tisdag, januari 06, 2009

Tänd ett ljus för alla som portats

Sonen myndigt vuxen hemma på jul/nyårsbesök med förlovad och dottern likaledes myndigt vuxen också hon på visit med tillkommande kära efter en turné i norrlands inland har väldigt olika smak i ett och annat men en sak är de bedövande eniga om:
"Tänd ett ljus" med Triad är en av världshistoriens sämsta jullåtar och videon får ungdomarna att rulla av stolarna av skratt och stöna fram "Pretto". Jag häpnar en smula över hur de så oförblommerat ogillar just den låten av alla. Att den är längesen (1987) spelar ingen roll. Det är ju Knallejuls vals också, Taube, och den skulle verkligen ha kunnat råka falla offer för epitetet alltför pretentiös om det inte vore för att Ewert Taube själv gör den så levande.
..
Nå.
Julstök, och nyårsfirande och trettonhelg och lååångledigt. Snöfritt tyvärr, men kristallvackert ändå när frostrosorna vuxit på marken, på fönstren på träd och grenar.

Käringen har varit märkvärdigt strömlinjeformad, ätit grisar, frossat i materialism och förpestat luften med svavelosande krutburkar, druckit alldeles för mycket sprattelvatten och ätit alldeles för mycket och gått upp två kilo.
!
Då kommer den dystra nyheten att man är definitivt körd:
Vännen A som förtäljer att även hon hade tänkt ta sats och därför skaffat en personlig tränare blev visad runt på gymet av en atlet som förkunnade som en predikant vid apparat efter apparat:
- Nej! Den kan du inte ta den är för tung när man är så otränad. Och inte den. Och inte den...
Till slut hade han väl pekat på en matta i det innersta av rum där man kunde tillåtas att ligga och sprattla lite med armar och ben.
- Sen sa han att jag kunde ta ett kvastskaft som stod där och lyfta lite.
Sa vännen A.
Så det blev inget årskort på gymet för både mattor och kvastskaft har man ju hemma.
Jag tränar vidare med mina 250-grams hantlar. Är man portad redan från början på gymet så är man.
..
Nytt År och nya löften och jag håller fast vid mina två:
För det första att jag har som princip att inte ha några principer.
Samt att jag lovar att inte utställa några nyårslöften.
..

Sent igår kväll nåddes jag och säkert många tusen av ett nödrop inifrån Gaza, avsändaren påstod att det kom från en norsk läkare som också uppträtt i teves olika nyhetsprogram under dagen, en vädjan om hjälp att stoppa vansinnet genast. Och vi har ju sett i nyhetssändningarna först hur det civila systemet som polisstationer och myndigheter bombats sönder, därefter hur all matförsörjning och transporter stoppats, strömmen brutits och nu sjukvården kollapsat. Antalet offer ökar, idag bombades även en av FN:s anläggningar, en skola. Barn är som alltid hårdast drabbade. Det här SMS:et skrek "hjälp oss, stoppa helvetet".

Jag blir alltid lika kluven av såna upprop. Hur kan jag veta att det inte är en del av en propagandaoffensiv eller ett rent påhitt? En gång, under Tsunamikatastrofen för fyra år sedan, kom ett sådant sms-skickat kedjebrev med en vädjan att hitta familjen till en tvååring, troligen nordisk. Det var han, jag kände igen barnet. Och jag visste att han hade återförenats med sin far. Då gick det att stoppa vidare spridning av meddelandet.

Poängen är alltså - skicka inte såna meddelanden. Givet omständigheterna kan de orsaka mer skada än hjälp.
..
Några timmar senare skickade nån annan en propå, också det via sms, om att tända ett ljus och ställa i fönstret till minne av alla offer för det meningslösa kriget. Det är en gärd jag gärna gör och det till minne av offren och stöd för fredsvänner, palestinska och israeliska.
Jag tänder ett ljus.

Jag hade gärna gått med i protest till Israels ambassad också i morgon, den propån kom via Facebook nu i kväll, men det blir svårt eftersom protesten faktiskt även måste gälla Hamas även om jag tycker den israeliska offensiven går långt bortom allt mänskligt värdigt av reaktioner på Hamas bomber. Och Hamas har ingen ambassad.

Kort sagt.
Jag tänder ett ljus.

Och står där lika tveksam som vanligt över hur man ska lyckas lösa de riktigt riktigt svåra problemen i världen.

Sen går jag ut i köket och brer en skinkmacka i ren desperation över att ha ägnat mer tankemöda över det faktum att jag kommer att portas från gymet, än jag har ägnat alla de barn som just nu portas från ett normalt liv, med en normal uppväxt, en vanlig skolgång och förhoppningar om en framtid. Inte bara i Gaza och på Västbanken utan överallt.
.
PG 570-2 går till Olof Palmes Internationella Center. De har folk på plats i Gaza som hjälper, det gör mer nytta att skicka en slant dit just nu än att tända ljus eller försöka komma in på ett gym.
Fasen vet om inte det till och med skulle göra mer nytta just nu att blåsa ut ljusen, om inte världen bevakade det där hörnet av världen så noga, eftersom kriget på Gaza på ett särdeles otäckt sätt förefaller samspela med mediernas bevakning; mer bomber ger mer bevakning ger mer uppmärksamhet inför val ger mindre manöverutrymme för politiska lösningar och så minskar möjligheterna för en fredlig utveckling som handlar om att fortsätta processen att skapa ett Palestina i fredlig grannsämja med ett Israel.

Palmecentret har betydande och mångåriga insatser på andra håll i världen som jag gärna stödjer, Burma, Zimbabwe, Sydafrika, Filippinerna för att nämna några få som jag känner till lite mera om.
Uthålligheten är viktigt.
Att vara på plats är viktigt.
Att bygga ett civilt, demokratiskt, samhälle som bygger sin egen framtid är viktigt.

Och det tycker jag på ett sätt är det allvarligaste med israelernas oresonliga bombande. De startade med att riva sönder polisväsendet genom att första dagen slå ut alla 20 polisstationerna i Gaza, att slå mot det civila samhällets grundstenar.

2 kommentarer:

Erik L sa...

Våren 1990 reste jag runt i både Israel och Palestina under några intensiva veckor. Bland annat tillbringade jag några dagar i Gaza city. Ett av de starkaste minnena från den resan var ett besök på ett sjukhus i Gaza City som drevs av Kväkarna (amerikanska Quakers). Där mötte jag bland annat en åttaårig pojke som kommit i vägen för israeliska soldaters ”ofarliga” gummikulor.

Freden kände väldigt avlägsen då. Och gör det än i dag.

Men ett bestående minne från många av mina möten med såväl palestinier som israeler var deras önskan om att en dag kunna leva sida vid sida i fred.

Och det är det som inger hopp om att detta eviga våld från båda sidor en dag ska upphöra.

För i maj 1988 var jag i dåvarande Öst-Berlin under en vecka. Att Järnridån skulle falla och Muren rivas kändes som en utopi. Men 18 månader senare, i november 1989, inträffade det omöjliga. Järnridån föll och muren revs.

Låt oss hoppas att det omöjliga en dag även ska inträffa i Israel och Palestina.

Eva sa...

Ja Erik.
Det omöjliga är möjligt.

Latinamerika; Argentina, Chile etc.
Indonesien efter Tsunamikatastrofen, idag världen tredje största demokrati med fred i Acheprovinsen mot alla odds.
Irland.
Sydafrika.
Filippinerna.
och så Sovjetimperiet och kommunismens sammanbrott.

Så ja, mot alla odds, vill jag tro på det möjliga jag också.