torsdag, januari 08, 2009

Carl Bildt och Jimmy Carter på samma spår i Gaza

Minns ni utrikesminister Carl Bildts reaktion när ryska bomber regnade ned över Georgien och hur han gjorde en något odiplomatiskt jämförelse med Hitler i sin blogg dagen efter anfallet?

Igår, efter tolv dagars outhärdligt bombregn över Gaza, meddelade Carl Bildt med viss skärpa att det som pågår är ett brott mot folkrätten. Det skedde emellertid först sedan två FN-medarbetare dödats av bombregnet och Röda Korset anklagat Israel för att hindra hjälparbetare att undsätta skadade barn.
Kritisk har han varit hela tiden, men kanske inte knastertydlig som i fallet Georgien.

Ja, jag tänkte bara påminna.
För endera har Carl Bildt blivit mer eftertänksam.
Eller också har han inte det.
Inte sant?

Alla dessa folkrättsvidriga bomber...

Eftervärldens dom riskerar inte bli så hård tyvärr, om inte världens politiska demokratiska ledare orkar stå raka i ryggen och slåss för folkrätten.

Men sen måste man bli aningen fundersam över den där Sarkozy. Just nu ter sig en av de viktigare fredsinsatserna vara om någon kunde låsa in honom en stund och gömma nyckeln, så kunniga diplomater kan få komma åt att arbeta i fred.
Om det skriver faktiskt Carl Bildt läsvärt i sin blog idag, förtroendeskapande åtgärder, när han påminner om Camp David och rekommenderar en artikel skriven av Jimmy Carter i Washington Post.
Artikeln inleds med orden:
"I know from personal involvement that the devastating invasion of Gaza by Israel could easily have been avoided."

Hans kritik är stenhård och klarsynt och kompromisslös utan att ta parti för någon även om den på amerikanskt manér inleds med stenhård kritik mot Hamas. Läs hela, stanna inte på vägen, han skriver också om svälten i Gaza, om den humanitära smygande katastrofen som är följden av isolering och murar.

Igår ska fredspristagaren Jimmy Carter ha ätit lunch med Barack Obama, Georg W Bush och Bill Clinton. Minns då att Obama kritiserade Carter för alltför nära kontakter med Hamas förra våren.

De samtal som kan skapas av såna stillsamma luncher vid sidan av huvudspåret kan ha större inflytande än populistisk stepp och andra pajaskonster som den Sarkozy och Mubarak rev av i onsdags, därför att de fått en ljus idé de inte hade kunnat förankra.

Men det krävs mod att våga avstå det publika till förmån för en fredsprocess man tror på.

Det ska man också minnas när man, som jag nu gör, riktar en kritisk udd mot Carl Bildts relativa återhållsamhet.
Mindre publikt. Kanske effektivt.
Tiden lär utvisa.

Intressant är hursomhelst att en moderat svensk utrikesminister idag med en viss försiktig hoppfull underton i sin blogg berättar om sina fortlöpande kontakter med, och sin uttalade respekt för, en amerikansk demokrat som Jimmy Carter, hellre än de historier han rimligen hade bort berätta just nu om Rice, Mendel och Sarkozy.

Andra bloggar om: , , , , , ,

1 kommentar:

Morfar Lasse sa...

Idén med den israeliska staten var i grunden bra. Men man glömde bort att det fanns ett levande folk på plats, som också behövde sitt levnadsuttrymme. Min personliga tro är, att det aldrig kommer att kunna bli fred i området. Speciellt så länge som övriga världen fortsätter att sälja vapen till båda sidor.
När det gäller huruvida det finns något unikt i striderna mellan de muslismska och sionistiska rörelserna, blir svaret Nej. Det finns i den moderna historien endast tre krig, vilka inte går att förklara med trosbegrepp. Amerikanska inbördeskriget, Koreanska inbördeskriget, samt Vietnamesiska kriget.

Vill man inom den politiska världens ledning verkligen nå ett slut, måste den enas om ett gemensamt beslut. Ett beslut med kraftiga krav och hårda sanktioner mot de båda stridande sidorna. Man måste ta ett beslut som kommer 60 år försent. Beslutet skulle funnits med vid grundandet av Israel på 40-talet.

Ps Jag tror att Carl Bildt tillhör katterna.