torsdag, oktober 30, 2008

Vad har Lars Calmfors gemensamt med mordet på en förortspojke?

Lars Calmfors heter en regeringsrådgivare till ekonom (ordförande i regeringens finanspolitiska råd) som tycker att regeringen borde dela ut 4000 kronor till varje svensk för att få snurr på ekonomin. Hans motivering är att den amerikanska regeringen gjorde så och fick snurr på sin ekonomi.
- Hmm. ?

Nu ska vi se här. Han pratar om att dela ut 36 miljarder.
Jag vill minnas att biståndet ligger nåt åt det hållet årligen och jag är beredd att slå vad om att Calmfors har en ekonomisk teori om att 36 miljarder utdelade till världens behövande hindrar fattiga länder i deras utveckling eller nåt åt det hållet. Det är för att de är fattiga och inte som vi; vita, rika, vackra och som Calmfors bildade och kloka. Och absolut inte korrupta.

Och att en regering som förklarat sig motståndare till bidrag ska vidta denna julklappsliknande åtgärd.
En lätt surrealistisk tanke men man börjar vänja sig sedan en republikansk regering som förstatligat amerikanska banker, nu försöker skrämma medelklassamerikanen från att rösta på Barack Obama genom förfärliga påståenden som att "Obama ska sprida välfärd omkring sig", underförstått höja skatten och slösa med pengarna.. En strategi som dessvärre kan gå hem.

Calmfors har två alternativ till.
Mer pengar till offentlig sektor, dock utan att definiera vad han menar med det. Fler lärare kanske? Det vore ju bra. Spridd välfärd kanske?
Eller att sänka arbetsgivaravgifterna. Tja, den här regeringen höjde ju min och alla andra småföretagares arbetsgivaravgift med ungefär nästan 10 000 per år så en del av det tillbaka kanske vore bra.

Men jag har ett förslag- ta mina 4 000 och den sänkta arbetsgivaravgiften och ge de pengarna till folk som behöver dem istället.
Arbetslösa. Sjuka. Studenter. Pensionärer med låga inkomster. Ensamstående, lågutbildade mödrar i förort. Alla landets undersköterskor, städerskor, barnskötare utan utbildning.
Eller bygg bostäder åt bostadslösa tiggare i Stockholms innerstad.

Dom gör garanterat av med pengarna också, och det skapar kanske lite rotation i ekonomin.

För jag, jag samlar dumt nog i ladorna och amorterar mina skulder eller gömmer pengarna i madrassen vilket är sabla knepigt eftersom jag sover på en resårmadrass och alla mina surt sparade kronor trillar ner i bonellerna och försvinner skramlande därnere i madrassmörkret.

Sånt sparande och gnetande snurrar ingen ekonomi snabbare på. Och det gör jag både i rollen som min egen arbetsgivare och som firmans anställde. Av känslomässiga skäl. Jag tror nämligen jag kan få nytta av sparade slantar sen eftersom jag tror det är kristider på ingång.

I samma surrealistiska andra läser jag att inte bara komikerparet som gjorde ett grovt sexistiskt övertramp i en BBC-show sänd i radio har fått avgå, utan även BBC-chefen för den aktuella radiokanalen.
Men de där killarna som lånade ut pengar till tomluft, belånade för högt och allmänt ställer till med kaos på finansmarknaden sitter kvar. World Wide. World Wide Weird.

Lessons to be learned:
Om du gör av med pengar. Gör av med formatet miljarder så kommer du alltid undan med det.
Men om du saknar humor och ändå uppträder i radio - eller tevesända humorprogram. Försök vara rolig så det knappt märks. Och sänd sedan inte programmet.

Och ska du slå ihjäl en tonårskille. Gör det i värsta Stockholmsförorten typ Kista, Rinkeby, Skärholmen. Då slipper du debattprogram, demonstrationer, Anders Carlberg och Fryshuset, alla förståsigpåare och psykologiska förklaringsmodeller, och än mer löpsedlar i flera veckor och framförallt inga bekymrade politiker. Eller?
Förortskids slåss. Yesterdays news.
Såvida inte förorten råkar heta Danderyd, Lidingö, Djursholm eller Saltsjöbaden förstås. Och det var rika stekare som slog ihjäl någon.

Det där har Lars Calmfors alltså gemensamt med förortspojken i Husby som blev ihjälslagen - för vad?
Att det är obegripligt.

Tills jag fick ögonen på den här artikeln i Jusek-tidningen och allt står i ett förklarat skimmer.
Nationalekonomer som styrs av känslor istället för förnuft är lika svårbegripliga som när sju unga män med kniv styrs av känslor istället för förnuft en sen lördagskväll för två veckor sedan i Husby.

(Sen får jag se TV4 på webben göra reklam för nyheterna:

FINANSKRISEN:
Börsfesten fortsätter - upp fem procent
För tredje dagen i rad gick Stockholmsbörsen klart uppåt
Carnegieaktien fortsätter rusa

Finanskrisen är alltså börsuppgång tre dagar i rad.
Vad är motsatsen?

Helt logiskt är det i samma dags nyhetssändning Calmfors delar ut sitt tunga råd till regeringen om att dela ut 4 000 kronor till alla medborgare för att få fart på ekonomin.

Å andra sidan kontrade Maud Olofsson genast i samma nyhetssändning med att regeringen har en helt ny strategi för att möta arbetslösheten:
Regeringen tillsätter sex nya samordnare som ska möta krisen (det gör inalles tio stycken) och Maud Olofssons beskrivning av vad samordnarna ska göra låter så här:

"Samordnarna ska träffa människor som blivit arbetslösa och diskutera hur de ska gå vidare med livet.
- De ska ställa frågor som ”Vill du ha ett nytt jobb?”, ”Vill du starta ett företag?”, ”Är det en utbildning du behöver?” De ska finnas nära människor som är oroliga, säger Maud Olofsson."

Och hon låter mycket engagerad och entusiastisk när hon säger det där och jag är säker på att de 13 556 som varslades under oktober månad nu blivit mycket lugnare.
Citatet från TV4 Nyheterna, torsdag den 30 oktober.

Ack ja. Om det inte vore så allvarligt skulle det vara rätt komiskt.
Förslaget till krispaket alltså:
4 000 till varje svensk i engångsbelopp.
Och sex samordnare som ska träffa arbetslösa och fråga "Vill du ha jobb?"

Jag ser genast att regeringen kan vidta fler kraftfulla åtgärder:
För att kapa vårdköerna anställer man några ungdomar i vit rock som kan ställa frågor till sjuka som "Hur mår du?"
För att fixa bankkrisen anställer man några finansvalpar som skäller ut låntagare som inte betalar: "Hur kunde du? Behöver du låna lite mer?"
Fler poliser i trafiken, fyra konstaplar till exempel, som säger "Hur kör du egentligen människa?" och hytter med batongen.
Tre ståuppare i räddningstjänsten som kan besvara stenkastning och anlagd brand med lustigheter som "Tänt var det här!" Eller "Där det brinner har jag släkt" och kanske "Ge hit tändstickorna ungjävel, det är jag som är fyrvaktare"
Sen tar man en opposition som kan bilda hejaklack och säga "Vad var det jag sa?" eller "Dumma dig" till varandra så media får nåt väsentligt att intressera sig för.
Och slutligen en lärare som kan fråga: "Vad heter huvudstaden i Mongoliet?" och sen hävda att den heter Peking bara för att se reaktionerna och sen skriva ut UG på alla elever oavsett vad de svarar. Ja, eller nån annan lämplig bokstav. P till exempel.

P som i punkt.

Därför är jag demokratisk socialist

Apropå en fullkomligt absurd debatt som rasar omkring på en del bloggar som en följd av en rätt rolig amerikansk intervju med vicepresidentkandidaten Biden nyligen där intervjuarens frågor blir gradvis alltmer surrealistiska. (Heja Nathalie!)

Men bloggeriet handlar om man får kalla sig socialist. Demokratisk socialist.

Om det nu har en betydelse så är i alla fall jag demokratisk socialist, socialdemokrat, nämligen. Och Palmes tal ovan ger en del av förklaringen till varför. Och mittensosse. vad blir nu det då?

Demokratisk högersocialist?

Här är Palmes tal. Som alltid betagande genialiskt, det inledde partiledardebatten mot Fälldin 1982.

"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.
Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga
med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.


-Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, det var det ni höll på med då.


- Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.


- Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när
jag ser ut i världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.
- Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig.


- När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna
fler, där solidariteten blev svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.


- Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret.
- Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.


- Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.


- Visst är jag demokratisk socialist; som Branting när han
genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP.

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.”

Oupps. Fel om Obama

Alla tror ju Obama. Jag också är helt övertygad.
Mannen som kunde köpa en halvtimme reklamfilmstid på bästa sändningstid igår kväll. På alla kanaler.
Det måste kostat fläsk. Amerikanskt fläsk.

Mannen som skårar svårt i alla polls. 311-142 senast jag tittade, räknat som "säkra" elektorer.

Men så såg jag det här. Craig Charneys analys i Politics magazine:

Young white non-college men: 11%
· White rural voters outside the South: 9%
· Senior women: 9%
· Older white union men: 8%
· White young married men: 8%
· White married moms: 8%
· Non-college whites with post-HS education: 8%

What these groups have in common—they are typically Republican-leaning.


Och blev ledsen igen.
För jag kom plötsligt ihåg det stora problemet med alla opinionsundersökningar:
Folk svarar gärna politiskt korrekt när en undersökare frågar. Men ibland gör de tvärtom i verkligheten.

Den första amerikanen med afrikanska rötter for a president. Politiskt korrekt. Men det har hänt förr att de skenheliga amerikanarna i skydd av valhemligheten röstar på en vit kille fast de tryckt på den afroamerikanska knappen allt vad de orkat i alla undersökningar.

Och ingen vet hur de unga gör, de nya potentiella väljarna. De som Obama mobiliserat mer än någon före honom lyckats med.

Man kan aldrig ta något för givet.

måndag, oktober 27, 2008

Dags att vädra ut (s)tuglukten?

Andra har redan formulerat det jag vill sprida vidare:
Ett parti som inte tål korsdrag kan inte kalla sig demokratiskt.
Magnus Ljungkvist, Katrine Kielos och Jonas Morian bland andra.

Jag vill citera en till.
"Vi måste också fråga varför människor inte litade på oss. Kritik är inte farligt."
Mona Sahlin i sitt tal till extrakongressen i mars 2007. Och hon fortsatte med att citera Anna Lindh (1991):

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare och chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag."

Följdaktligen har jag lite svårt med kritiker av kritiker som säger att kritiken skadar partiet, och lika svårt med kritiker som inte tål kritik.

I debatten bryts åsikter.
Demokratins livsluft är debatten, ju mer högljudd, desto friskare.
..
Sen kan jag fascineras av all den s-möda som just nu ägnas en intern debatt som INTE handlar om politik utan om person, INTE om förnyelse utan det nyss förgångna och definitivt INTE om att kritisera de stora frågorna:
  • Klyftor som ökar
  • En halv miljon utanför a-kassa
  • 35 000 nekas sjukförsäkring
  • Så kallade "vårdval" som försämrar tillgängligheten för dem som bäst behöver vården och det dessutom till högre kostnad. Dyrare och sämre.
  • Skolor som delats ut till företag som använder skattepengar till ägarvinst istället för skolmat
  • Miljöförstoring
  • Rekordmånga varsel
och en finanskris som är själva sinnebilden för kapitalismens totala haveri.

Jag gillar tvärdrag.
Men jag förstår om människor vänder sig bort när debatten blir introvert, navelskådande och sekteristisk.

söndag, oktober 26, 2008

Dags för ett Saltsjöbadsavtal om energin

Allt håller jag inte med om, men grundprincipen:
Det borde gå att hitta stabila blocköverskridande överenskommelser på ett antal viktiga områden. För jobbens och välfärdens skull.
Det borde dessutom finnas politiska förutsättningar för den saken.


Ett av dessa områden pekar fyra industriledare ut på DN-debatt, varav två tillhör den mäktiga Wallenberg-sfären som normalt brukar ha telefonnumret till statsministern och tillträde till finansministerns sammanträdesrum. Man kan oroligt fråga sig om den moderatledda regeringen har glömt föra samtal med svenskt näringsliv?


Svensk basindustri, skog, stål, tillverkning, står fortfarande för en fjärdedel av landets produktion. Dessutom genererar basnäringarna en hel del sysselsättning i tjänstesektorn och i handeln.
Stor del av industrin är energikrävande - papper och stål exempelvis - och därför beroende av stabil energiförsörjning.

I sak borde det gå att få till blocköverskridande överenskommelser om energiförsörjningen som ger de långsiktigt stabila förutsättningar som behövs när stora företag ska fatta stora investeringsbeslut. Jag skulle kanske inte använt uttrycket giftpiller för att beskriva den politiska låsningen, men cementerad blockpolitik är i detta fallet av ondo. Just nu förefaller onekligen positionerna låsta, när samarbetet s-mp om de många varslen i Göteborgsregionen ingalunda handlar om energipolitiska åtgärder utan om stöd för en fordonsindustri som satsar på bränslesnåla bilar och en statligt finansierad forskning i den riktningen och stöd till utbildning.
Bra och viktigt det också, men kanske det inte räcker för de där långsiktiga besluten som ska till när Volvo Göteborg konkurrerar med Ford Detroit.

Under krisåren i början av 1990-talet när socialdemokraterna och centerpartiet tillsammans städade efter den förra finanskrisen, så gjordes också en energi-överenskommelse.
Den gick då ut på att avvecklingen av kärnkraften skulle påbörjas, men att utväxlingen efter de första två stängda kärnkraftverken skulle göras när annan energi kunde ersätta kärnkraften:
I första hand genom att spara energi. I andra hand genom att utnyttja befintlig energikälla smartare, t. ex genom att bygga ut och effektivisera befintlig vattenkraftsproduktion, bygga ut alternativa energikällor som våg, vind, vatten, sol och bioenergi, och vässa produktionen i kärnkraftverk.
Och för det tredje genom att konvertera värmeverk i hela landet till kraftvärmeverk, dvs kraftverk för fjärrvärme skulle byggas om att även producera el. Den åtgärden ensam skulle kunnat ersätta all hushållsel.


Senare har tankarna på grön skatteväxling kommit och uppgörelser både till höger och vänster kring energifrågorna som sammantaget driver priserna för energi uppåt. Svensk industri konsumerar ungefär 56000 GWh varje år och priset har stigit från ungefär 20-25 öre år 2000 till 60 öre per kWh i år, strängt taget har energipriset tredubblats. Energipriserna var 2006 runt 45 öre per kWh.
Den makalösa utvecklingen på världsmarknaden för priserna på olja och kol bidrar:
När Håfreströms bruk meddelade att de lägger ner verksamheten helt i Åsensbruk strax utanför Mellerud i Dalsland, var skälet energikostnadsutvecklingen. Strax före det hade Wargön i Vänersborg, inte långt därifrån, också meddelat att de kastar in handduken av samma skäl.

Sedan dess har ju bilindustrin i samma del av Sverige lagt stora varsel, sammantaget har 11 552 varslats i oktober i år (tom 20 okt) vilket om det skulle hålla i sig innebär att tillverkningsindustrin - för det är den som varslar - skulle förlora 120 000 jobb på ett år.
Så illa ska vi inte hoppas det blir, men det är takten just nu för att man ska få en känsla av vidden och omfattningen av de varsel som lagts de senaste veckorna. Nästan hälften av de där 11 500 varslen ligger i Göteborgsregionen.


Och frågar jag kamraterna på IF Metall, Pappers och Byggnads så är jag tämligen säker på att även de skulle instämma de fyra företagsledarnas grundläggande tes:
Det behövs en stabil blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken som skapar stabila spelregler för svensk industri och för basnäringarna.

Det finns gränser för hur staten kan stödja sin industri. Men detta skulle vara ett bra ansvarsfullt sätt att hantera en galopperande jobbkris, som kommer att kasta ut många människor i arbetslöshet lagom till jul.

Mona Sahlin har signalerat många gånger de senaste veckorna att hon står beredd att ta ett brett ansvar för landets väl och ve mot bakgrund av krisen.

Tag den utsträckta handen. Den där envisa avvisande hållningen regeringen hittills visat och den cementerade blockpolitiken hotar kväva både människor och företag och är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera ett land på väg med hög fart ned i diket.

*
Saltsjöbadsavtalet från 1938 innebar att fack och arbetsgivare kom överens om frivilliga spelregler på arbetsmarknaden, men innebar också en samförståndsanda kring utvecklingen av svensk industri på andra områden än arbetsrättsliga. Det mest betydande handlade om att facket bejakade teknisk utveckling och kunde göra det eftersom omställningsförsäkringar tryggade försörjningen för den som måste byta yrke.

Andra bloggar om: , , , ,

lördag, oktober 25, 2008

Det blir en jordskredsseger för Obama

Det blir inte bara en demokrat som president i USA. Det blir en skrällseger. Det blir ett ökat valdeltagande för tredje valet i rad och det blir framförallt en enorm förstärkning i en grupp som normalt inte röstar men nu strömmar för att köa till valurnorna - de unga som Obama har övertygat om vikten av att gå och rösta.

Gamla republikanska fästen har svängt, North Carolina t.ex. Eller Virginia. Eller Georgia, också en sydstat, där McCain ledde med 15 procent men gapet nu är mindre än fem procent och Obama i vissa opinionsmätningar senaste veckan har gått förbi.

Men det som avgör är de gamlas röster. 65-70-åringar som svängt en gång från McCain till Obama ska drabbas av en praktskandal av sällan skådat slag innan de svänger tillbaka igen.
Sen kan man konstatera att den här gången är medierna på Obamas sida, i alla fall det som sipprar över till oss på den här sidan Atlanten av medias bevakning.

Med det sagt:
Så många andra skriver oerhört mycket mer insiktsfullt och kunnigt om det amerikanska valet, varför Käringen avstått. Andra gör det bättre.
Men det här är två tips jag inte vill undanhålla ändå och som jag inte sett på svenska bloggar:
Kartan över alla opinionsundersökningar där det nu dag efter dag är stater eller rättare sagt en mängd elektorer - som blir säkra Obamaröster.

http://www.pollster.com/

Och sen ett par filmer nu igen.
Först en oerhört seriös intervju med skådespelaren Matt Damon, en av de mer sedda filmsnuttarna på YouTube. Han pratar om varför han är en smula skeptisk till Sarah Palin som vicepresident.

Och så den senaste skrällen som förbjudits av YouTube men som fem miljoner hann titta på innan den togs bort igår kväll efter bara några timmar. Den ligger dock på NBC:s hemsida - ur senaste avsnittet av Saturday Night Live show.

Detta aktualiserar igen frågan om kombinationen av humor och internet som valvinnarverktyg.

Apropå det ser jag att Jonas Promemorian kritiserar Mona Sahlin för att hon medverkar i lanseringen av YouTube på svenska.
Jag delar inte hans uppfattning riktigt.
Jag tycker nog man kan tala väl för kommersiella produkter som bidrar till att sprida det fria ordet.

Men med desto större kraft bör hon å andra sidan delta i debatten om YouTube, Google och andra gigantiska aktörer kan ägna sig åt att vara censorer, som nu i fallet med ovanstående film (eftersom det förefaller som om det inte handlar om upphovsrätt den här gången) men framförallt ständigt är fallet med närvaron i totalitära stater som Kina.

Det är hur som helst också en intressant debatt eftersom vi inte uppfattar Internetkanalerna som kommersiell verksamhet, trots att det ju är enorma belopp det handlar om. Facebook, Youtube, alla sökmotorerna - allt handlar ytterst om miljarder pengar.

Men Wikipedia är än så länge inte kommersiellt, liksom min webbläsare Firefox och mitt epostprogram Thunderbird är det produkter av idén att dela på kunskap för att berika mänskligheten, ett stickspår från den oheliga alliansen mellan entusiastiska *Linux-byggare och NASA.
Alltid är man någons samvetsfånge...


-------
* Linux är ett operativsystem för datorer, skapat av finländaren Linus Torvalds och utvecklat av miljoner användare i hela världen som just ett gratis alternativ till främst Microsoft. Det är dessutom okänsligt för virus och trojanska maskar, uppdateras ständigt och mycket mycket snabbare än de kommersiella konkurrenterna på att täppa till bristerna.

Ubuntu, en av Linux-varianterna, är ett vanligt alternativ för skolor i tredje världen eftersom det går att skräddarsy, är anpassat till utbildningssektorn, drar lite kraft i en dator och är stabilt. Ubuntu är det språk som borde användas i svenska skolor också och motorn för utvecklingsarbetet finns i södra afrika, eller egentligen i en enda persons drivkraft, Mark Shuttleworth, sydafrikansk entreprenör - kontinenten Afrikas förste rymdfarare och ett gigantiskt personligt nätverk med tusentals involverade runt detta projekt. Om fem dagar släpps den senaste versionen, och den här gruppen har bara jobbat i fem år med utvecklingsarbetet.

Ännu ett exempel på att det trots allt finns hopp för mänskligheten.

fredag, oktober 24, 2008

Sanning eller konsekvens

Sanning eller konsekvens är en lek där man måste vara minst två personer och den är mycket populär bland barn och ungdomar. Det leks ibland även av vuxna, oftast i samband med möhippor eller svensexor, med en mycket mer sexuell framtoning.

Reglerna är mycket enkla men väldigt strikta. Det går kortfattat ut på att en person (frågeställaren) frågar en annan (den svarande) om han eller hon väljer "
sanning eller konsekvens". Om personen väljer "sanning" så måste svaranden svara helt ärligt på en fråga som frågeställaren väljer. Väljs "konsekvens" så måste personen istället göra något som frågeställaren bestämmer, vilket ofta blir någonting pinsamt eller äckligt. När svarande har gjort det som har bestäms eller svarat på sanningsfrågan får denne fråga en annan deltagare om den väljer "sanning eller konsekvens". Så fortsätter leken tills deltagarna har tröttnat.

Ibland faller leken platt då deltagare inte vågar göra det som frågeställaren kräver eller inte vill svara på alltför genanta frågor. Väljer man "sanning" finns det inte heller mycket som kan avgöra huruvida svaranden ljuger eller inte, utan det handlar om ärlighet.

Texten ur wikipedia kändes plötsligt kolossalt aktuell.

torsdag, oktober 23, 2008

Lotta Gröning till försvar

Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning ("Aftonbladetbossen") driver på sin blogg en nyanserad debatt till inspiration för oss alla under den välvalda rubriken "SAPO- Åsiktspoliserna inom s."

Givetvis har vi alla som haft minsta åsikt som går på tvärs mot debattredaktören Gröning anledning att ångra oss djupt.
Vi ska köa till skamvrån och där begrunda vårt brott att i en liten sällan läst blogg och som åsiktspolis riktigt ställt till det för den som har ansvaret att meddela sanningen för en halv miljon läsare varje dag. Som f.d. Aftonbladet-medarbetare vet jag ju att Aftonbladet behövs om sanningen ska fram.

Aftonbladets debattredaktör, oh mighty, du allsmäktige, orörbare, allvetande!

(Som hotar med stämning för förtal - tänk om jag får skaka galler nu!)

Djupt ångerfull måste jag bekänna mina synder:
Vem är jag enkla människa, en obildad tölp, att hysa minsta enkla åsikt om - ja - något? Jag ska icke ens tänka tanken att nån hade ömma tår, använde tarvligt språk, nedsättande meningsbildningar eller - vilket jag egentligen anser - rena översittarfasonerna.
Hädanefter ska jag sluka alla dessa välvalda, välavvägda synpunkter som ju är Grönings främsta kännetecken, ta till mig dom som mina, och tyst begrunda att världen naturligtvis skulle vara mycket bättre om den styrdes av Aftonbladets debattredaktör.

Lotta Gröning for a president 2012!

PS.
Lotta Gröning brukar ha något svart på sig, för att det får henne att känna sig trygg. Det är naturligtvis sant eftersom hon annars hade stått där naken. Avklädd. Och det skulle många tycka känns en smula otryggt.
DS

Andra bloggar om: , , , , , ,

Begravelse

Det var fullt i kapellet.
Fullt under samlingen på Parkveien efteråt.
Tal som Ka skulle ha tyckt om. Mariannes varma röst som fågeldun runt tonerna.
Så många hjälpsamma händer i köket att de knappt fick plats.
Varmt i rummet, god mänsklig värme.
Underverk avlöste varandra. Osynliga kanske när det skedde. Synliga nu.
På kylskåpet har listan över medlemmarna i litteraturcirkeln kortats med ännu ett namn.
Telefonen ringer men fast rummet är fullt finns det ingen som kan svara.

Tomrummet efteråt gör allt tydligare.
.
Död kamrat
(av Ebbe Linde, som skrev den till minne av sin vän och sambo Karin Boye )

Där kom de, hela långa raden,
ivriga som vid ett spännande äventyr,
varma och hungriga efter en tröttsam dag
glada och stolta att ha funnit vad de letat efter,
nickade och log i hastigheten åt oss vid gatukanten,
och så förbi.

Och där mellan två cyklar
så litet och grått på en trist bår
ett litet grått människostoft under en grå filt,
så tyst och stumt och litet,
skymtade i förbifarten, som det är i livet,
och så förbi
och det var du, och där fanns ingen bro,
en dörr var stängd och vi var utanför,
allt vad vi talat om var nu förkastat,
den lilla staden fanns ej mer för dig,
och klockan som du ofta sett emot,
problem som jagat dig, din mor, din vän
vi var nu alla intet... tomma ord...
ty i din värld fanns världen icke mer,
om själv din älskade vid vägen stått
så var det alldeles intresselöst,
din blick var vänd mot annat, hur förnam den
det stora Intet?- som en tidlös doft -
ett anlete som lyser spänt i mörkret -
en kronas susande - två tända ljus - ?
jag visste ej, det enda som jag visste
det var att jag ej mer fanns för dig.

Nej ingen sorg... stäm upp en segersång!
Så stort och ensamt skall ock ödet vara
för mig en gång, så helt skall allting fara,
så lugn och stolt som du, skall jag ock gå
så liten skall jag ligga där och grå,
så utom allt, så löst från strid och tvång
- så även jag, så även jag en gång.

måndag, oktober 20, 2008

En Lotta Gröning-fri dag i veckan!

I morse vaknade jag av att radion gick igång och Lotta Gröning strömmade ur högtalarna och så var den dagen förstörd.

Leta gärna reda på någon annan jättekritisk sosse som hackar på Mona, sprider konstiga halvsanningar omkring sig, hatar EU och vill återställa 1950-talet, men åtminstone talar sammanhängande så man förstår vad hon - eller han - säger.
Hon företer för övrigt en del likheter med Sarah Palin i den delen.
Och det var inte menat som en komplimang. Inte för någon av damerna.

Jag har en princip jag just bröt mot; om man är på väg att säga något dumt om någon kan man lika gärna hålla tyst. Så nu ska jag inte säga mer om Lotta Gröning tills jag kommer på något snällt att säga.
...

Det lär ta ett tag.
.
Njut av denna så länge. När får vi en svensk variant på Saturday Night Live? Här kopian - och sen orginalintervjun. Fruktansvärt elakt.

söndag, oktober 19, 2008

Var fjärde amerikan utanför sjukvårdssystemet

Det är söndag.
På CNN igår kväll såg jag att andelen amerikaner som helt saknar sjukvårdsförsäkring gått upp med 3 procent och att var fjärde amerikan står helt utanför sjukvårdssystemet.

En bildad, välvårdad man som tappat en tand i underkäken berättar hur det är att ha cancer, sakna medel till medicin och inte ha försäkring. Han har skulder på över 200 000 bara i vårdkostnader, och tvingas ändå slarva med läkarbesök, medicin.
Han spelar inte med sitt liv. Han konstaterar att han stängs ute från möjligheten att välja det, utan bitterhet. Snarare är han saklig i tonen så som den som gett upp kan bli oerhört saklig - och han konstaterar att många, som han, kommer alldeles försent till vård för att det överhuvudtaget ska gå att rädda liv.
Systemet stängde dem ute från hjälp i tid.

En annan siffra dunkar till i CNN:s jingeltäta berättelse och där framgår nu att andelen amerikanare som besöker välgörenhetsfinansierade sjukhus ökat med sju procent till över 25 under det senaste året.

Nu är berättelsen framförd av den utslitna, förtvivlade personalen på en akutmottagning som konstaterar att de redan nu går på knäna, tvingas välja mellan extrema fall och ännu mer extrema fall av behov och att antalet ökar varje vecka i takt med att folk förlorar sina jobb.

Var fjärde amerikan tvingas be om allmosor för att få vård, i världens rikaste demokrati.

Det är en social katastrof som pågår.

onsdag, oktober 15, 2008

Hellre mödosamma dagar än tvärtom

Bortkastad möda är som en burk gammal falurödfärg, den klibbar fast i decennier och smetar av sig där man inte vill.
En hel dag bortkastad möda är som en hel målarfabrik.
Det konstiga är att de bortkastade mödornas dagar bär man med sig länge och ältar.
Men de där 364 andra dagarna av mer eller mindre fruktbara mödor drunknar i all den där klibbiga framvällande falurödfärgen.
Shit.

Jag drar ett täcke över huvudet och en parentes över en dag. Helt enkelt.


Men det går inte.


För Ka dog iförrgår. Det är åt fanders för tidigt, det är alltid för tidigt. Ka var väl 89. Kanske var hon 88. Nej 89 blev det nog faktiskt.

Jag minns när hon fyllde 80 - det var innan synen försvann.
Hon festade till tre. På natten.
Gamla vänner somnade över borden! Gamla mänskan satt där klockan tre och berättade historier.

Nu var ju för all del Ka en nattuggla. Sov hela dagar om det föll sig så. Ugglade på nätter, fast allt mindre av det också på senare år.
Nå, nu var festen över, glasen tömda och de vänner som inte tagit sig hem hade somnat där de var.
Då gick hon och hämtade sitt privata.

Nu är den tid då man kan berätta om det - Ka hade en friare. När B hade dött, och kanske nån tid efter den dagen, dök han upp igen. Friarn.

De hade träffats under de vansinniga och glada dagarna av surrealistisk Dadaismtur på Hurtigrutten och det måste ju ha varit evigheter sedan, på 1960-talet kanske eller tidigare ändå. Konstnärer, målare, jazzmusiker, författare, galna upptågmakare. Han handlöst och passionerat förälskad. Hon relativt gift med en man som sedemera skulle vara mina barns farfar.

Och friaren med sina sju kaniner som nu bodde på Manhattan och försörjde sig med att passa folk lägenheter och dansa med kaninerna i Central Park skulle åka hem från sin båtresa i Norge och aldrig glömma.

Han skickade en enkel biljett till USA som han köpt till änkan lagom tid efter begravningen, två år kanske.

Och en bild.
Vansinnigt stilig. Långt över 70 och fortfarande fancy om man säger.
Med the tuesday rabbit i ena handen och steppskor på fötterna.

Bilden hade nog hunnit fylla femton år vid det laget när Ka fyllde sina 80, men hon var fortfarande sugen på att åka till mannen som älskade henne och som dansade med kaniner.
Detta var långt innan nån uppfunnit en film om en man som dansar med vargar eller viskar med hästar.

Förutom att Ka kunde berätta vidunderliga historier om Aksel Sandemose, så hade hon i modern tid inlett ett platoniskt innerligt kärleksförhållande med en av Norges idag mest lästa författare, Per Petterson.
Men det får han berätta själv om i nästa bok.

Han är hur som helst också förtjust i djur. Han och hans fru/fästmö tog med Ka att valla får. Och han skrev en bok om att stjäla hästar som också givits ut i Sverige för inte alltför längesedan.
Den boken handlar ju inte om Ka.
Men jag undrar om inte nästa kan komma att göra det i någon mening.


Ka har nu tagit sin solhatt på vandring någon annanstans.
Jag kommer att sakna henne. Men jag kommer inte gräva ner mig i den saknaden för det hade gjort henne deprimerad - jag kommer vårda minnen istället.
Hon gav mig en hel del jag är tacksam över att ha fått. Ett förhållningssätt till livet eller åtminstone en del av den saken har hon bidragit med.
Och hon är mina barns andra, norska, farmor, bestemor.

Och den enda gamling jag känt som gav sig till att stalka Bob Dylan som tågluffare när hon var sisådär 70-75. Han turnerade Europa, och överallt, var han än åkte, så följde Ka efter med tåg, ryggsäck och katalog över europas alla vandrarhem.
Hon var guldmedlem eller nåt liknande i Bob Dylan norwegian fanclub.
Fast det var innan hon mötte Leonard Cohen.

Det kan bli mer än fullsatt på begravningen. Ka hade många vänner, i alla åldrar.
Och hon har beslutat att hennes urna ska vila bredvid kvarlevorna efter B där vi en gång för många år sedan åkte in och lade mossa på kyrkogården med utsikten ner mot sjön, precis innanför den norsk-svenska gränsen där han hade smugit över så många gånger under krigsåren.
Men se det är en annan historia som jag sparar till sist.

För övrigt ska jag bekänna färg...

... jag tillhör extremmitten i svensk socialdemokrati.
Jag är så otroligt mittimitten att centern är avundsjuka. Jag är så mitti mitt mitten att bullseye är en perifer företeelse.
Så i mitten att mittens rike måste röra sig in mot centrum för att komma nära.

Inte vänster
Inte höger
Utan mittensosse.

Och precis där i mitterstamitten av mittet kan jag höra röster viska, valröster;
är hon inte lite väl extrem?
Jo.
Extremmitten.
I svensk socialdemokrati.
Yes box! Där hör en Käring mot strömmen hemma när alla andra hojtar vänstersosse och högersosse till varandra.

Och inte nog med det.
Denna extrem-mittensosse lanserar nu: superduperpaketet! Jajamensan.
I superduperpaketet ligger en begagnad halspastill och ett vykort från 1973 samt en gammal valduell med Gösta Bohman. Några sänkta skatter ligger på botten.
Återanvänd igår kväll i en politisk tevedebatt.

Nu kommer strax Stig-Björn Ljunggren påpeka att mig, min, mitt för en sosse är höger för en väljare.
Aha!
Väljarna avgör vad som är vänster-höger-mitt.

Tänkte inte på det!

tisdag, oktober 14, 2008

Kostym bortsprungen!

Det finns dagar när jag ska sluta och aldrig skriva en endaste rad mer och dom inträffar gärna när jag läst något osedvanligt begåvat av Bodil Malmsten, Barbro Alving eller Slas i ungefär den ordningen. Nu hoppas jag Bodil Malmsten ursäktar att jag jämför henne med två författare som bevisligen har lagt ner pennan för gott åtminstone i detta jordelivet, men det finns samma lätthet i penndraget hos de där tre.
Det finns fler - årets nobelpristagare har jag inte läst men ska visst ha uppnått den där ödmjuka gracen i sitt skrivande på senare år fast lite mer åt det vemodiga än glättiga hållet kanske, sägs det, men Marquez har jag läst desto mer av.
Å andra sidan är pannan alldeles bucklig efter fåfänga brottningsmatcher under sänglampan med en svunnen storhet som hette Singer - Isaac Singer, maken till trist får man leta. Och han skrev mest tegelstenstunga romaner, långt från den där lättheten jag faller så pladask för. Ferlin också! Lätt lätt. Fröding. Vråltungt lätt. Och ännu en diktare att tycka om; Karin Boye - hon är fetlätt!

I alla fall så inser man sina tillkortakommanden när man läser, till exempel då Bang (Barbro Alving eller som hon kallades sig Käringen mot strömmen...)
som jag gör just nu, och så inträffar det som gör att man är igång igen:
Någon stjäl kostymen. Och fantasin skenar.

Maken, som är vad man kallar för välbyggd, hängde tydligen ut den härförleden på vädring.
(Man hänger stekar eller tavlor. Sen hänger man kostymer. Men man får inte blanda ihop det med uttryck som att vara välhängd för det är nåt helt annat och inte ämne för detta epos.)

Två dagar senare eller så kom han ihåg att den finns, och fann den inte. Borta! Stulen från sin vädringsstation.

Nu misstänker vi i tur och oordning:
Den otroligt aggressive försäljare som skulle sälja säkerhetsutrustning till en redan säkrad villa, nämligen vår. Eftersom han fick nobben hämnades han genom att snyta kostymen och väsa "där fick ni, era snåljåpar".
Tänker vi oss.

Grannens pojk. Han är sju år. Kanske han skulle tälta?
Grannens pojk. Han är mer åt sju-go år. Och då stjäl man en kostym i brist på bättre att ta sig för, som exempelvis tälta.
Grannen.

Emellertid kan ingen av dessa herrar fylla ut den där kostymen.

Vi funderar nu på att sätta upp lappar i hela kvarteret:

Bortsprungen!
Bättre beg kostym. Svart.
Aningen skrynklig, troligen sittande på någon som inte kan fylla ut den.
Hittelön.

Bara för att se reaktionen liksom.

måndag, oktober 13, 2008

När Jesus besökte Sergels torg

Ur Nynyaste testamentet

Jesus klev ner från en molntapp på fredagkvällen och såg sig omkring.
Eftersom han är en otrolig kändis blev han genast fotograferad av åtta papparazzis som sålde bilderna till Se och Hör. Och Bildzeitung.

Första reporter att göra en intervju blev en 23-årig semestervikarie på Kvällsposten. Intervjun i sin helhet löd:
- Öh, hur känns det?
- Tack bra.
- Haru varit dö i tvåtusen år alltså?
- Jo, så kan man säga. Minus 33. Men jag har ju varit återuppstånden och nu kommit till jorden för att påminna om några småsaker om människans fria vilja.
- Jasså. Ok Kan du berätta hur Gud ser ut?
-^??
- Jag menar är han skäggig och så?
- Gud är allsmäktig.
- Vamenaru, ere en hon?
- Gud känner inte jordiska gränser.
- Åfan, en shemale! hbt. Vad hot, vilken rubbe,
sa reportern och försvann.

Sen bröt det loss en debatt. Alla ledarskribenter tävlade med Helle Klein om att uttrycka
1/tvivel
2/fördömanden
3/ dåligt underbyggda argument om sekterism

Helle Klein läste bibeln en gång till, eller åtminstone påstod hon det, och skrev sen en ledarartikel om att Jesus är en bluff och förresten måste man lyssna på folket som alltid har rätt.

På insändarsidor, i bloggosfären och i teves soffprogram tävlade nu de vanliga tyckarna om att tycka.
Avgörandet stod Sofi Fahrman för, när hon slog fast:
- Jesus skulle aldrig ha valt en skäggstil som den här snubben. Och alla vet ju att höstens färger är grått. Den här killen har någon slags ökenbrun kaftan - helt omodernt men tufft superretro. Inte Jesus!


I en vecka stod Jesus alldeles still mitt på Sergels torg i Stockholm. Vem som helst kunde komma förbi och se honom, prata med honom, ställa frågor. Efter en vecka hade Jesus svarat på frågor från fyratusensjuhundratvå journalister på jordens alla språk. Alla hade lämnat ifrån sig ett manus till sina redaktioner om mannen som kan alla språk och som står fläck still på ett torg i det kyliga Sverige timme efter timme i en hel vecka. Den vanligaste frågan handlade om Jesus hade någon lösning på finanskrisen. Eftersom han konsekvent svarade att människan har en fri vilja och att månglarna borde kastas ut ur templet, var det ingen som brydde sig.
- Det var ju yesterdays news, som KG Bergström uttryckte saken och alla nickade instämmande.

På torsdagen, efter sju dagar, kom en sexårig flicka fram och hon sa:
- Jag har läst att Jesus kan gå på vattnet. Kan du gå på vattnet?
- Ja, svarade Jesus.
- Kan du flyga också, frågade sexåringen
- Ja, sa Jesus.
Och så flög han.

- Varför har du inte flugit förut, då hade dom ju förstått att det verkligen är du, undrade sexåringen.
- Det var ingen som frågade, svarade Jesus. Och sen svävade han högt över Hötorgsskraporna och försvann.

söndag, oktober 12, 2008

Vem granskar Mauds lögner?

Jag är sjukligt intresserad av politik.
Nu har jag härdat ut i 45 minuter med Maud Olofssons lögnaktiga pladder om "över en miljon i utanförskap som vi fått i arbete" ** och en obegriplig skattedebatt.
"Skattechock." säger de med bekymmersam min när vi sett hur de heliga marknadskrafterna har imploderat i hela världen och som svar på frågan om hur man ska göra något för de arbetslösa.

Vi vet var valrörelsen hamnar om den där kvartetten får bestämma tonläget; the same procedure as always. Lögner och gamla videoband som det står skattechock på.

Nu slår jag över till Parlamentet.
Inte ens ett sjukligt intresse för politik räcker för att jag ska orka höra på det där dravlet.

Och var finns den där granskande journalistiken som plockar ner Maud Olofssons upprepade felaktigheter? Tål hon granskning?


**
Fråga dig nu: vi har 4,5 miljoner i arbetsför ålder, mellan 18 och 65 år. Är det sannolikt att en miljon skulle vara arbetslösa? Nej, sanningen är att din tvåveckors förkylning smet in i Mauds siffror, och pensionären upp till 75 år också. Och studenterna. Och de kroniskt sjuka, svårt handikappade, långtidssjukskrivna, de som nu kastats ut ur sjukförsäkringen.

Det är klart att Mona Sahlin har rätt

Plötsligt hör jag normalt sansade personer fara iväg och jag känner att jag bara måste vara motvalls nu igen.

Mona Sahlin offentliggjorde att samtalen med miljöpartiet är fruktbara. Det finns grund för ett långsiktigt samarbete.
Och hon ställer krav på vänsterpartiet att de ta ett ekonomiskt ansvar om de vill vara med och leka.

Och det tar hus i helvete i s-partileden.

Svensk socialdemokrati har alltid bemödat sig om en ansvarsfull ekonomisk politik. Man kan diskutera om det alltid varit lyckosamma ansträngningar, men den grundläggande idén har funnits med sedan kriserna på 1920- och 1930-talen:
En ansvarsfull ekonomisk politik skapar bättre förutsättningar att kunna hantera till exempel en finansiell kris som den vi nu ångat in i.

Jag tycker Mona Sahlin gör rätt, v måste hållas kort på grund av partiets tendens till ansvarslös hållning i ekonomiska frågor.
Men jag är uppriktigt sagt lite bekymrad över samarbetet med miljöpartiet också och det beror på att jag inte litar på dem heller. Ett enda exempel av flera på varför:
mp gjorde upp med den samlade högern - utan att ha berett ärendet ordentligt - att vem som helst på vilka grunder som helst ska kunna ta över en kommunal skola eller en förskola, det som nu kallas avknoppning och är ett gissel framförallt i storstäderna där det finns mycket pengar för rektorer att tjäna på att "avknoppa" sina skolor.

Det förtjänar att kallas vid sitt rätta namn:
Det handlar om privatisering och alltför många privatiserade skolor läcker nu ut skattebetalarnas pengar i vinstsugna nyblivna skolägares fickor istället för till skolmat, böcker och lärarlöner.
Hade privatiseringen handlar om pedagogik, om lärarekollektivs eller föräldrars vilja att göra saker lite annorlunda så hade frågan varit politisk. Nu handlar det om en slags förskingring av skattemedel som vi ville skulle gå till barnens framtid.

Om det går att samtalsvägen i lugn och ro beta av frågor så man slipper den sortens oövertänkta överraskningar signerade miljöpartiet så är de grundläggande förutsättningarna nära för en stabil politisk utveckling de kommande åren.
Det gäller inte minst behovet av att föra både en utvecklande landsbygdspolitik och en storstadspolitik värd namnet. Och vi har miljö-engagemanget gemensamt, det är dags för ett grönt folkhem under ordnade former.

Mona har rätt och hon går i fotspår att lära av - Per Albin Hansson hade också insikten att reformviljan måste balanseras med både ekonomiskt ansvar och med insikten att en välfärdsnation byggs av alla tillsammans, ett folkhem har plats också för finansvalpar och de svikna grannarna i Täbys villaområden som maktlöst sett cementhögern dela ut traktens enda gymnasium till rektor som present, trots en fullkomlig storm av protester från alla håll.

Så vad Mona sa - nämligen att v får vara med om de kan diskutera en ansvarsfull ekonomisk politik - drunknade i chocken att hon hela tiden menat vad hon också sagt; nämligen att samtalen med mp och v syftar till att hitta ett stabilt långsiktigt samarbete.

Det är skada bara att inte fler partivänner hörde det utan föll för frestelsen att hojta "avsky" på ryggmärgsreflexer, och i synnerhet gäller den kritiken de som har ansvar att veta lite bättre än oss andra dödliga - ledarskribenter, opinionsbildare inom s, debattredaktörer och proffs-tyckare.

Sansa er.
Alternativet heter inte Mona Sahlin med egen majoritet.
Alternativet heter Fredrik Reinfeldt och de fyras gäng. I vilket ingår mp. "Fem på nya äventyr i en badtunna i Högfors", det vore en rysare det.

Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag, oktober 09, 2008

När byggbodarna sover ökar arbetslösheten

En av kvällstidningarna har lyckats samla ihop veckans många varsel till en kartbild. Från norr till söder duggar nu uppsägningar. Det kan regeringen inte göra något åt.
Men en smula empati kanske skulle vara klädsamt innan man påstår att det kommer att underlätta för alla arbetslösa att man sänker skatterna.
Jag förstår hur statsministern tänkte, tror jag: med 15 miljarder i sänkta skatter kommer mer pengar konsumeras, som ger jobb i Ludvig Svenssons gardinfabrik.
Det är bara det att resonemanget brister på en punkt, och det är att om arbetslösheten skenar iväg - då hade trots allt en tidig satsning på utbildning, forskning och infrastruktur gett mer jobb i den där gardinfabriken.
Arbetslöshet kostar både för den enskilde och för samhället. I synnerhet i dessa dagar då en halv miljon människor har fallit ut ur a-kassan varav några börjar dyka upp snart som nya mottagare av det som förr kallades socialbidrag men nu heter kontantstöd.

Jag längtar efter fler byggkranar.
Färre byggbodar uppstallade längs järnvägen i Upplands Väsby, där av någon anledning väldigt många bodar står och sover oanvända när byggjobben tryter.
Behövs det kanske fler investeringar nu, istället för den där sänkta skatten? Kanske lite snabbjärnväg? Hyreshus till barnfamiljer. Fler moderna skolor.
Vad tycker du?

Väck byggbodarna!

Demonstrera på nätet mot marknadshyror



Det är bara att jubla. Hyresgästföreningen har tagit demonstrationsrättten in på internet på riktigt.



Catch me if you can. Jag finns där nåntans i tåget!
(Tack Åsa för tipset.)

onsdag, oktober 08, 2008

Ansvarsfull Bildt samarbetade med (s)

Mona Sahlin erbjuder sitt stöd för att gemensamt blocköverskridande hantera finanskrisen. Det svar hon får av statsministern väcker en del frågor.

- Så länge inte det politiska systemet gör anspråk på omfattande användning av skattebetalarnas pengar är det svårt att förstå vad samtalen skulle innehålla, säger Fredrik Reinfeldt till DN.
- Det finns en risk att sådana samtal utnyttjas för partipolitiska syften, av en regering eller av en opposition som inte förstår att ta ansvar i ett svårt läge. Viljan att få uppmärksamhet kan ta över intresset att agera för Sveriges bästa.

Säger han enligt DN. Men han kan ju vara felciterad förstås.

Annars tycker nog i alla fall jag att det hade varit en smula mer statsmannamässigt och ansvarsfullt att säga som det är:
- Vi måste enas, som under krisen 1992.

(Den 20 september 1992 lade regeringen Bildt och socialdemokraterna fram ett gemensamt krispaket. Det var efter att riksbanken höjt styrräntan till 500 procent. Krisen hade då varat sedan 9 september, eskalerade den 16 september och mynnande ut i ett gemensamt förslag tre dagar senare. Dagen efter krispaketet gick räntan ned igen och den akuta krisen var avvärjd.)

--

Var går gränsen, menar exempelvis Reinfeldt, med uttrycket "omfattande användning av skattebetalarnas pengar". 1 400 miljarder är vad notan är uppe i enligt IMF:s senaste prognos, i form av realiserade kreditförluster.

Och tydligen finns inte substantiellt innehåll värt att dryfta med oppositionen inför förhandlingar med européer som valt att vara med i EMU, vilket ju Sverige inte är. Utanförskap är att skrapa med foten, ha mössan i handen och be om lov att få komma in och försöka förklara för börshajar och finansvalpar "the what we call the swedish model, the wellfaresystemet."
Vi får hoppas att Anders Borgs argumentation på skolpojksengelska lyckas beveka Sarkozy, Merkel och Brown eller rättare sagt, deras respektive finansministrar. Till vad är dock oklart. Det är bråttom att nå enighet, men kring vad. Vilka krav Borg försöker framställa är aninen oklart.
En monteär union, enade regler för centralbankers agerande, att soldiariskt bära ansvaret för att inte finanssystemet kollapsar, såna saker?

Så en liten privat vendetta apropå finanskrisen.

En av mina riktigt unga politiska meningsmotståndare i det blå laget läser min blogg ibland, jag tror han får betalt för den saken. Så Johan - här nu en godbit för dig:

Minns du när du letade efter min kritik mot regeringens ekonomiska politik och undrade om jag inte borde ta tillbaka den där kritiken nu när det går så bra med svensk ekonomi och så där?

Här är inlägget du letade efter den gången men inte fann: Skrivet i augusti 2007 efter att Klas Eklund skrivit en läsvärd debattartikel i DN med en varning om risken för en finansiell kris.

Och min kritik kvarstår. När massor av pengar, i form av minskade skatter, går ut i konsumtion och pumpar upp ekonomier som stagnerar (mindre produktion trots fler i arbete, högre lån på hus) samtidigt som inflationstrycket för första gången på många herrans år har ökat, så inträffar det förr eller senare att de där svarta hålen blir synliga.

Luften pyser ur bubblorna därför att pengarna har gått till konsumtion istället för investeringar eller utbildning, forskning, sjukvård, skola och såna saker.

Det är en galen ekonomisk politik alldeles oavsett var ideologierna gör hemma, det är ekonomin som inte tål experimenterandet. Marknadstroll är som karies, smyger sig in och plötsligt är det stora hål nånstans och det kan göra väldigt ont att laga dom.

Precis när jag skrivit detta ser jag att Ingvar Carlsson skriver om den där uppgörelsen 1992 på DN Debatt idag.

Andra bloggar intressant om: , , , , ,

söndag, oktober 05, 2008

Politikens gungor och kapitalets karuseller

Hela tidningen är överfylld av finanskris och det spöregnar, morgonens stormvindar har rivit ner alla löven som nu täcker gatan här utanför i de mest fantastiska färger. Vi har en flaggstång och vimpeln har nu slagit knut på sig själv.

Stormvarning och finanskris.
Å ena sidan.

Å andra sidan ägnar jag en del av morgonen åt att fascinerat studera hur årets julklapp (redan!) ser ut att bli ännu en boytoyspryl som beskrivs som den ultralätta minidatorn, att modehusen byter kläder snabbare än någonsin, dvs trender avlöser varandra fortare än nånsin, och någon ännu ej drabbad av finansiella kriser köper, köper allt fortare, allt snabbare, allt oftare, allt dyrare.
Samt till slut då mängder av sidor om hur jag bäst ska förvalta mina pensionsfonder. I exemplet antyds att skillnaden mellan bra och usel förvaltning är två miljoner, oj oj. Jag får magknip vid tanken att jag har slarvat bort så mycket pengar. Jag som trodde staten skulle förvalta min pensionsslant på bästa sätt, men nu gungar även den tryggheten alltså betänkligt.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att den arbetslöse, den sjuke, den fattige får betala alla de där karusellerna. Finanskris, minidatorer och andra teknikprylar, eller modekaruseller. Och inte fagerlund har den fattige chansen att placera fondpengar. Eller kunskap, för de läser inte ekonomidelen i DN eller Svenskan till frukostkaffet utan i bästa fall Metro.

I Svenska Dagbladet av alla tidningar läser jag om en ledarskribent som uppger sig vara skräckslagen inför tanke på Sarah Palin vid det amerikanska rodret, det kan jag verkligen instämma i, men trodde inte jag skulle fått höra från kapitalismens publicistiska högborg.
Jämförelsen är drastisk dessutom - samma skräckkänsla ska ha drabbat vid Kubakrisen 1962, mordet på Kennedy året efter, terrorattentaten mot WTC i New York i september 2001 och så nu då, med en finansiell kris som hanteras senfärdigt av republikanska ledande politiker.

Insikten svider troligen. Marknaden har visat sitt rätta ansikte. Insikten om att kapitalismen är en usel herre drabbar även företrädare i det mörkblå laget:
Att utanförskap är att inte bli insläppt, att sakna valmöjligheter, och står som begrepp i allt tydligare kontrast till folkhemmet, ett samhälle där marknadskrafterna balanseras av en politisk vilja och en överenskommelse om att inte lämna någon efter.

De har babblat om valfrihet ett tag nu, de där blå gossarna.
Kanske det är dags för oss socialdemokrater att vara lite tydligare med att alternativet till den där av marknaden otyglade och vinstdrivna valfriheten är valmöjligheter, behovsstyrda - inte vinstmaximerande - valmöjligheter.

Frihet till. Inte bara frihet från.

lördag, oktober 04, 2008

Gubben i trenchcoat och keps

Gubben i trenchcoat är i farten igen och jag hör honom muttra i garderoben.
(Vad gör han i garderoben?)

- Jag undrar jag, hur det kommer sig att under den förra regeringen fick inte försvaret ingripa om terrorister flög in med kapade flygplan över Stockholm eftersom bara polis får ingripa mot civila skurkar.
- Men under den nuvarande regeringen är det tvärtom. Nu är det polisen som inte får ingripa om terrorister planerar att flyga in med kapade flygplan över Stockholm eftersom bara militär får spionera på internettrafik.

(Nu förstår jag vad Gubben i trenchcoat gör i garderoben. Han skäms över att han skrattar.)

- Sen hör jag att folkpartiet vill ha flera övervakningskameror i skolan. Jag undrar jag om det inte vore klokare med fler lärare, sa Gubben.

torsdag, oktober 02, 2008

Vilse i pannkakan

Jag vet alldeles bestämt att jag läste i Dagens Nyheter i förrgår att en i Stockholm bosatt finansminister uttalade ord av typen "läget är kritiskt men stabilt" ungefär med samma tonfall som man använder om svårt sargade patienter på intensiven som svävar mellan liv och död.

Sen sprang jag förbi Aktuellt alldeles nyss och hör Ingves bekymrat uttala riksbankens stöd för lån mellan banker (60 miljarder svenska kronor.) En sån där stabil livsviktig sak kan man misstänka för en fungerande ekonomi - att bankerna har förtroende för varandra. För jag menar om banken inte vågar låna ut pengar till banken, hur ska då jag som privatperson våga göra det?
(60 miljarder, är det nån som begriper hur mycket det är egentligen)

Även igår ilade jag förbi nyheter på teve innan jag stöp i närmaste säng och hörde då alldeles tydligt Säpochefen berätta att han inte får leta terrormisstänkta med hjälp av FRA och signalspaning längre och vad sånt kan innebära, han var inte glad. "Säkerhetspolitisk katastrof" var den säkerhetspolitiska debattören Wilhelm Agrells översättning av vad Säpochefen uttryckte.
Såna inslag kan lämnas okommenterade.

(Om jag inte tar miste snurrar vår kommun runt 1,5 miljard, knappt, varje år med skolor och äldreomsorg och simhallar och gator och parker för 37 000 invånare. Så 60 miljarder skulle vi klara allt det där i typ 40 år. Eller alternativt försörja hela Storstockholm med 1,7 miljoner invånare på alla de där sakerna under ett år, ojoj.)

Idag på Aktuellt (efter DN i morse) ett inslag om att de många kameror som bevakar våra svenska skolgårdar kan vara olagliga.

Intressant det där.
FRA signalspaning = demonstrationståg.
Men kameror som bevakar våra barn - inga demonstrationståg.

- Man måste väga integritet mot säkerhet, säger nu folkpartisten Lotta Edholm, Stockholmspolitiker, i teverutan och elevrepresentanten tar sig för pannan.
Okey. Tolkningen är självklar:
Endera är svenska skolbarn farligare och mindre integritetskänsliga än främmande makter, terrorister och den internationella organiserade brottsligheten.
Eller också är folkpartiet vilse i pannkakan.

Och när republikanska presidentkandiadater och moderata finansministrar uttrycker att ekonomin är stabil så beror det på att kassaskåpet är stabilt. Men tömt.

(15 000 kronor i tiokronorsmynt fyller en 2-liters petflaska.
60 miljarder i tiokronorsmynt motsvarar 800 000 liter vilket är en väldig simbassäng med mynt eller sisådär 4 000 stora välfyllda badkar med tiokronorsmynt. Joakim von Anka jublar!)