lördag, augusti 30, 2008

Mannen med illasittande trenchcoat och keps...

...inleder alltid samtalen med
Jag undrar jag...
- Vad undrar du nu då?
- Jag undrar om det inte var bättre OS på Perssons tid.
- Den har vi redan hört, sa jag brutalt, för jag har redan spillt den vitsen på upptill ett flertal ställen.
- Hmm.
- Jag undrar jag...
sa nu mannen med illasittande trenchcoat och keps.

... jag undrar om man inte skulle börja gästblogga.
- Aha, sa jag. Du undrar det. Som mannen i trenchcoat?
- Och keps.
Sa mannen i trenchcoat och keps.


- Topp, sa jag. Du kan få en ruta här i min blogg. Men då vill jag ha en bild först.
- Jag undrar jag, sa mannen i trenchcoat och keps.
- Jag undrar om inte det går att ordna en teckning.


Håll utkik alltså. Efter mannen i en gammal illasittande trenchcoat.
- Och keps!
- Och vaddå illasittande? Måste den vara illasittande?
- Den är det, sa jag. Illasittande.

Nu tänkte manen i trenchcoat länge och sa sen:
- Jag undrar jag om inte det ska vara gubben istället.
- Gubben i trenchcoat?
- Och keps!

- Vi får väl se vad det blir, sa jag till mannen i trenchcoat.
- Och keps!

måndag, augusti 25, 2008

Knapptillverkning

Månförmörkelse.


Mötte Tjalle. Han är knapptillverkare. Hör här, sa Tjalle. Den här kommer att slå stort:

"Utan spaning- Ingen aning."
FRA

Jag såg kanske lite skeptisk ut för han fortsatte:
- Den här då: "Bättre OS på Perssons tid."

- Det tar sig, sa jag. Min favorit är "Skyll inte på mig. Jag röstade på den feta killen i kostym."

- Hm, sa Tjalle. Det syntes att nu hade han börjat komma igång.
"Varför fastighetskatt när man har hund?"

- Du, det där var helt obegripligt!
- Okej, sa Tjalle. Den här då:

Vasa?
FRA

- He he.

Eller de här:

Jag behöver
inte nån jävla
charmkurs!

Vädret är väl också
regeringens fel.

Överklassnära
tjänster

-Jaja, jag köper en av dig då.
- Bra, sa Tjalle ivrigt. Vilken då.
- Den här, sa jag, fri till tolkning:

Sverige behöver
en regering
med humor

fredag, augusti 22, 2008

Upptakt, höststart, sparka igång, kickoff



Kort sagt.

Styrelsen för s i Upplands Väsby hade första höstmötet igår kväll och då avhandlades allehanda ting som exempelvis första medlemsmötet den 4 september - och nu ni - nu blir det liv:

.

- Va? Ska vi inte ha den traditionella kräft- och surströmmingsfesten, sa styrelsen i den här frågan anförd av rådet självt. (oppositions-)

- Nehej, sa ordförande (det är käringen mot strömmen det) vi ska prata politik. Vi ska prata om politikens grundstenar så det så. Och vi ska prata om sånt som behövs. Vad vi ska göra sen, få fram en politisk plan för Väsby och såna saker.

- Och bemanningsplaner fyllde vice i. Hon hade läst mina tankar, man kan inte göra utan att bemanna.

.

- Jamen det är ju jättepopulärt med kräftskivan! rådet gav sig inte så lätt.

- Bra. Då blir det väl protester då och krav på kräftskiva. Så får vi ha fest också. Först arbete. Sen fest.
Sade Käringen som plötsligen blivit väldigt luthersk. Helt mot min natur.
.
Och så blir det:
.
Upptaktsmöte 4 september, kick off och allt vad det nu heter.
Först allvar. och kommer många krav på fest, så blir det fest. men inte 4 september utan något senare i så fall.

Jag känner på mig att tiden är mogen för att ta det där rejäla greppet kring politiken, och sen ut från mötesrum till gator och torg och prata tankar och ideér och möta folk.
.
Kom dit. Det blir en överraskningsgäst. Kanske en överraskningsaktivtet också.
.

Bilden?
Ja det är styrelsen på fest, det vill säga delar av den. Men det var i våras och efter en ganska tuff termin så vi hade sista mötet hemma hos mig och det slutade två på natten. Bilden tog vi dock innan solen gått ned.
.
Överst från vänster: Vanja Edwinsson, studieorganisatör, Leif Berglund, oppositionsråd, Gert Lindström, Byggsossen, ordförande, dvs jag, och slutligen Jakob Gustafsson.
Undre från vänster: Anna-Lena Edwinsson, kassör, Gun-Britt Karlsson, ständig sekreterare och funktionär, Azadeh Rojhan Gustafsson, fd SSU-ordförande nu ledamot i styrelsen samt slutligen Åsa Hagman, vice ordförande med Erik. (Hjälp, visst var det väl Erik, näej, nu har jag bestämt blandat ihop honom med storebror. Eller? Hjälp Åsa, skriv en kommentar!)

Vilka saknas på den där bilden då? Få se nu. Conny Rönn. Åsså lill-Erik som är SSU-ordförande. Ibrahim Abdallah, valledare.
Nu har jag glömt nån. Det beror på att jag får en släng av Alzheimer då och då. Det får ursäktas besvikelsen över att vi inte som vanligt och traditionellt rivstartar hösten med kalas. ;)

PS
Sen avgick jag igår. Inte som ordförande men som gruppledare i Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden. Så nu ska det nomineras en efterträdare och jag hoppas föreningarna är kloka nog att nominera en av våra unga lovande ledamöter.
Jag blir - om nu inte medlemmarna tycker annat - kvar ett tag till i nämnden, och i kommunstyrelsen tror jag, och fullmäktige. Och jag planerar inte avgå som ordförande för (s) i Upplands Väsby. Än.

torsdag, augusti 21, 2008

Surrealistiska tider

Surrealism är en konstart jag gillar, men inte när det tränger sig in i verkligheten.
Den gör sig bäst på Moderna eller nåt annat konstmuseum.

Holm snubblade också. Det är surrealistiskt på gränsen till galet. För fjärde gången väl?

- Tss. sade sporttokiga maken.

- Vi hade bättre OS-resultat på Perssons tid.
Och det har han ju rätt i förstås.

På morgonen kikar man ut och konstaterar mulet, regn och kläder efter den prognosen.

Vid lunch rinner man bort, eller som en värmlänning från Karlstad uttryckte saken idag: Jasså, var det här solen hade tagit vägen!

När man äntligen tar sig ut ur grottekvarnen mot kvällningen - då regnar det igen.

Man jobbar och knegar på, det gör väl folk flest antar jag, och köper och säljer bostad som om man aldrig gjort något annat i hela sitt liv än just det att göra sig av med hem och skaffa nya. Det är bara det att det gamla hemmet hade garage.
I detta garage skräpade sju (!) gamla datorer, alla relikter och museala men tyvärr ratade av tekniska muséet och liknande, jag har försökt, men ingen verkar fatta storheten i en IBM 5150 från 1981 i skick som ny. Kolla tangentbordet! Det vägde tre kilo...

IBM 5150 var alltså den första datorn som kallades för en hemdator, personal computer och maskinen som definitivt tog livet av stordatorerna, den digatala erans dinosaurer. Den kostade då drygt 25 000 kronor, och jag hade på den tiden en månadslön drygt 4 000. Ja, det vill säga, jag pluggade väl fortfarande.
Eller en fullt funktionell Commodore 128, med både diskettstation och kassettbandspelare. Första, eller egentligen andra efter C64, Sinclair och en till vars namn jag nu glömt som man kunde spela spel på hemma. Atari.
(För sent, de är slängda sa jag ju! Det enda jag har kvar nu är en gammal T1000 från 1989 för den ryms i en rejäl dokumentportfölj och är världens första laptop, lanserad runt 1984-1985.

Samt en gammal Mac som jag inte vågar datera, men den första med teve i, förresten tror jag det var den första svarta - alltså första inte gråa datorn - men det kan vara fel. Gissningsvis jämförelsevis ung och därför från sisådär 1997 eller kanske förresten 1994. Eller, ja den är efter NExt Cube i alla fall men inte länge! )
Ja, och sen slänger jag inte min NES, Nintendo, från ungefär 1986. 16 kbit arbetsminne...Processorn svängde med ofattbara 1,66 kHz.
När kom Super-NES? Det har jag en också i hemmet, skänkt till ett speltokigt barn i födelsedags present eller så nån gång. Med mus! Ovanligt då, självklart idag.
(Jag kollar och det var ganska nyss, på 1990-talets början.)
Som tur är har jag ingen ABC 80 eller 800 (från 1970-talets slut eller första åren på 1980-talet) för de tog fruktat med plats! Och var sagolikt opraktiska dessutom, Print screen. BASIC programmering. Jisses.
IF si GOTO så.
Antagligen är denna käringen en av de få försätts i ett tillstånd av "walking down the memory lane" av en gammal Texas Instruments kalkylmaskin eller miniräknare från 1970-talets mitt eller blotta tanken på en ABC 800.
Ja, och sen har jag ju en gammal Facit och en rese-Halda, handjagade skrivmaskiner som verkligen är veterana och därför vackra men fortfarande brukbara och med färgband som avger något slags avtryck.
- Va. sa ungarna. Vad tufft! Dator och skrivare i ett!
Nå. Sju datorer på tippen (för återvinning).
Surrealistiskt. Nu har jag bara elva kvar. Plus den där T1000-maskinen som jag gömt. Och alla Nintendos spelkonsoller från NES och framåt. Och som man kan spela till exempel Zelda på. Eller Super Mario.
Och nåde den som rör min samling av Ericssonlurar från mobilelefonins barndom.
T1. Den kom 1999. Den första ungdomsluren innan Ericsson sålde alltsmamans till Sony, tror jag.

måndag, augusti 18, 2008

Asocial eller social det är frågan...

Utan tvivel är man inte riktigt klok.

Därför utsätter jag mig för tvivel ibland och just nu tvivlar jag fullkomligt på min bedömningsförmåga.

Jag anser exempelvis att sånt som att ryssarna vägrar knata ut ur Sydossetien och att hela regeringen där fått foten och sånt är viktigt.

Resten av världen inser att nån som heter Kallur snubblade i damernas häck.

Ungefär samtidigt som det inträffade satt jag i 1,5 timme på möte för att prata skolfrågor med ett antal antagligen lika senfärdiga personer som undertecknad.
Eller rättare sagt. Det var väldigt intressant. Jag har bara gjort intressanta och roliga saker idag men inte sett en minut på OS.

I morgon spelarna damerna handboll mot Norge och får stryk.

Tre silver i konstiga sporter man knappt hört om (linjecykel), nå i alla fall inte som medaljchans, och en brons som först kastades på mattan och sedan togs tillbaka. Baddräkter och medaljdrömmar sprack.

Nu hoppas vi på Holm.

Nej, jag förstår att jag inte vinner sympati men jag har svårigheter att elda upp mig inför detta OS.
Det är mycket roligare att vinna. Så enkelt är det. Kina har 35 guldmedaljer och det måste ju kännas roligt för en del kineser.
USA har 19 och åtminstone den där killen Phelbs måste ha nära till skratt.

På Jamaica skiner de säkert ikapp med det nya rekordet på 100 meter.

Vi svenskar talar om att ge årets bragdmedalj till en kille som först förlorade en brottningsmatch och sen kastade medaljen på mattan och gick, för att han stod upp "mot korruptionen" inom brottningen. Min diaboliska hjärnhalva viskar i mitt öra att han inte hade gjort samma nobla gest om medaljen varit ädlare.

Vem är alltså normal i det här läget:
700 timmar tevesändningar med svenskar som snubblar, skadar sig i lårmuskeln, spräcker baddräkter och slutligen missar både dubbeltrappen och inte får vind i seglen och definitivt inte håller sig på mattan, men däremot är ute och cyklar. Och sand i byxan och skavsår i ... får dom damer som hoppar för att de inte har långbenade kläder, var det nån som påstod igår på alldeles fullt allvar.
Snacka om uppoffringar. Och ingen medalj.

Hur normalt är det? Va?

söndag, augusti 17, 2008

Konsten att råna en bank...


Dansk polis kunde igår fiska upp ett helt gäng banditer i en hotell-lobby sedan de hade viftat med sedelbuntarna från ett bankrån förra veckan.


Tidigare i somras skulle ett annat gäng banditer råna banken i Säffle. De försökte forcera den okrossbara dörren med diverse verktyg innan de slut lyckades ta sig in. Det var bara det att lokalen var tom. Banken hade flyttat.


Det där får mig osökt att tänka på bröderna Wurlitzer. Bröderna Dalton. Och Björnligan.


Dikten överträffar aldrig verkligheten.

fredag, augusti 15, 2008

Ögonblicksbilder


Det förekommer att folk frågar hur jag orkar skriva så mycket blogginlägg.

Till tröst för den som tror att det handlar om prestationsångest kan jag meddela att det inte handlar om prestation.

Bara ångest.

Jag skriver för att jag måste.
Och för att jag kan.
Och det är ångestförlösande, så det så.

Igår var jag hos ögondoktorn igen. (Jotack sådär, jag ser inte sämre ut, bara lite grumligare.)
Men jag har fått inflammationen tillbaka på ett öga.
Det är ingen mening att sörja över den saken, man får sörja för medikamenter istället, men det är inte utan att jag börjar bli less på det hele och att det är nåt vajsing när inte bara ögondoktorn känns som en nära bekant utan halva St Erik nickar igenkännande. Som tur är har de humor.

Det syns inte, sa doktorn.
Som om det vore en tröst att det inte syns.

Fan.
Om ni ursäktar franskan.

torsdag, augusti 14, 2008

Bilderna från Linnéas 50-årskalas

Bilderna från Linnéas 50-årskalas finns nu på en lösenordsskyddad hemsida.
Alla som vet vad vi talar om och vill se skyndar sig till:

Först sidan:

http://picasaweb.google.com/home

Sen användarnamnet som är namnet på partybarnet och hennes ålder snabel-a gmaildotcom.

Den delen var väl inte så knepig att lista ut för vem som helst.



Lösenordet är vad hon beställde på den där englandsbåten, nämligen en svag......

elva bokstäver utan mellanslag. =)



Och om du nu glömt vad det var hon beställde för något så får du kontakta mig. Eller ringa Linnéa!



Där ligger i runda tal 500 bilder som jag och Nathalie tagit. (Nathalie tog 350. Wow!) Du finns säkert med nånstans också!

Och givetvis kan nu den som är behörig tanka hem bilder från den där sidan också.

Hälsningar
MaMaRazzi.

onsdag, augusti 13, 2008

Äta med vargar


Den här stora katten sover visst. ..
Eller spanar hon efter Vargen?

Jag kan i alla fall inte vara skraj för en liten varg, sa järven.
- För jag heter ju så.
- Det stavas inte djärv. Det stavas järv så det så, sa Guggla.
- Kan du stava? sa Amurleoparden förvånat.
- Visst, sa Guggla.
- Djärv. Lätt som att stava tisdag.
- XGHJlM. ThX. Sa Guggla viktigt och järven larvade in under en gran och skämdes för att inte han också kunde stava som Guggla som egentligen var en berguv men det visstae han inte och det var väl tur det kanske.
Tss, sa Bill.
- Störtlöjligt sa Bull.
De var europeiska vildkatter och katter räds som bekant inget och ingen. I alla fall inte häruppifrån.
(Bill var mamma till dottern Bull och ingen tyckte det var konstigt en dag som denna att de hette så. Antagligen hette de Mathilda eller nåt egentligen, vad vet man om katter?)
-Vicket tugg sa en get.
- Varenån som sa varg. Det finns väl inga vargar här heller!






- Se nu vad du gjorde, sa grodan.

- Det var inte jag. Det var Maud Olofsson som sa nåt om bolagsskatter nu igen, sa geten.
- Då hoppar det massor av grodor ur munnen!
Grodan teg. Den kände sig inte så väl till mods med bävrar heller, man vet ju inte vad en Eager Beaver kan ge sig till. Och grodor har alltid haft svårt att tåla ugglor, och där dök det nu upp en till.
Jag stavar inte så bra som min kusin, sa en annan Guggla.
- Men jag skidar desto bättre för jag är en lappuggla..
MORR, röt det då plötsligt.

- JAG är en varg! En Manvarg. Och ensamvarg!

Alla skakade av skräck tills de fick se vad manvargen åt till middag.
Äpplen!




Men då bröt ur skogen den rätta vargen fram. Gråvargen.











Nåja. Den ser ju ganska snäll ut också i kvällssolen.Posted by Picasa

Och vi som åt med vargar var s-partidistriktet i Stockholms län på besök hos socialdemokratiska kollegor i Bohusläns partidistrikt, som lånade ut den fantastiska anläggningen Nordens Ark i Sotenäs kommun.

Restaurangen mitt i parken har glasfönster och vargarna kommer riktigt nära som man kan se dem utan galler emellan.

Tack Bohus för ett givande utbytesbesök måndag och tisdag!

Och om Nordens Ark kan man säga saker som att det är väl värt ett besök. Att alla djuren är utrotningshotade. Att de hålls i fina inhägnader med gott om plats där de kan leva naturligt och vara ute året runt.

Samt att det fanns många många fler djur än på bilderna här.

Åk dit! Gynna djurparkerna som bidrar till att rädda djur från utrotning.

Årets sensation är snöleopard-ungarna som vi såg på lite håll, men som var nästan omöjliga att fånga med kameran. Den otroligt tjusiga fjällugglan finns där också, snövit och ullig, och sibirisk tiger. Men den fastnade inte heller i min kamera tyvärr.

tisdag, augusti 12, 2008

Äta med vargar - the teaser

I morgon ska jag berätta hur det är att äta med vargar för det har jag gjort.
Igår.
Men idag är jag för trött för att berätta mera.
I morgon blir det bildbevis.

Om bloggvärlden haft trailers så hade detta varit en sådan.
Med dramatisk musik och snabba klipp.
Och en grov mansröst som mässar i bakgrunden:
Hon åt med vargarna...

söndag, augusti 10, 2008

Jättarna vaknar

Jag har lite svårt att hitta någon entusiasim för det OS som pågår.

Sex minuter över fyra på morgonen, precis när jag är på väg ner i sängen efter det stora kalaset, kommer en TT-flash i min telefon om att Ryssland är på väg att bomba georgier mitt i natten.
Nästa flash några timmar senare och det är redan söndag förmiddag och en sen frukost inleds med nyheten; Emma Johansson silver på cykel.

Det är bara det att hon fick sin medalj när det just startat ett krig i Europa.

Då har jag ändå inte nämnt ett ord om demokrati och mänskliga rättigheter, om att Kina är det land som avrättar flest oavsett hur man räknar - en människa var tjugonde minut räknade jag ut för något år sedan - och att budskapet om ett enat Kina känns som Berlin 1936, ett ironiskt hån mot tibetanska munkar, utfattiga bönder, jordbävningsoffer och alla de i världen som med Kinas stöd i ryggen skulle ha kunnat befria sig. Enade vi stå. Söndrade vi falla.
Burma. För att ta ett enda exempel.

Nej jag säger inget om det. Man ska väl inte förstöra glädjen över ett OS-silver i cykel.

Men jag har inte lust att följa simningen, andra får sköta den saken. Jag är för upptagen att fundera över konsekvenserna av nattens bombningar mot människorna i Tiblisi.

Jag anar två jättar som nyvaket griper om sig i världen och är inte säker på dess avsikter. Och i Vita Huset sitter en president som inte gjort sig känd för att söka orsak innan konflikt.

lördag, augusti 09, 2008

Solen skiner på Linnéa


Linnéas mamma, 81, hängde med till långt efter midnatt. Dagen före kalaset.

Nu är det lördag. Sol över nejden. Dukat i Folkets park.

Kan inte bli bättre. Grattis Linnéa!

fredag, augusti 08, 2008

Valfrågor

Idag är det fredag och OS-invigning vilket jag är övertygad om kommer att locka många.

Sen hoppas jag det blir fint väder på lördag när Mona Sahlin talar i Vita Bergsparken i Stockholm, och jag hoppas verkligen att många kommer dit.

Men inte jag.
För jag och många andra ska fira vännen Linnéa som fyllde femtio för ett halvår sedan men valt att fira nu under sommarhalvåret.
Det valet är lätt. Grattis Linnéa!

Avlyssnat hos FRA

Avhört i FRA:s lunchmatsal:

- Vi fick en nytt ord på listan i morse. Rusningstid ska vi lyssna efter.
- Rusningstid. Vad står det för?
- Spritfest.

- Vet du hur man snabbast får tag i IT-supporten nuförtiden?
- Nehej?
- Skriv orden bomb och Reinfeldt i samma mening i en epost, så kommer FRA.

- Ursäkta hovmästaren! Det är en fluga i min soppa!
- Det är ingen fluga. Det är en mygga.


- Ursäkta hovmästaren. Det är en fluga i min soppa!
- Hoppsan. Jag ska genast byta den mot en bugg.


- Det här med att avlyssna all epost, är inte det kolossalt svårt?
- Vadårå?
- Jag lyssnar och lyssnar men jag hör inte ett ord av min!

- Ok. Knasboll. Det är bokstavligt menat, eller inte. Alltså de ska läsa all epost.
- Åh. Stackars jävlar!

- Ja inte all epost, de ägnar sig åt signalspaning.
- Det låter kryptiskt.

- Det betyder att man spanar efter en signal.
- Aha. Vad gör man med spioner som använder osynligt bläck och sms då?
- Spioner? Fasen. Jag som letat efter pioner!

- Vad är det för skillnad mellan FRA och en arrogant riksdagspolitiker?
- Politikern lyssnar inte på dig och läser inte dina mejl.

- Hur vet du att telefonsex är riktigt hett?
- Det blir imma på FRAs fönsterrutor.


- Jag har hört att det inte fungerar att använda ordet bombad i kombination med statsministerns namn längre för att få hit IT-supporten från FRA.
- Jasså. Vad ska man då skriva för att få hit IT-supporten från FRA?
- Vet inte, det är hemligt. Men jag hörde rykten om att någon skrivit att "statsministern är en hyvens kille" och då kom de som ett skott.



Hundfångare från FRA. Specialiserad på "Muhammed som rondellhund"

Publicerad klockan 08.08 20080808

torsdag, augusti 07, 2008

Min morbror Gunnar


Se på det här mötet.

Till vänster min morbror Gunnar. Till höger min dotter K. Augusti förra året när hela släkten på min mammas sida samlades hos oss på landet.

Solen sken.

Den hösten skulle äppelträden ge ifrån sig bra med frukt. En svart- och vit flugsnappare bor bara fem meter från den där bilden i en fågelholk på stallväggen.

Ser de inte lite avvaktande ut. Som vore de själsfränder med två generationers mellanrum? Kanske. Eller kanske inte? Nåt sker och det sker nästan ordlöst, så som intressanta bra möten kan vara ordlösa. Det finns ett avstånd och där finns en närhet samtidigt i den där bilden.
Jag är glad att de fick till det där mötet, och alla andra möten som skedde den där släktdagen för precis ett år sedan, för nu är det försent. Min morbror G har lämnat sitt kroppsliga skal och vandrat vidare.

Det blir inte samma sak utan honom.

onsdag, augusti 06, 2008

Typiskt

Den unge vackre mannen i min cab är sonen B. för fyra år sedan, dagen då han gick ur nian och fick börja övningsköra.


Jag har en cab. En fattigmanscab men ändå. Nu ska jag strax backa ut med den på vägen härutanför och blåsa ner för att shoppa kläder.
Hade vädret varit gott hade jag cabbat ner, dragit på högtalarna och spelat något dramatiskt, spektakulärt och högt för grannarna.

Så förfärligt materialistiskt.
Cab.
Shopping.

Men jag gör det med gott samvete för nu har jag läst alla morgontidningar som samlats på hög i flera veckor och insett att Åsa Mattsson också hade ett slags helvete och att Prideparaden drar fem gånger så många deltagare som någonsin förstamajtågen.
Sen sörjer jag en smula över att hela kalaset låter som om det handlar om sex. Det kanske det gör, på ett sätt, men de par jag känner som lever samkönat är just par, och inte sexfixerade och definitivt inga potentiella sexmarödorer till fara för egna eller andras barn. Mer kärleks- och ömhets- och trygghetslängtande som de flesta av oss. Fast i kär lek med en annan människa av samma kön eller kanske med en kantighet i förhållande till sitt eget och en längtan att byta.

Visst kan vi ifrågasätta parförhållandet eller kärnfamiljen men också tillåta oss att se oss som vi är, i behov av flocken runt oss. Kärnfamiljen utbyggd, kompletterad kanske, med frihet, jämställdhet och respekt och inte nödvändigtvis två vuxna och en bunt barn. Men ursäkta en käring mot strömmen men det blir lite fånigt alltsammans när "komma ut" blir synonymt med att berätta att man tänder på lack och stövlar och predikar det knapplösa knullet. Fånigt just, inte omoraliskt. Det känns väldigt 1900-tal. Miller och hela Paris-konkarongen fast fyrtio år senare.

Vad är det med alla feministiska förgrundsgestalter som predikar jämställdhet och marxism med ena handen och låter sina män domptera dem bakom - nehej förresten, framför - fasaden?
Minst tre till kommer jag på på raken, med män som slår eller förtrycker. (Unni Drougge, Märtha Tikkanen, Lis Asklund). Ja förresten, kan man inte börja uppräkningen med de Beauvoir?

Jag förstår det inte. Jo, jag förstår det på ett plan. Fasader är fasader, men förtryck är förtryck och nu skriver alltså även Åsa Mattsson om det, femton år senare, på ett sätt som tydligen hennes ex instämmer i och rentav glädjer sig åt. Partiarken har tydligen kommenterat att han kommer få lättare att få tag i nya kvinnor efter Åsas bok. Han är antagligen inte cynisk, bara ärlig.

Grubblar man en smula över hur det blir som det blir, så går det kanske att härleda ur villasamhälle och radhusrike, ur längtan efter normaliteter och så - kanske - närmar vi oss problemets kärna:
Klassvandringar skapar stigman och accelererar behovet av en perfekt fasad. När vi kvinnor alltså tar för oss och pekar på vår självklara rätt sker det inte gratis, könsmaktsordningen rubbas. Det krävs starka män med gott självförtroende att klara av det, utan att tappa ansikten och fasader, och det krävs också medvetna kvinnor som inte försöker leva upp till alla förebilderna samtidigt; den goda modern, den hulda hustrun och den sköna förförerskan - och en god soldat i kvinnofrigörelsens armé.

Det krävs självförtroende för att kalla tomten för "naturtomt" och tillåta ogräs ta över i villaområden. Alla har ett brinnande intresse för blommor nuförtiden. Eller ett behov av att hålla fasaden - inte vet jag - men det går åt timmar att sköta trädgårdar till den perfektion många lever med.
Jag har en kraftigt växande känsla av avsky för allt det där perfekta. Mitt liv lever. Städande är inte högprioriterat, det erkännes.
Jag önskar mig fler maskrosor och fler regnbågar och äventyrliga resor till platser jag inte vet något om.

Men också jag har ansat rabatter och anlagt konstnärliga kompostanläggningar, täckt sängen med dekorativa sängöverdrag och själv klätt om möbler - å ena sidan. Och jag stod heller aldrig på estraden som Åsa Mattsson och före henne andra gjorde för vår skull, mina barrikader är mindre offentliga.

Ingen människa bryr sig om att tistlarna tagit över i vår backe. Och gör de det, så pekar jag på grannens rabatter och ber dem beundra den istället. Men jag får däremot kommentarer över att jag dyker ner i motorutrymmet i bilen, berättar snuskiga vitsar, sjunger snapsvisor alldeles för falskt och alldeles för högt, eller river en vägg på uthuset, snickrar en utedusch och hyvlar på en måttanpassad bokhylla. Missförstå nu inte, ofta är det uppskattande anmärkningar som jag blir glad över.

Men ingen skulle kommentera om jag virkade antimarkasser, det är ju sånt som kvinnor brukar göra. När vi inte rensar rabatter, shoppar tills vi droppar eller städar och serverar vackert.

Jag ska ut och shoppa kläder men alla som känner mig vet att jag hellre försvinner in i bra musik eller en god bok, grottar in mig i en knasig diskussion med vänner och mat och vin, än ägnar tid åt sköna kläder och heminredningstips. Eller att rensa rabatter!
Och det regnar på min fattigmanscab.

Typiskt.
Alla fasader regnar bort och det läcker in i bilen för det är hål i suffletten.

Jag får gå naken till jobbet i morgon för jag kan inte virka. Inte ens antimarkasser.

tisdag, augusti 05, 2008

Vidden av det ofattbara och ofattbara vidder

Ungdomen stirrar förfärat med stora ögon:
- Vah? Ni befinner er verkligen i ett skifte va?

Ungdomen är inte många år äldre än mina nu utflyttade barn, tonåringarna knappt torra bakom öronen, försigkomna. Beslutsamma. Fyllda med planer.

Men här sitter nu mittemot mig vid fikabordet en 26-årig arbetskamrat, själv fylld med planer, pojkvän, studier, drömmar, idéer. Klok som en pudel, otroligt kunnig, barnsligt frågvis på det där sättet som blir så bra, så rätt: Kom alltid ihåg att ställa frågan Varför?


Tell me, is the rose naked or is that her only dress?

Why do trees conceal the
splendor of their roots?


Who hears the regrets of the
thieving automobile?


Is there anything in the world sadder than a train
standing in the rain?




Pablo Neruda "Questions"

Jag känner igen mig. Jag var sån, frågvis, ifrågasättande allt, ibland är jag ännu sådan, och nu blir jag tvungen att förklara att det alls inte är en katastrof vi talar om, tvärtom ju:
Ungarna vecklar ut vingarna och lyfter, lite vingligt kanske i början, men flyga kan de. Ska de. Och vi, föräldrarna, ska heja på.

Som svalungar. Den ena säkrare nu efter ett år hemifrån, dyker ner på besök under sommaren med hundar, flickvän, planer, studier på gång, ny bostad allt det som ska göras. Som ska bli gjort. Vuxen. Ansvarsfull. En ung mogen man som med självklarhet griper ett verktyg som behöver användas, fixar en måltid, diskar, kommer över nejden stolt med flicka i handen och en hund i den andra och meddelar att champagnefrukost uppe på toppen av närmaste fjäll inte kan bli fel.

Man häpnar lite över hur det kunde bli så där bra, så rätt.
Och nästa. Nu på väg till Chicago, som också när planer, framtiden ligger där, beredd, oskuldsfullt dallrande, lite kuslig ibland men mer som en hägring av valmöjligheter åt skilda håll. Ingen har en aning om vad det där ska sluta med. Nåt bra - det vet jag, och med glimten i ögat när man ställer frågan om hur i all världen det gick till egentligen:
- Ja, ni har väl fungerat som avskräckande exempel kanske?

Så två svalungar har flaxat ur boet.
Av fyrbeningarna återstår nu bara Pusen, katten, som spinnande följer med överallt.
Så vi började packa kappsäcken. Nytt liv, nya möjligheter, nya val.

Nej, vi planerar inte att lämna Upplands Väsby, inte nu, men vi överväger att realisera vår gamla dröm genom att sälja huset vi bor i och skaffa något väsentligt mindre, och samtidigt återuppta vårt projekt att rusta ett gammalt missionshus i norduppland.

- Wow, sa ungdomen. Har det kyrktorn också?
Ja. Det har det. men ingen kyrkklocka och plusset är nedmonterat. Vi överväger att sätta upp Pablo Nerudas Glob där istället.
Fast då måste vi förstås åka till Santiago först (eller Isla Negra. Eller Valparaiso) för att hämta hit den och egentligen är jag mer förtjust i Marquez, men han skrev ju bara böcker medan Neruda inte kunde låta bli andra uttrycksmedel också - måleriet, statyerna, husprojekten som idag är museér.
Politiken och diplomatin! Han måste ha haft lika mycket humor som någonsin Antoni Gaudi, arkitekten vars hus jag dräglat över i Barcelona.

Och förresten har Marquez av alla hyllat Neruda som den främste av poeter som latinamerika kunnat uppbringa - så om en av mina absoluta författarfavoriter uttryckt saken så, ska jag inte ha synpunkter. Och globen, fiskegloben, den är särskild.


Fred ingår i skapandet av en dikt såväl som mjöl ingår i
bakning av bröd


Pablo Neruda


Jo. En tur till Santiago om ett år eller så, och sen en bil över bergen till Buenos Aires, längs den där lilla smala spetan till väg som slingrar sig över ointagliga snövita fjäll, ofattbart höga. Ofattbara. Samma väg som neruda själv flydde en gång för att småningom hamna i Europa. I Barcelona? Paris?

Jag har sett den där vägen en gång, uppifrån, från flygplanet, och det måste ta tio dagar att köra över de fjällen från en sidan av en kontinent till den andra på smala slingriga fjällvägar. Hur lång tid tar det för en åsna. Eller att gå?

Men högt säger jag inget om Santiago och Neruda till ungdomen mitt emot utan instämmer.
- Jo, vi står vid ett skifte, vi gör nog det. Lika omvälvande som den dagen vi fick barn för tjugo år sedan, är den dagen som nu kommit, när barnen plötsligt är vuxna.
Ofattbart som någonsin en fjällvidd, här eller där eller annorstädes.

"Därnere famla de andra" som Ibsen sammanfattade saken.

Jag tycker om dig när du tiger
ty då är du som frånvarande,
och du hör mig på avstånd,
och min röst når dig inte.

P Neruda, ur Me gustas cuando callas (1924)