lördag, oktober 31, 2009

Stor uppslutning runt välfärdsfrågorna

#jobb09 #käringenmotströmmen

Ylva Johanssons starkt ideologiska tal var omskakande bra när hon beskrev de ökande klyftorna i samhället:
Det skiljer tio minuter med tunnelbanan, och sju år i medellivslängd.

Och om nedrustningen av socialförsäkringssystemen.
Arbetsförmåga ska vara en tillgång, inte en bestraffning.

Hon pratade, vilket känns ovanligt för socialdemokratiska ledare, även om moral.

Vilken moral har ett samhälle som är beredd att sänka skatten för den som arbetar och är frisk, samtidigt som man säger till sina gamla "att man inte har råd"?

Och hon påminde om generationskontraktet.
De som nu är gamla, har arbetat ihop den välfärd vi har nytta av, varje dag.
Och vi som är pigga och friska idag, har en moralisk skyldighet att föra deras synsätt vidare: vi ska bana väg för att nästa generation får det lite bättre. Bättre utbildning, fler valmöjligheter, ökad valfrihet och en trygg vardag som inte sker på bekostnad av andra - och som inte ser olika ut beroende på hur tjock plånboken är.

För det kan inte vara rimligt, att den som är gammal och behöver hjälp, ska kunna få en extra dusch om man kan betala för det, om behovet är en extra dusch, ska vi naturligtvis se till det behovet, inte till plånboken.
Och det kan inte vara rimligt att en kommunal biståndsbedömare säger nej till snöskottning, till hjälp med städning eller annat stöd därför att"vi inte har råd", och att bara den som då kan betala med egna pengar kan få den hjälp man faktiskt behöver.

Det är den yttersta konsekvensen av LOV, den lag om valfrihet i omsorgen som den borgerliga alliansen nu försöker trycka igenom i landets kommuner.

Vari ligger moralen i ett system som innebär att plånboken avgör vilken omsorg du får, och inte behovet?

Nästa steg blir att den som har råd, kan få en värkande höftled reparerad.
Nästa steg blir att bara den som har då, kan skicka sina barn till en bra skola.
Bara den som har råd, får del av detta gemensamma, av tidigare generationer hopsparade kapital, som vi benämner välfärd.

Debatten handlade också om bostäder, vi borde lyfta den frågan tydligare.
Behoven är enorma, trångboddheten i storstadsregionerna ökar och ökar kraftigt. Det behövs både upprustning och ombyggnad av miljonprogramsområden för att nå en vettig standard och fler större lägenheter - men även fler mindre lägenheter för ungdomsgenerationen på väg ut i familjebildning.

Det behövs många fler nya bostäder, uppåt 40 000 varje år är det mål som diskuterats och som partistyrelsen inte vill låsa sig vi.
Jag tycker vi ska hålla fast vid ett mål, ett tydligt mål.

Nu blir det strax votering om den saken. Jag tror kongressen kommer att rösta för det målet. Det fionns en tydlig skrivning om att behovet ligger på minst 40 000 bostäder varje år, ett mycket ambitiöst mål eftersom det är mer än en fördubbling av bostadsbyggandet.
På några år har bostadsbyggandet nästan halverats, åter ett exempel på att regeringen inte klarar att lösa dagens problem med gårdagens politik.

Inga kommentarer: