torsdag, februari 12, 2009

Mannen som älskade kinesiska träsnitt


- If we cut funding for the arts and culture, then what are we fighting for?

Winston Churchills svar till sin finansminister, när han föreslog neddragningar på kulturen för att kunna finansiera vapen och kulor.



SÅ här är det med kulturpolitik:

Endera slåss man för att också en fattiglapp ska kunna gå på teater och opera och se konserter och läsa böcker.
Eller också ger man upp det projektet. Sorry. Bad luck!
Man kan exempelvis finansiera utgivning av billiga böcker, En bok för alla.
Eller dra in medlen så utgivningen halveras och de kommersiella företagen ensamma kan få bestämma vilka kvalitetsböcker som ska ges ut.

Man kan exempelvis säga så här: låt folk gå gratis på museum, särskilt kidsen.
Eller så tar man betalt. Det blir färre kids på museum och mycket lugnare, jag försäkrar.
Man kan säga sig att även Borlängebor vill lyssna på en symfoniorkester eller bänka sig för en bra uppsättning av Fröken Julie med välkända skådisar i sin egen stad.
Eller lägga ner Rikskonserter, Riksteatern och skylla på för lite pengar. För nån kommersiell marknad för symfoniorkestrar ute på vischan gives icke.

Av någon anledning är biblioteken något mer fredade än under 1990-talets början då det stod strid om biblioteken i varenda Stockholmsförort. Alltid något, det verkar som om biblioteken får vara kvar, och vi förkättrade sossar har gömt bokbussarna på hemlig ort tills den kulturella istiden har passerat och de kan töa fram för nya turer till daghem, äldreboende och skolor. Och glesbygd.

Men kommunala musikskolan lever farligt.

OM nu Winston Churchill ändå den där gången mitt under brinnande världskrig, hade skurit ner på konsterna och kulturen, så hade han kunnat motivera det med att det handlade om liv och död.

Men han insåg att om man ska orka slåss emot något, så måste man ha något värt att strida för.
Allt det som gör människan till människa. Det som binder epoker samman, som gör att vi känner frändskap med människor som målade en grottmålning för 20 000 år sedan.
Konsten och kulturen.

Har man inget annat att gå på den där dagen man ska gå och rösta, kan man fundera över vad man tycker är värt att slåss för. Kultur eller avdragsrätt för hushållsnära tjänster.

Nu ska jag berätta en fantastisk, ganska talande och fullkomligt sann berättelse.
En dag för tio år sedan lite drygt, så kom det plötsligt en man och knackade på dörren till utbildningsdepartementet. Han hade med sig hundratals värdefulla, japanska träsnitt, tryck på rispapper. Detta handlade om tryck värda enorma summor pengar. Många av bilderna var mer än hundra år gamla.

Han var förmögen, och samlare. På sin ålders höst hade han börjat fundera på sitt liv och vad han gjort av det. Han beslöt då att lägga resten av sin förmögenhet på ännu fler träsnitt, och sen åka jorden runt för att dela ut tryck till alla skolor i hela världen. Han hade köpt över 10 000 tryck.

Jo!

Han kom från Helsingfors, där hade han gjort samma sak. Knackat på dörren och överlämnat en tjock bunt japanska ristryck värda - med två förhållningsorder:
De skulle ut i skolorna.
Och barnen skulle få känna på trycken. Ingen skulle ha samvete för om ett tryck går sönder.

- Jamen, invände jag;
- De är ju ovärderliga. Och om de går sönder är det omöjligt att reparera dem!
Då böjde sig givaren fram och sa:
- Och om barn inte får känna på dem, uppleva känslan i rispappret, förstå kvaliteten i bilder som kanske är många hundra år gamla - vem ska då föra kunskapen och kulturen vidare? Och sen började han berätta om den uråldriga konstarten, när tryck på tryck på tryck, lager på lager på det sköra pappret väckte bilder till liv, bilder inte så fjärran från vår västerländska serietradition, Med symbolspråk, undertoner, dubbla betydelser, sägner och berättelser men med utsökt balans och ofta minimalistiska eller förenklade utryck - allt det som dagens animé- och mangageneration fått smak för.

Vad jag gjorde?

Jag ringde östasiatiska muséet som jag tänkte skulle kunna förstå hela vidden av berättelsen om mannen med träsnitten och hans önskan, och där arrangerades en enkel överlämningsceremoni. Bilden ovan har jag lånat från muséets hemsida, det är ett exempel på träsnitt.

Sen vet jag inte mer. Jo en sak vet jag. Sedan dess ingår östasiatiska muséet tillsammans med tre andra muséer i Statens muséer för världskultur. Och de är oerhört aktiva i samarbete med skolorna.
Inte vet jag om mannen med träsnitten påverkade det, men det passade ju bra.
Och jag föreställer mig att när han sedan återvände hem till Japan, tomhänt, utfattig, gammal - så hade han uträttat något. Något stort. Han hade generöst delat med sig av en japansk konstskatt till världens barn, för att de inte skall glömma vad som är livets innersta mening.
..
När jag sitter och skriver detta gör jag det till musik som jag nästan glömt, men nu hittat igen tack vare Spotify. Allt måste inte ske över skattsedeln, en del klarar vi ändå. Men till och med spotify, med eller utan reklamsnuttar, handlar ändå om samma grundläggande princip:
Om många går samman och delar på kostnaden för saker vi behöver så når den fler än om var och en ska klara sig själv.

Därför har Spotify med kulturpolitik att göra.

Inga kommentarer: