måndag, april 28, 2008

Rapport från ett urdåligt fullmäktige


Under helgen sken solen så det skrek om verandan och man fick kraft att göra ren den, sätta fram lite utemöbler och - ja ni vet, njuta livet, solen.

Sen kom måndag.
Det finns måndagar och det finns måndagar.
Detta var en sån dag. Den började med en försovning och sen hamnar ju saker ur led. Den slutade knappast roligt heller, eftersom vi hade ett fullmäktigemöte som delvis var rena skämtet.

Så nu har kommunfullmäktige beslutat sig för att med berått mod bryta mot lagen genom att dela ut halva reavinsten från alla utförsäljningar av allmännyttiga lägenheter till kommunen. Allbolagen säger att man inte får det. Kommunens, eller rättare sagt det kommunägda bostadsbolagets revisor, vägrar skriva under ett sådant beslut. Det meddelar han skriftligen till fullmäktige. Majoritetens argument är att brott mot reglerna inte bestraffas eftersom det inte finns några sanktioner - man kan inte sätta halva fullmäktige i fängelse...

Sen har majoriteten äntligen samlat ihop sig till en slags regelverk kring goodwillvärdet av utdelade förskolor, fast förskolorna är ju redan utdelade förstås och det långt före reglerna...

Den allvetande majoriteten meddelade sedan krasst att den inte vill att våra barnskötare ska få möjligheten att utbilda sig till förskolelärare, men vägrade svara på frågan hur det kan komma sig att det är en ordning som fungerar i Sigtuna, och i Sollentuna, men alltså inte i Upplands Väsby. Inte ett enda sakargument framfördes. Förslaget var väl för bra, men kom från för fel håll.

Sen hörde jag på omvägar att - inte i min handlingar - att den moderatstyrda folkpartisten i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden tänkt ta bort extraslanten till stöd för ungdomar som kommer in i gymnasiet med lägre meritvärden än 120 poäng. Det ryktas om att de tänkter dra in Aspergerklasserna på Vilunda också.

När vi begärde bordläggning i en fråga i fullmäktige fick vi inte ens lägga det som förslag, tills ordförande efter juridisk konsultation insett att han hade klubbat igenom ett lagvidrigt beslut. Så hela ärendet fick kokas om med voteringar och allt. Det hade han sluppit om han hade tagit fem minuters break och kollat att det vi påstod från oppositionen stämmer.

Sade hon surt.

Jo, jag är sur. Jag fick just höra av mina yngsta partivänner att de blir ojuste behandlade också.
Det tänker jag inte överse med.

Jag har också hört att chefer i förvaltningen hotas med sparken om de inte lyder order, men det är säkert rent förtal.

Jag tycker det låter lite panikslaget alltsammans. Börjar borgarna tvivla?

Senaste nyheten har jag inte heller hunnit kolla, den att ett gäng moderater i valnämnden kastat sig över valkretsindelningar och valdistriktens geografiska placering i hopp om att kunna rita om kartan så fler distrikt blir borgerliga i valet.
Sånt fungerar nog där det är enmansvalkretsar, i England till exempel. Eller USA.
Men inte i Sverige.

Så om någon snart kommer med ett förslag att vi ska få enmansvalkretsar också i Sverige, då skulle jag nog rekommendera en noggrann granskning av argumenten för det förslaget.

Kort sagt.
Det är måndag.

Ibland hatar jag måndagar.

fredag, april 25, 2008

Rätt eller rättighet?

En nazistisk grupp hindrades av rektor från att sprida sin propaganda på en skola och nu har justitiekansler Göran Lambertz gett nazisterna rätt och rektor fel, rapporterar SvD.

Rektor lutar sig på skollagen, som väldigt tydligt i första kapitlet säger att skolan vilar på en demokratisk värdegrund. Nazismen är antidemokratisk och antihumanistisk förutom ett antal andra värdegrundande principer den strider emot som exempelvis rätten att yttra sig, att tycka som man vill eller att mötas i frihet och samtal.

Yttrandefriheten och mötesfriheten är och ska vara stark i Sverige, men den rättigheten kan inte blandas ihop med rätten att bedriva politisk upplysning i skolan.

Den där typen av sammanblandning sker oavbrutet i den politiska debatten. Det är ingen mänsklig rättighet att äga sitt boende, men väl att bo. Det är en mänsklig rättighet att ha mat för dagen, tillgång till sjukvård och för barn att gå i skola, men inte att äta gåslever, lyfta brösten och lära sig spela ukulele.
Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att sprida propaganda i skolan heller, men väl rätt att tycka.
Man förvånas över att justitiekanslern inte ser skillnaden.

Men möjligen bör lagen tydliggöras då. Nazism och annan antidemokratisk har inte i skolan att göra. Om den (skulle) förekomma under en eller annan religiös täckmantel skulle Skolverket stänga skolan därför att det säger lagen.

JK:s beslut är helt obegripligt. Kan man JK-anmäla JK?
Och rektor som hamnar i ett moment 22, hur han än gör bryter han mot lagen - jag hoppas ryggraden, hjärtat och hjärnan fortsätter att gå i takt där.

Apropå ord som rätt och rättighet, sade en vän häromdagen något om valfrihet:
- Jag tycker bättre om kvalitet och valmöjlighet än privatisering och valfrihet.

Här i Upplands Väsby innebär borgarnas så kallade valfrihet att de nu hindrar kommunen från att öppna en förskola på östra sidan där det finns 12 varav 10 privata idag.
För att öka konkurrensen och mångfalden har vi socialdemorkater krävt att kommunen ska få lägga bud också på den nya förskola som behövs i Sanda.

onsdag, april 23, 2008

Bilder från kongressen

Eric Sundström. Redaktör.


Ali Kashefi fnissar ihop med Bo Krogvig och Anki Jyttner, Upplands Väsby.


Jan Jogell avtackas av Micke Damberg. Anders Selin med flera från Nacka.



Från seminariet Stockhlms läns partidistrikt 2.0, Helene Hellmark Knutsson, kommunalråd i Sundbyberg och och Nils Vikmång, nybliven försteombudsman i Stockholms län, Susanne Stangenberg, ombudsman från Botkyrka beväpnad med dator för anteckningar.










Grupparbete. 70 personer i intensiva diskussioner och alla fick komma till tals!




Kongressen väntar på valberedningen. Ingrid Rudin i förgrunden.






Skrivkramp

Istället för att göra det jag borde sitter jag här och larvar runt på en massa bloggar när det plötsligt slår mig;

Vad jag borde göra är att skriva en kappa.
- En journalistisk kappa, sa arbetskamraterna.

Kappa är ett ord som bara används i den konstigaste av politiska världar tror jag. Man skriver kappor för att förklara något, ofta som inledningstext, en slags förklarande sammanfattande förord.
Normalt skriver man alltså en politisk kappa, det har jag gjort många av.

Nu är beställningen alltså en "journalistisk kappa."

Till det alltså slog mig att den överförda betydelsen av dessa konstiga uttryck är begripliga texter och alltså samma sak. Kappa som kappa. Ska absolut inte blandas ihop med överrock som är något helt annat.
Kappskrivning är sannolikt något helt annat och kanske en sammanblandning med ordet lappskrivning. Som i sin tur inte har med samer att göra.

Men jag har mer knäppa ting i min skrivlåda.
Hör här;
En macka = halv A4 text ungefär.
Puff = Kort text som gör reklam för längre text exempelvis på en första sida i tidningen.
Brödet = givetvis brödtext, alltså den längre texten i en artikel, som följer efter en ingress.

Dår-rad = Rubriksättare som inte kan sätta rubriker tar till nödlösningen att skriva en extra lite mindre rad, ungefär så här:
Gåtan fick sin lösning:
Det var jag som gick i sömnen!

Rubbar=rubriker
Plåtslagare=fotograf
Jag ska bara fila lite på ingressen = Jag har inte skrivit en rad och har inte en aning om vad jag håller på med! Hjälp!

Nyhetstorka=sommarvikarierna har tagit över hela redaktionen
Knäck=jobb Extraknäck= extra jobb vid sidan av det ordinarie, gärna mot reglerna
Ost=gammal, utsliten, kortlek

tisdag, april 22, 2008

Stallbröder

Dagens behållning var årets utgåva av Stallbrödernas jubelföreställning Viking Nine som alltså gick i ett slags vikingatema på Intiman.

Stallbröderna som utgörs av en illuster skara artister, några något åldrade som Jan Malmsjö som förkylt sig till en inställd show, och Lasse Lönndahl som fyller 80 i höst och därför hyllades från scenen.
Men som givetvis inte var sämre än att han klev upp på scenen, rev av tiotusen röda rosor i f-dur och kastade rosor med viss frenesi på publiken.

När jag skulle lämna in kappan låg där en viking på garderobsdisken, han påminde vagt om Clas af Geijerstam och hade en yxa rejält netryckt i magtrakten. Skylten Röde Orm skvallrade om vem han tyckte han skulle föreställa.

- Det var som f-n , sa jag till honom.
- Inte visste jag att det var Röde Orm som uppfann "Rakt över disk".
Ett brett flin från den sargade vikingen och svaret:
- Du är den första som förstått den här sketchen.

("Rakt över Disk" var Clabbes radioprogram för tonåringar och popmusik, för nån miljon år sen, det var nog nästan på vikingatiden.)

söndag, april 20, 2008

På kongress...

... kan allt hända.

Det är skoj därför att man träffar så många, trevliga, likasinnade från hela länet.
Man vältrar sig i politik, i organisation, kommunikation.
Man umgås till sena natten och fattar beslut...

Nu var jag inte ombud och det innebär en frihet, man kan gå omkring och behöver inte passa voteringar, lyssna på alla debatterna och känna ansvar.

Vår motion om socialtjänsten låg allra överst i högen och slank igenom med ny att-sats. Bra. Anders Lago i distriktsstyrelsen har ju som Södertälje-råd och länets egen ambassadör i Washington motsvarande erfarenhet fast ännu tyngre;
Allt fler barn i skolan har allvarliga problem och behöver hjälp. Men samarbetet mellan skola och socialtjänst är inte alltid så enkel att få till.
Nu blir det en arbetsgrupp som kikar på om det inte går att hitta nya sätt att arbeta med barnfamiljerna och som kan studera om det finns lagliga hinder (sekretesslagen exempelvis) som borde justeras för att det samarbetet ska fungera.

Bo Krogvig från Upplands Väsby valdes in som suppleant i distriktsstyrelsen.

Partidistriktet 2.0 och Kamikazegruppens fortsatta arbete

Stockholms läns partidistrikt 2.0 kan verka som ett lite flummigt dokument vid första anblicken eftersom det ju egentligen handlar om kommunikation.
Hela dokumentet finns på hemsidan, Stockholms läns partidistrikt, via http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Partidistrikt/

Kamikazegruppens delrapport pekar på behovet av en mer snabbfotad, samordnad och mångfacetterad organisation och nu blir det så också. Hur, det avgör varje arbetarekommun, men att har nu kongressen enats kring.

Ur den fantastiska debatten på seminariet före kongressens beslut fiskade jag upp en replik som åskådliggör exakt vad det handlar om:
- Oj då. Jag hade ingen aning om att vi brutit mot stadgarna i mer än tio år...
Verkligheten ändras. Vi har en tendens att hålla fast vid de gamla kartorna trots att terrängen är det som gäller.

Nu är det kavla upp ärmarna och tillsammans med partistyrelsen och med Stockholms stad jobba stenhårt för att återvinna Stockholmarnas förtroende.
Samordning. Utveckling. Mångfald. Och en tydlig politisk plattform för Stockholmsregionens bästa.

Öppna måste vi vara och framtidsinriktade. Men framförallt ett parti med företrädare man känner igen sig i, som man kan identiifera sig med och som förstår hur människor i Stockholmsregionen har det.

Solidaritetsbegreppet kan man utveckla och förnya, därför att solidaritet - den svenska modellen - ju faktiskt omsluter och omfamnar allas äventyr. Det handlar inte om en slags tyckasyndommentalitet, utan att mina barn och andras ungar ska ha en bra skola, bra sjukvård, jobb och bostad när de blir större och trygg omsorg på ålderns höst. Samt att bussen, pendeltåget eller tunnelbanan kommer i tid och att man har råd att åka med den eller gå på en teater, ett museum och på fotbollsderby.
Helt enkelt att politiken kan göra skillnaden som ger varje människa en möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Kamikazegruppen är den skämtsamma smeknamnet på en arbetsgrupp som distriktsstyrelsen för socialdemokraterna i Stockholms län tillsatte efter förra kongressen våren 2007 med den klumpigare beteckningen "Öppen och modern-gruppen".

- Jasså, är det du som fått det där kamikazeuppdraget, fick jag höra i min roll som sammankallande i början och det berodde på just den spridda insikten att kommunikation inte är möjlig utan en fungerande organisation.

Eftersom kamikaze ursprungligen betyder ungefär att välta schackbrädet för motståndaren (gudomlig vind) än något som har med självmordsuppdrag att göra, så kändes namnet ändå relevant.
Kamikazegruppens uppdrag är att - i bred samverkan - utveckla metoder för att långsiktigt påverka bilden av socialdemokraterna i Stockholms län. Det arbetet går nu över i en mer producerande fas.

Från början bestod gruppen av följande medlemmar; Ann-Christin Furustrand, Johanna Graf, Anders Lindberg, Mats Lindström, Bjarne Isacsson (som hopppat av pga tidsbrist) Anders Selin, Elin Nordmark och den eminente Jonas Nygren som huvudsekreterare, och utan honom hade arbetet stannat vid pladder. Han gör verkstad av det gruppen arbetar med.

Nu har den utökats med ett tiotal medlemmar till; Stefan Svensson, Peter Andersson, Magnus Ljungkvist, Clara von Otter, Katrine Kielos, Maria Strandberg, Anna A Forsberg, Marie Linder.
Alla representerar bara sig själva, men kontaktnätet och kompetensen är det verkligen inget fel på. Två har dessutom ett extra uppdrag att ifrågsätta allting, våra egna djävulens advokater.

16 i gruppen idag, min gissning är att vi knyter till oss ett antal ytterligare när vi nu går in i nästa fas av arbetet som handlar om att genomföra den nu beslutade organisationsutvecklingen, kasta oss på allvar över metodutvecklingsfrågorna och få till en samlad, bra, samordnad och vidöppen kommunikation.

Framtidsinriktad. Öppen. Stockholmsvänlig.

Och med fokus inte på 2009 års valrörelse som börjar nu, inte ens 2010 eller 2014 - utan snarare 2018.

fredag, april 18, 2008

Prylgalningar och politik

Jag sitter här och knattrar på en sprajtans ny dator som jag fått låna på jobbet och det är så coolt.
Prylgalningen.

Sen brottas jag med nån slags rampfeber inför kongress i morgon bitti.
Politisk galenskap.

Undrar hur det går ihop.

(S)upportern




Nu ska jag avslöja en hemlis. Jag är medlem i SSU. Stödmedlem. Jag har inte rösträtt som tur är, men jag kan visa mitt stöd genom att vara - stödmedlem.

Häromdagen kom polaren Per och ville bli stödmedlem i sossarna. Det går inte.

Man är medlem. Men inte stöd.

- Jamen vaf.. Alltså jag gillar faktiskt inte hela tårtan men principen är rätt så okey, det där med solidaritet å sånt gillar jag, jag är beredd att pröjsa dubbelt för att få ge stöd men slippa möten, sa polaren Per.

Jag tror honom. Så nu är jag i färd med att bryta mot reglerna igen.

I morgon har vi socialdemokrater kongress i Stockholms län. Jag hoppas att det ska bli möjligt att bryta upp den gamla ordningen med att s-föreningar - bara - kan utgöra grundorganisation.

För i så fall skulle vi kunna starta den där supporterklubben. För det är ju så att för polaren Per spelar det ingen roll om han är med i sossarna i Haninge eller i Väsby.

Kom till seminariet ni som har möjlighet att delta i kongressen, lördag klockan 13. Partiorganisation 2.0 som egentligen handlar om hur vi ska kunna bli giltiga igen.

Betyda nåt för urbana storstadsmänniskor. Att lita på. Snarare om att vinna val 2018 än 2010.

Men det handlar också om polaren Per. Stockholmare som ville bli stödmedlem.

- Asså, ja hatar möten, sa polaren Per.

- Men jag gillar knattar så jag kan ta hand om dom när ni käringar är på möten. Eller så kan jag snickra. Kanske en bänk för gamlingarna att sitta på när dom vart på konsum å handlat. Jag ska bränna in en fin sosseros i bänken också. En glad en.

Sa polaren Per.

Tja. Så jag småljög lite och sa att medlem i princip är samma sak som supporter. Fast jag vet ju att man kan vara stödmedlem också. I SSU.


torsdag, april 17, 2008

När demokratin får sig en törn


Politik är orimligt tufft.


En del av de som genom åren fått avgå i olika former har man nog kunnat känna annat än sympati för - de som handlat av missunnsamhet, maktbegär, girighet, egennytta.
Men politiken kräver också andra offer.

Jag känner inte Kristina Axén Olin och jag har bara träffat henne som hastigast ett fåtal gånger. De gånger jag sett henne i debatten har jag upplevt henne som smaklöst oseriös. Debattekniken lika oärlig som den Filippa Reinfeldt med framgång bedriver - att tala om nåt annat. Nåt som låter bra. Nåt som passar.

Det är en sak.

Sen en dag berättade hon sanningen, eller en del av den, om sin alkoholism och sin timeout för att göra något åt alkoholproblemen. Hur det gått vet man inte men kanske kan man ana. Det blir överjävligt ensamt för den som balanserar på toppen men vacklar, även om det ryktas om bra stöd.

När nu Axén Olin avgår därför att privatlivet kräver henne mer än den offentliga och utsatta rollen som ledare för Stockholms stad så är det inte först och främst ett avbräck för moderaterna och de blå lydpartierna, utan framförallt för demokratin.
Jag hoppas hon ska ta sig tillbaka till livet och klara resan som man kan misstänka hon beträtt, den att bli en nykter alkoholist varje dag.

Men jag tänker inte jubla. Varje avgång med såna förtecken är ett avbräck för demokratin och ett tecken på att klimatet för toppolitiker har hårdnat.
Möjligen kan man konstatera att även Stockholm stad nu är på väg att drabbas av samma problem som tidigare Sundbyberg; ett moderat ledarskikt som inte klarar att axla ansvaret riktigt.
Sundbybergs moderater bytte ledare sex gånger innan två av de egna partimedlemmarna i fullmäktige ledsnade på cirkusen och beslöt sig för att stödja ett stabilt ledarskap, socialdemokraterna.

Nu har Stockholm stad plötsligt bara en tydlig ledare och hon heter Carin Jämtin och är socialdemokrat. För andra gången på kort tid hoppar hon nu in och vikarierar för Axén Olin.

Men hur ser ersättaren ut? Mikael Söderlund som redan aviserat sin avgång?
Ulf Kristersson? En bra man, jag gillar honom trots hans hetlevrade temperament och hans kolossalt konservativa livssyn. Han hämtades in från Strängnäs och är väl kanske den som ligger an för att efterträda. Men han har bara hunnit verka i drygt ett år i Stockholm och det är nog skillnad på att ansvara för 30 miljarder med en enorm konflikt om infrastrukturfrågor i vardande, och det fridsamma Strängnäs.

Där för övrigt hans efterträdare också har dragit på sig en del bekymmer vilket kanske talar för att att han snart nog behöver åka tillbaka och städa upp igen efter sina partivänner.
Axén Olin må vara en politisk motståndare men hon har min sympati.

En man som kallar sig socialdemokrat, Sören Wibe, avgick också idag ur partiet i protest med ett våldsamt rabalder. Han säger att han ägnat 18 år åt att bekämpa EU och förlorat.
Jag är nu den sista att antyda att Wibes avgång har nåt att göra med att det faktum att på partikongresser landet runt kommande helg kommer såna som Åsa Westlund återigen kommer stå långt före honom som kandidat för s-listan till Europaparlamentsvalet.
Men den avgången kändes lättare att bära. Sura gubbar gör sig bäst på bio.

Läs förresten Åsas senaste krönika som handlar om kemi i maten, cancer och vänskap. Vi har gemensamma bekanta som drabbats av cancer, men Åsa är den av oss som är klok nog att göra politik av frågan och se samband. Hennes miljöengagemang - i EU och överallt annars - är varmt, äkta, och värt en eloge.
Vilken skillnad i engagemang...
Och förresten en av dem som stödjer Ilija Batljans kampanj mot transfetter i maten. Stöd den du också!

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag, april 16, 2008

Min skolvision

Bilden föreställer Niklas med hunden Kasper. Bilden tog jag veckan före jul när Niklas var på besök med sin mamma.

Anna-Karins inte alltid så ofullbordade blogg utmanar om skolan och det på ett sätt som är alldeles oemotståndligt.
Men svårt!

Ok.
Min drömskola är tolvårig! Nej förresten, tretton.
Eller elva. Eller fjorton.

Det spelar faktiskt ingen roll förresten. Poängen med den är att man börjar när man känner att man är mogen för det där med att läsa bokstäver och hoppa i vattenpussar sju gånger för att lära sig räkna. Och lite fysik av bara farten.

Sen i åttan, när hormongänget skickat halva kroppen till tonårsplaneten och huvudet ibland följt med dit upp - så kan man ägna ett år åt Majakovskij. Eller elgitarrer. Eller teater. Eller fingerfärg. Eller varför inte dataspel.
Och hångel när man tror att ingen ser.

Jag kan se framför mig en Jolle Rommel som tillsammans med Thord Jansson lägger ner enorm energi på Väsbyungdomar under dessa år tillsammans med lärare, fritidsledare, föräldrar och polis, brandmän och andra vuxna goda förebilder, gärna män - i antidrog men proparty.

Jolle och Thord är som nu alla genast insett två eldsjälar och då höll jag på att glömma Harry Öhman, Fadderbyn, och alla hans efterföljare.

För att inte tala om idrottsrörelsen. Kulturhuset.
Är kroppen orolig behöver själen näring.

Sen då, när man trillat tillbaka på jorden igen, kanske det är dags för differentialekvationerna och en brottningsmatch med den franska grammatiken igen för att hissa intellektet upp ur malströmmen av sturm und drang, av tonårshormoner.
Och hela vägen finns det en Stavros eller en Margareta. (Min personliga lärarförebild från eoner av år sedan, gift då med Anders Enquist, författaren, om det nu påverkade hennes pedagogiska färdigheter är ovisst men hon älskade sina elever. Så då lärde vi oss en del av bara farten.)

Alltså lärare som uppfattat att skolan är där för eleverna, inte kravlös men heller inte kärlekslös.

Så.
När man är klar med den går man vidare, och då med valfriheten att plugga, jobba eller vad man nu har lust att göra.
Men kunskaperna ska finnas där. Inlekta med kärlek. Inlästa med krav.

Ja så är det nog alltså:
En kärleksfull skola som ställer krav och skapar möjligheter för alla individer.

Det är min vision.

Och då känns ju betygsdebatten lite avslagen.

tisdag, april 15, 2008

Rustibuss tänkare

Plötsligt hördes från köksbordet:
- Jaha. Jag tänker inte säga någonting om tigerfrågan.
? ? ?
- Det blir lika som med andra rovdjursfrågor, jag blir bara (v)arg.

Rustibuss plirade. Nu hade han uppenbarligen kommit över för mycket vits igen.
- Ok. Du tiger om vargfrågan och tigerfrågan gör dig förvargad?
Sade nu Peter Pussling och fortsatte.
- Såvida det inte handlar om fackliga rovdjur, typ LO.
Farsoten spred sig.

Sen gick det en timme och Rustibuss klev in genom köksdörren:
- Två nakna i trädgården!
Vad surrar du om?
- Rådjur. Och inte en tråd på kroppen hade dom!

söndag, april 13, 2008

Om döden

Vad som räknas i livet är livet.

Ibland blir det mer närvarande än annars, och det är när skörhet och bräcklighet visar sig.

Just nu har jag i min mer eller mindre nära närhet tre vänner som drabbats av olika former av cancer. Unga människor som har det gemensamt - de tar kampen för livet.

En av dem skriver om det rakt upp och ner i sin blogg och där går det så fort att hon nog knappt hunnit fatta. Besked i torsdags, operation på tisdag.
Om hon nu råkar läsa detta kan kanske följande ge tröst att en annan av de tre just gjort exakt den resan, lika brutalt snabbt, och det ser ut att ha gått bra.
Att skriva en blogg är ju också att bearbeta lite, att hitta det där momentet ut ur ältandet och rädslan och sorgen, in i det som åtminstone är att ta ett nästa steg.

Men det hjälper ju inte när natten svartnar och marken bara försvinner under fötterna på en.
Jag skulle bli galen om något av mina barn drabbats av det Engla har råkat ut för. En tuff och garvad polistalesman faller i tårar i teverutan.

Det finns ögonblick av svaghet när jag känner att jag skulle kunna råka vara för dödstraff och fruktansvärda plågsamma hämnder mot förövare som den man som nu erkänt mord på ett cyklande barn.

Men man besinnar sig och snart nog får vi antagligen en annan, lika förtvivlad berättelse, om en störd 42-åring. Men just nu är jag primitiv. Jag har alldeles för lätt att föreställa mig den tomma ansiktslösa fasan som föräldrarna måste känna.

Att räkna med

Tre sätt att berätta att man varit på ett bra kalas dagen innan:

Man längtar efter Vasaloppet i repris efter att ha vaknat vid lunchtid, ägnat sig åt lucköppning och lyssnat på hela den svenska uttagningen av melodifestivalen från förra året som råkade skräpa på datorn. Sen får man alla garderober plötsligt och helt oväntat städade och slutligen när dagen bara försvunnit på minimalistiska detaljer så visar det sig att man till middag äter amerikanska hamburgare med massor av onyttig friterad potatis och cocacola eller päronsoda till.

Hur många sätt var det?
Det andra är att man inte kan räkna längre.

Det tredje - se ovan.

lördag, april 12, 2008

Kalasbyxor

Idag är det kalas.
Vänner som dyker upp och övernattar.
(Håkan lånar datorn och skriver en bloggtext, han gästbloggar i Nerikes allehanda den här veckan - och han skriver bra. Inte så konstigt kanske, han är en av de största bokmalar jag känner.)

Tissel och tassel.

Någon som oroas en smula, men gläds förhoppningsvis mer ändå över hemlighetsmakeriet. Huvudpersonen Nathalie kan glädja sig över alla de vänner hon har.
Det smids ränker. Goda, snälla, glada ränker.

Det blir många vid borden.
Tal? Hm. Vi får väl se. Påhitt? Absolut. Trångt i köket? You bet!

Kalas är - kalaskul!

Men varför heter det kalasbyxa?
Den (t)roligaste förklaringen på det är den att det engelska uttrycket är panty hose.
Och att nått blindstyre sett fel eller stavat fel så det blev party hose - kalasbyxor.

Och här går man omkring och tror att allting sker så planerat och övertänkt...

(Formellt är kalasbyxans namn sprunget ur påståendet att det handlar om strumbyxor, tjocka, som är fina nog att ha på kalas.)

torsdag, april 10, 2008

Om att sänka skatter

Det finns de som tycker att det är ett bekymmer att arbetslösheten förefaller vända uppåt igen.
Och att skolklasser är lite för stora, och att det saknas speciallärare som kan ge dem stöd redan i femman till exempel. eller i tvåan. Istället för på IV-programmet i gymnasiet.
Jag tycker det.

Sen finns det de som tycker sjukvården här och där måste stärkas, till exempel de som har svårt att komma fram på telefon, som får vänta på operationstid och skulle jag gissa en del av de läkare, sjuksköterskor och andra medarbetare i sjukvården som å ena sidan sliter som rävar för att komma ikapp och å andra sidan har för dåligt betalt.
Jag tycker det.

Det förekommer att folk anser att det borde vara billigare att åka buss, pendeltåg och tunnelbana och att miljön förtjänar att tänkas på och investeras i till och med här i Stockholmsregionen med omnejd.
Jag tycker det.

Jag har till och med hört folk tala om att det borde vara mindre grupper på dagis. Att man borde investera i utbildning för arbetslösa istället för konstiga startapånyttengångtillprogram som inte fungerar. Eller att gamla förtjänar att få välja sin omsorg och det utan att bli ruinerade. Eller ensam hemma.
Och att även ungdomar har rätt att bo, men inte obändigt rätt att äga sin bostad.
Jag tycker det.

Sen - å andra sidan - finns det de som tycker det är viktigt att sänka skatten.
Jag tycker det.

Men bara om jag vet att det inte är på bekostnad av barn, gamla och sjuka.

Vad tycker du?

Vitsen med vänner

Vad har man vänner för, om inte för ett gott skratt.

Möjligen två goda.

Politiska teveserier. Dokusåpor. Inte let´s dance utan - nej;
Läs.
Heja Janne.
Och en del andra tänkare och skrivare i ett gott team bitska men kärleksfulla kritiker.

söndag, april 06, 2008

Vi har vår i luften. Var har ni er?

Vitsippor, tussilago, videungstassar och sjön Yngen i sol, en av de vackraste sjöarna i landet där Bommersvik vilar mot stranden.

Bra dag. Våren har kommit.

Så jag kommer på en gammal usel språkvits:
Es isst Unser im Luft, und balt kommt die Löven und die Bäre.

torsdag, april 03, 2008

Det våras för (S)måföretagarna

Det ter sig givetvis som en absurditet och är det också.
Jag är medlem i facket därför att jag är småföretagare.

Jag kan inte vara med i gamla SAF, det som numera kallar sig Svenskt Näringsliv.
För dyrt, för dåligt och med en politisk uppfattning jag inte delar eftersom den är helt på tvärs mot det mesta jag tror på av soldaritet.

Företagarna hade varit en möjlighet, periodvis är de pragmatiska men de klarar inte heller riktigt såna som jag. Enmansföretagarna är i kraftig majoritet, det är nästan 700 000 av oss i Sverige, en hel folkrörelse. Men vi stämmer inte riktigt in i företagarnas bild heller, faktiskt.
Återstår som sagt facket.

Det är, vill jag mena, intressanta löneförhandlingar i mitt företag... I fjol ville jag ha löneförhöjning men jag sa tvärt nej.
- Kommer inte på tal, sa jag till mig själv.
- Varför deet då, undrade jag försynt.
-Därför! svarade jag. End of discussion.

Via facket, SIF, numera Unionen, kan jag för en överkomlig månatlig kostnad teckna en tilläggsförsäkring som ger mig kompensation för det jag skulle förlora vid arbetslöshet men jag har avsevärda trygghetsproblem i händelse av en massa andra saker - som plötslig ålderspension, sjukdom av långstidstyp, arbetsskada eller bebisar som påkallar föräldraledigt. etc.

Kort sagt.
DN Debatt idag är fylld av s-förslag från rådslagen som får såna som mig att jubla. Vi som är solidariska individualister, småföretagare med s-förtecken.

onsdag, april 02, 2008

Motsatsen till tidtagning är tidgivning



Mona utmanar och jag förundras över hur åren går.



Fem år sen, 2003. Då satt jag, ofta kedjerökande, i ett arbetsrum i radhus, egenföretagande tonårsmamma med katt men inte hund. Och barnen i högstadieålder en i sjuan, en i åttan. Ridning, fotboll, skidor, skjutsa, övningsköra!

