fredag, oktober 09, 2009

I huvudet på ett kongressombud


Stig Malm, gammal fackräv, fd LO-ordförande, säger apropå diskussionen om brinnande förorter:
- Det värsta är att på andra sidan gatan bor inte bara de där kortsnaggade unga killarna - där bor också en del pensionärer som börjar famla efter Sverigedemokraterna för att de är rädda. Han har rätt, förstås. Bara en vändpunkt som gör att klyftorna börjar minska igen kan släcka den brasan. Orättvisor, trångboddhet, droger och fattigdom föder frustration som föder våld och sökandet efter syndabockar, nån annan att skylla på. Nåns fel. Bara inte mitt.

Vi sitter alltså på delegationsmöte och där går vi metodiskt igenom 7,7 kilo kongresshandlingar, politiska riktlinjer, motion för motion, förslag för förslag, rad för rad, sida för sida. Vem säger vad i vilken debatt på s-kongressen om ett par veckor?

Jag är uppriktigt kolossalt stolt, men också en smula oroad över vad jag ser. Delegationen från Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt består huvudsakligen av heltidspolitiker.
Stig, numera pensionär och engagerad i Solna Arbetarekommun, jag och en handfull till är fritidspolitiker. På kongressen kommer det att se likadant ut.

Vi är alla valda av våra medlemmar. I vår krets av tio kommuner som Väsby tillhör, deltar fem ombud. Jag fick flest röster i den kretsen och vill framföra ett ödmjukt tack för det förtroendet både från egna medlemmar i Väsby och i andra kommuner spridda över länet.

Och vi behövs, vi som sysslar med politik på vår fritid. Vi har en lite annan syn än den som på heltid ägnar sig åt politik. Kunskapsnivån är hög i delegationen, det är en bra diskussion och huvudsakligen kunnig, balanserad, enig, oväntat radikal.
Men amatörens öga och fritidspolitikens stundtals naiva ifrågasättande vässar argument och tanke.
Måste ni säga infrastruktur, när man borde tala om att det handlar om att bussen och tåget ska gå så man får mindre restid till jobbet, och mer tid över till familjen? Livspusslet!
Påminner någon, och jo, självklart. Resan till och från jobbet räknat i tid gör att vi förstår varandra, norrbottningar och stockholmare.

Verkligheten som den ter sig i politiken är annorlunda idag än för 20-30 år sedan, det är bara att konstatera. mer komplicerad. Väldigt mycket större ansvar. Fruktansvärt mycket pengar att ansvara för på alla nivåer, och vetskapen att ett felaktigt politiskt beslut kan orsaka just att bilar börjar brinna och människor far illa.

När jag släntrar hem på onsdagskvällen - inte särskilt sent, står en flock utanför stationshuset som jag känner igen. De borgerliga kommunalråden är ute och blir kan jag tro fotograferade av lokaltidningen. "Trygg och snygg" är ute en onsdagskväll klockan nio och fast de står i en ointaglig flock på åtta-tio vuxna ser de nästan lite skrajsna ut, men det är säkert inbillning. Och de var säkert inte ute och nattvandrade en onsdagskväll klockan nio, kanske de helt enkelt tittade på, ja - cykelställ?

Men de fattar inte att om man sparkar hälften av fritidsledarna i en kommun, så syns det ganska snart nere vid stationsområdet i form av misshandel, fylla, förstörelse och skottlossning. Väsby förfaller och mitt i smeten står de som bär ansvaret och pratar om nattvandring som om de hade uppfunnit det förra veckan och nu bär kommunens samlade trygghet på sina späda kommunalrådsaxlar.

Vi som nattvandrat genom våra tonårsbarns helgnätter är måttligt imponerade.
Verkligheten heter tonårsfylla och i åratal har rätt mycket av den fyllan ägt rum nere vid Bollstanäs, Breddenskolan, Runby, Smedby, i Sandaskogen och de två numera nedbrända förskolorna i Odenslunda respektive på andra sidan stationen - i mörkret, där nu kommunalråden denna onsdagkväll inte står och vaktar varandra. För de står under en lyktstolpe vid brofästet.
Misshandelsfallen har ökat, våld och inbrott och oro har ökat. De har satt upp kameror överallt och säger att notan för krossade rutor har minskat.
Sant. Men vad kostar rädslan hos unga och gamla som inte vågar gå ut på kvällen? Vad är ett liv värt, det är inte länge sedan en människa blev ihjälskjuten bara några steg från platsen där kommunledningen står och trampar.
Kommunens ansvariga politiker reagerar med att sparka hälften av fritidsledarna - men inte så att det syns förstås. Man skyller på tjänstemän. På finanskris. Och påstår att man satsar på trygg och snygg. Och sen sänker man skatten med några miljarder till på lånade pengar som Anders Borg gödslar över oss som har jobb.

Jag går diskret efter en grupp tonårstjejer, som pratar med varandra:
- Åh vad bra att din morsa kunde hämta, annars kunde min ha gjort det.
De är rädda också. Och klockan är bara nio en onsdagskväll. Det gör mig förbannad. Man ska kunna gå hem från stationen en onsdagskväll utan att behöva vara rädd. Men belysningen är skum, och vuxenlivet, det där vardagliga vuxenlivet, är frånvarande. Det är tomt. Sånär som på en flock kommunalråd, en ensam taxi och änderna i ån.

Jag är inte rädd. Det beror kanske på att jag gjort de där nattvandringarna långt innan jag hade egna barn. Jag intervjuade skinheads och förortsgäng när ungdomskravaller skakade Stockholms innerstad några sommarnätter i mitten av 1980-talet. Jag hade kontakt med både offer och gärningsmän i flera omskrivna fall av dödsmisshandel - båda familjerna fick sina liv förstörda, båda familjerna lämnades i sticket av samhället men av skilda skäl. En kille förvandlas en natt 16 år gammal till mördare när han slog ihjäl en kompis. Han var yngst av sex barn, ensamstående mamma, som jobbade i telefonväxel. "Jag får försöka vara tacksam ändå, det har gått bra för fem. Men den sjätte..." Sömnlösa nätter i båda familjerna, båda alldeles vanliga familjer. Den ene pojken skinhead, den andra invandrargrabb. Barndomsvänner som plötsligt en natt i tonårigt rus möts igen, men nu som dödsfiender.

Några andra tonåringar minns jag ännu, D, som jag tror ändrade sig där och då - mitt i steget, mitt i livet, på ett mittuppslag i tidningen - och blev vuxen. Började slåss mot våldet, kanske för att det var ballare att vara med i tidningen som hjälte. Hans polare N, en ung kille med spretigt svart mohikanhår och extrema högersympatier som hade kunnat vara ursnygg om det inte vore för att drogerna börjat bryta ner honom, och som nog inte hade en tanke på att ändra sitt liv. För sent, han hade redan hunnit sitta av sitt första dråp. 18? 19, kanske han hade hunnit bli 20? Undrar om han lever idag?
---

Jag är väsentligt mer imponerad av Lotta än av flocken med understimulerade kommunalråd - vi har fyra kommunalråd i vår lilla kommun. Plus ett oppositionsråd. Och några politiska sekreterare därtill.
Rackarns tur för kommuninvånarna att vi inte räknar så rakt över hela linjen för då hade den här kommunen totalt haft ett 20-tal kommunalråd. En för vartannat mandat i fullmäktige. Men vi har ju halverat antalet fritidsledare så kommunen har väl råd...

Lotta har varit fritidspolitiker sedan jag lärde känna henne och längre ändå, och är fortfarande det. Ensamstående mamma, tre barn, hund, häst. Och fritidspolitiker. Länge gruppledare för den största av nämnderna, barn- och utbildningsnämnden med ansvar för alla kommunens barn och ungdomar samt vuxenutbildningen, drygt halva kommunens budget.
Men inte ens då heltidspolitiker.
Och en av de absolut flitigaste nattvandrarna jag känner. Inte för att rädda de egna barnen från allsköns elände, de var i trygg sysselsättning i ridning, idrott, föreningsliv.
- Nej, det förstår du väl, de behöver ju vuxna att prata med, trygga vuxna, de barn som inte har föräldrar som nattvandrar och som inte har någon vidare föräldrakontakt kanske. Det är bara att finnas där, nån som ser och bryr sig om.

Lotta är rätt självklar till sin läggning.
Såna fritidspolitiker dräller det inte av men de finns och de är många men också alldeles för få.

I Upplands Väsby denna kväll dräller det av heltidspolitiker, precis som det kommer att göra på s-kongressen om några veckor.

Sedan 1952, då jag tror det fanns 12 heltidspolitiker i hela landet, på kommunnivå, och kanske ett 20-tal halvtidsarvoderade politiker, har antalet ökat till i snitt nästan två heltidspolitiker i varje kommun, en bit över 500. Samtidigt har antalet fritidspolitiker minskat till en tiondel, jag har ett minne av att vi är 5 000 nu ungefär. Av dem kommer en handfull få tillträde till en partikongress, det är helt naturligt så eftersom medlemmarna naturligtvis vill skicka sina bästa som ombud.
Undertecknad är då ett undantag även i det avseendet...

Men - det är inte konstigt att folk inte engagerar sig mer i politiken, när allt fler ägnar sig åt det som yrke, som heltidssyssla och det i många år, så många år att de blir ekonomiskt beroende av politiken.
Det kan aldrig vara bra.

Jag tror på goda grunder att vi socialdemokrater måste våga tänka om på den punkten.

3 kommentarer:

mrogler sa...

Instämmer till fullo i dina funderingar om vilka vi skickar till kongresser. Det måste vara en annan uppsättning än de som ändå samlas på kommunalrådsträffar. Ordet är kvotering - faktisk eller i ansatsen. Roligt med Wienkongressen som illustration. Du får berätta senare vilka som iklädde sig rollerna av tsaren och Furst Metternich. Blev det någon helig allians?

Eva sa...

Hej Mikael, full så elak är jag inte. =D

Leif Ekstedt sa...

Bra analys ur en socialdemokratisk synpunkt. Men på kongressen kommer kanske inte jobbskatteavdraget,att föreslås bli struket.
Men lagom är bäst. Det tre första är helt OK som jag ser det. Det fjärde borde nog läggas på hyllan till dess det kan ge effekt.

Som PRO och SPF medlem ser jag att pensionärerna har gemensamma intressen oavsett vem som styr landet.