karibien, svarta slavar, lever särskilt utsatt.

Kort sagt. Panama är enormt fattigt, och enormt rikt, på samma gång.

Inga kommentarer: