onsdag, oktober 28, 2009

Sveriges största parti...


...är ett anti-parti mot antipati.
På en vecka har "Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack" samlat över 142000 anhängare. Facebook, var annars?
(Där kan minsann piratpartiet slänga sig i väggen! Och socialdemokraterna också, Sverige största parti, skulle vara glada för så många medlemmar!)
...
Mina barn är uppvuxna i en gatukorsning, som så många andra barn världen över. Nu ligger inte längre den gatukorsningen i en dammig byhåla, utan överallt; den finns på en kamelstig i Kalahariöknen, i ett gathörn i New York där trafiken tjuter om öronen, på en svindlande elektronisk färd i cyberrymden i ett internetkafé i Bombay eller Säffle.

Jag är oändligt glad för det.
Det finns en generation ungdomar som växer upp som världsmedborgare utan att kanske ens reflektera över det, också, mitt i vårt tjatande om segregation, problem, integration.
Unga människor som har klara tydliga rottrådar lite varstans i världen men är alldeles för begåvade för att betrakta rötter som fångremmar, utan ser kultur, bakgrund, familj, religion, språk och olikheter som livlinor som möjliggör resor, inre resor och yttre resor.

Min mormors farfar var "invandrare" i en tid när det var vallonerna som var föremål för främlingsfientlighet - en tid som gärna idylliseras en smula. Vallonerna kom hit från Belgien, med särskilda förmåner, för att bidra med sina skickliga smeder - de första arbetskraftsinvandrarna fann man på järnbruken runtom i Bergslagen. Min släkt fanns på Gysinge och måste ha tillhört de allra sista som kom hit men hade ändå bott flera generationer i Sverige, så som jag fått det berättat. Släktnamnet byttes mot det svenskare Öhman i den grenen av min familj. De la Rose -ungarna, berättade min mormor att de hade retats för när hon var liten.
Släkten med olika stavning finns kvar från andra grenar av släktträdet, kanske andra familjer.

Men mormors far ville inte att hans barn skulle jagas längs längorna i Gysinge. Så min mormor, yngst av tolv barn, växte upp som Öhman. Ibland har jag varit frestad att ta tillbaka släktnamnet, de la Rose är vackert tycker jag och de vallonska släktdragen tränger enkelt igenom alla andra gener jag och mina barn begåvats med.
Men vallonerna i sin tur är en smältdegel av romaniserade germanska och keltiska folk, folk som dessutom förefaller ha rört sig runt hela Europa med sin smideskonst - Spanien, Frankrike och det fransktalande Belgien. Si! Cést bon!!
Totalt tycks det ha handlat om bara ett par tusen invandrade valloner, men de smällde högt och idag håller man reda på runt 100 000 ättlingar i Sverige, dock inte oss eftersom vi "försvann" in i svenskheten med svenska namn och inte en tanke på att bevara franskan som modersmål. I början av förra seklet smällde det högre att kunna tala tyska. Aber soh!

På samma sätt bytte mina barns farmors far namn. Från det stolta Hara - släkten finns ännu kvar i Tornedalen och några av dem bor även i Stockholm, till det svenskklingande Svanström. Flera av syskonen gjorde så, det underlättade när man studerade juridik i Uppsala.

Så här kan man gå igenom släktled för släktled på alla sidor och finna att barnen har fått ärva en salig blandning i ådrorna från oss föräldrar där berättelserna vittnar om stolthet över ursprunget, men det återfinns också skrönor från perioder när delar av släkten skämts, eller velat byta sin familjehistoria mot en annan, lite finare - även i närtid faktiskt. Det tog mycket lång tid innan mormor berättade sin historia till exempel.
Tornedalingar, samer, finnar, norrmän, värmlänningar, valloner på flera håll, blekingar.

Men, precis som Monica Z sjunger, det finaste blodet mina barn fått ärva är nog den droppen, en 64-del eller om det blir 128-del, av zigenarblod som också blandade sig i släktskapet och som sägs vara upphovet till barnens farfars mors musikalitet, emedan hon var konsertpianist och dotterdotter till en zigenarprinsessa från Ryssland som fördes bort av en svensk kapten men rymde från honom med en norsk bondson från Trysil.

En skröna javisst. Aldrig bekräftad, och aldrig riktigt i botten granskad. Den är sann i vår släkt, ofta berättad.
Med stolthet.

Så får det förbli. Vissa historier ska man bara inte granska, därför att de vuxit sig sanna av andra skäl än sökandet efter hur det verkligen förhöll sig. De kan vara sanna därför att vi behöver såna historier - som motvikt till hat, främlingsfientlighet och missunnsamhet i alla former.

Och skrapar man aldrig så lite på ytan av varje rasist, vad ska man finna där om inte en - invandrare till! Ja, faktum är att det förefaller vara så tokigt att det det finns fler svenskättlingar i Minnesota än i Sverige - 10 miljoner - och att det totalt sett har utvandrat något fler svenskar än det har invandrat andra folk till den bit fläck på kartan som påstår sig heta Sverige. 1,2 miljoner svenskar utvandrade åren 1840-1930, det motsvarade var tredje svensk då.

Och om det funnits bloggar på den tiden, skulle det kunnat stå så här en dag. (Detta är ett s.k. amerikabrev.)

Moline den 19 mars 1885

Högt af hjertat älskade föräldrar, bror, mormor och lille Ernst. Må så väl, jag vill för det första uttrycka min hjertliga tacksamhet för det tjerkomna bref jag idag har bekommet från eder, vilket jag genast vill besvara. Det gläder mig att ni alla har hälsan och att kära gamla mormor är så kry.

Jag arbetar för Amerikanare och som ni vet så är vi två pigor här. Vi tvätta alltid en gång var vicka och det är om måndagarna, sedan stryker vi på tisdagar. Köksgolfvet är målat så det är bara till att såptvätta och i dag har jag varit ute hela eftermiddagen och imorgon skall jag baka bakelse.

Om söndagarna får jag fritt efter middan och vi behöver inte göra något förrän måndan.

Kära hälsningar till eder alle sammans.

Lina Eriksson



Och tänk.
Jag tror Lina med glädje ha anslutit sig till facebookgruppen Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack!

Bilden är ett foto tagen i Göteborgs hamn 1905, och båten är en av amerikabåtarna.


Läs också:
Min fars land. Fokus. Martin Ådahl.

2 kommentarer:

John Apse sa...

En bra skriven tex som sådan
utan att jag delar den.

Men du kan uttrycka dig.

Jag tror dock inte på det multikulturella samhället.

Och jag tycker inte heller
att man kan jämföra det
land vi har idag med det
vi hade för 100-150 år sen.

Varför skall vi inte kunna
diskutera invandringens olika
sidor som vi kan göra med tex
skola, försvaret eller annat?

Vi måste kunna göra det på ett
ansvarsfullt sätt och jag tycker
inte att du som ex vill lyfta
på locket.

Snarare sitter du på det.

Eva sa...

Det är mitt envisaste blod - värmlänningarna i släkten, som orsakar att jag biter mig fast vid idén att mångfald är oändligt mycket bättre än enfald.

;)