fredag, november 13, 2009

Grundbulten sitter i Panama

Så har jag alltså stoppat tårna dels i Atlanten med vattnet strilande i tropiskt ösregn runt hela kroppen, och sen rusat över till andra sidan och stoppat tårna även i Stilla Havet.
Det är sånt man kan göra på två platser i världen, och eftersom regnet är varmt och vattnet i havet också så kan man sluta sig till att jag är i Panama.
Panamakanalen har tre slussar upp och sedan en mindre sjö som fylls på av dessa dagliga tropiska skyfall, därefter tre slussar ner.

Men när den byggdes fanns idén om att helt enkelt gräva ut en kanal. Inga slussar, bara en kanal.

Hade det gjorts hade vattnet här uti Karibiska sjön börjat strömma annorlunda. Golfströmmen hade antagligen stannat av.

Och istiden hade antagligen slagit till mot Sverige.

Då hade - på de 100 år lite drygt som hunnit gå sedan dess - sannolikt inte bara svält, is och armod slagit undan fötterna på det som dag är Skandinavien och norra Europa. Antagligen hade inget av det vi känner som moderna nationalstater i vår nordeuropeiska närmiljö kunnat finnas kvar.

Det visste jag inte om Panama!

Detta är ett litet land. Här finns 218 olika däggdjur, mängder av fåglar, konstiga ödlor och regnskog inpå husknuten.
Om man har ett hus vill säga.

Igår tog vi då P:s bil och for norrut, för det där tådoppet i Karibiska sjön. I Portobello - den vackra hamnen - var det allt annat än vackert. Det är som om fattigdomen liksom stockar sig inpå en. Skräp överallt. Flockar av människor överallt och då är Panama inte trångbott - tvärtom, stort som Danmark kanske, med 3 miljoner invånare. I stort sett ingen medelklass, men några få extremt rika familjer, med extremt menas extrem-extremt.
Men fattigdomen skriker som kontrast till turismen, och hit vallfärdar inte bara naturälskare (och medicinsk turism, stor här - halva priset, amerikanskutbildade läkare). Öster om oss slutar den (trans-)amerikanska vägen plötsligt, och det är där Panamas djungler möter Colombias.
- Synd, säger vännen R som just dragit sig tillbaka och har gott om tid:
- Jag skulle gärna köra hit från Vancouver, det borde ta ungefär två veckor. Men sen kommer man inte längre.
- Tss, du får ringa Farcgerillan så hjälper de dig säkert vidare...
..

I Portobello kom P plötsligt på att det var tre liter bensin kvar.
Detta är, insåg vi, ett land som saknar bensinmackar. I alla fall om man klantar sig och har tre liter soppa kvar när man befinner sig i en by med 4 000 invånare.

Nå det löser sig. Hos byns taxiförare fanns ett reservlager bensin. Familjens förmögenhet lagrades i gamla petflaskor gömda i sovrummet. I sprutregnet langade familjen fram flaska efter flaska med bensin, de sålde 27 liter till oss, ville ha 64 dollar och fick 80, och kommer väl att fira det hela helgen.

Inga kommentarer: