tisdag, april 21, 2009

Ordlös onsdag - Gammal


Ordlös onsdag

3 kommentarer:

justidag sa...

Hejsan Eva. Företagare men ändå röd.
I det blåa finns inte plats för den empatin o kärlek jag känner för andra människor.

Man kan faktiskt driva företag utan att för den skull trampa på folk o utnyttja dom.
Men som alltid finns det ett men. Varför ska de vara så svårt att nå jämlikhet i föräldrarskap o bedömningar inom soc förvaltningar osv.

Som jag upplever det så förutsätts det att alla mammor göra allt för att inte skada sina barn, men så är det naturligtvis inte.

Jag har tänkt jättemycket på detta dom sista tre åren då min fd gjort allt för att föstöra mitt liv, o då använt barnen till vapen.

Ge mig ett förslag på hur man ska göra för att skapa oppenion o rekationer inom detta?

Det här är ju inte en jämlikhetsfråga man- kvinna utan barnens rätt att må bra.

Eva sa...

Hej justidag.
Oj. vilken svår fråga! Det är lätt att hålla med om att barnens bästa alltid måste gå först, men är det så i praktiken? Nej, alltför ofta drabbas barn på det där sättet du beskriver. Jag tycker man måste våga stå upp för vad barnkonventionens står för, men enkelt är det inte.
Ett sätt att bilda opinion för det du tar upp - och nu tolkar jag det lite förenklat som alla barns rätt till en bra relation med sin pappa likaväl som sin mamma - är kanske att engagera sig i en förening vars medlemmar delar dina erfarenheter. Bättre råd kan jag inte ge, jag har mer att lära av dig än du har av mig i det här fallet tror jag.

Men du ska få med dig en tanke och kanske till och med en smula hoppingivande tanke - det du pekar på är ett exempel på att även det privata är politiskt, för det är politiken som ska skapa regler som gör det möjligt för alla barn att växa upp tryggt. Som exempelvis att det inte automatiskt är mödrar som anses vara "bättre" vårdnadshavare. Eller att föräldrars "rätt" inte kan vara viktigare än barns trygghet.

Sköt om dig och hör gärna av dig igen. Hur gamla är dina barn nu?

Eva
(Som också är egenföretagare, eller rättare, har varit det i tio år och nyss återgått till löneslavandet.)

Eva sa...

Ah, jag glömde en sak.
Vitsen med att få med dig flera med liknande erfarenheter är att man behöver det för att orka, orka kämpa för bättre lagar och regler, orka kämpa för att övertyga andra som inte tror att det finns sånt som psykologisk misshandel av barn till exempel och för att få stöd just när man behöver det som bäst när orken tryter.

Och för att såna som jag, som har en aning om vad du talar om, men kanske ibland inte orkar ta till mig tanken på alla barn som mår så förfärligt illa, för att jag ska veta att jag inte måste trösta eller måste känna mig medförtvivlad för att kunna ge tillbaka empati och stöd. Förstår du hur jag menar? Jag har vänner som drabbats av stor sorg men inte orkar berätta det för vem som helst, eftersom de plötsligt tvingas trösta den de berättat för, då vänder man saker inåt istället. Men det som själv bär på stor sorg vet ju precis, kan visa förståelse bara genom att lyssna...