För tio år sen, 1998, var det ännu några månader till valet och jag jobbade med kommunikationsfrågor, det vill säga valrörelse, i socialdemokraternas riksdagsgrupp. Barnen var ett evigt pusselläggande men vi hjälptes åt.
Där träffade jag för övrigt Mona som bestått med denna utmaning!


1993 är det femton år sedan. I mars 1993 kunde man finna mig på Byggnadsarbetaren. Eller uppe i nåt bygge någonstans i Sverige. Bara ett år senare skulle jag byta bana, och bli informationschef för Industrifacket men än så länge alltså reporter, med ekonomi och bostadspolitik i pennan utöver byggena.


1988 var jag hemma med sonen, nyfödd då, men eljest reporter på Aftonbladet, avancerad från ungdomsbilaga till nattreporter eller kvällsreporter, jag minns inte riktigt.
Tjugo år sedan och det känns som nyss.

I april 1983 - 22 år. Har varit i ett år på Dala-Demokraten i Borlänge och ska om några månader börja överväga att flytta till Stockholm där först Expressen, sedan Aftonbladet skulle hägra. Men än är jag ung, arg och troligen ganska begåvad och redan fackligt aktiv och vi är ett gäng som härjar runt Dalarna, ökar upplagor, skriver så det ryker om det, avslöjar och roar oss och småningom alla ska hamna i luven på vår ledning för vår unga ilska och vårt pathos skull. Ja, ett år senare har alla utom en sagt upp sig på grund av konflikterna vi skapade.
Men vi höjde upplagan.
Och vi hade civilkurage.
Och det var 25 år sen.

1978, trettio år sedan. Jag är 17 år och går i gymnasiet fortfarande men skriver skoltidning och det har jag kanske gjort nåt år eller två, är ordförande i Artis Amici och ska den sommaren - om jag nu inte skarvar ett år - för första gången börja tjäna pengar på att skriva. Eller ska det dröja en sommar till kanske? Och fotograferar gör jag. Spelar mest gitarr men fortfarande även piano och kanske jag pluggar lite men mest har vi fruktantsvärt roligt. Spelar teater, har fester, löser världsproblem, dricker öl på pubarna fast vi är för unga och letar sällsynta fåglar ibland.

Those where the times.
Men det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Jag utmanar vidare. Kom igen Nathalie. Vad gjorde du för femton år sen? Eller 25?

tisdag, april 01, 2008

Kvittolöst bistånd och Zimbabwes befrielse

Foto: CbC.ca

Man följer på avstånd Zim, detta arma land med hyperinflation, galopperande arbetslöshet, åtta av tio saknar arbete. Med en aidssmitta som nu drabbat var fjärde. Nyss genomgått ett val som kanske, verkar det som i kväll på Zims förbjudna medier, som kanske kan bli en vändpunkt. Ändpunkt Mugabe.


Förhoppningsvis, men långtifrån säkert, startpunkt för demokrati.

En galen ledare som utan att tveka kört landet i botten för principernas skull, "ingen, särskilt inte västvärlden och i synnerhet inga britter, ska komma och bestämma över mitt land, mitt folk. " Trots att den principen skördar allt fler svältoffer i ett land som kunde ha varit rikt. Och trots att vännen M gråter varje gång han nämner sitt hemland dit han antagligen aldrig ska återvända för dessa principers skull.

Sen ser man, med bestörtning, på nyhetsprogram om svenskt bistånd, om pengar på avvägar - samtidigt som jag vet, och du vet och vi vet, att en del av de där pengarna används där de ska. Som de ska. Utan ett enda kvitto. De följer inte svensk redovisningsnorm. Än mindre RRV-norm.



Ännu kan man mötas av ett varmt, välmenat och djupt känt tack från sydafrikaner, ANC:are, som känner igen en svensk på mils avstånd och kommer fram för att tacka för det där kvittolösa stödet. Inte med frågan om man är från europa eller skandinavien utan det franka: du måste vara svensk. Får jag tacka för det stöd ditt land gav mitt. Såna ord värmer, ett besök på Roben Island förklarar på djupet.



Igår Sydafrika.
Idag Zimbawe.
Syskon i grundödet - drabbade av apartheid.



I morgon bitti med, antagligen, ännu en afrikansk befrielseledare med den otacksamma uppgiften att försöka städa upp efter kaos, Morgan Tsvangirai, oppositionsledare för MDC. Mannen som vår svenska ambassadör Sten Rylander handgripligen letade reda på i ett polishäkte, där han och flera andra oppositionsledare hittades, sönderslagna.

Och tevefotografen vars bilder kablades ut över världen då, för halvåret sedan, som hittades mördad två veckor senare, glöm honom inte!
3 500 dör varje vecka i Zimbabwe, de flesta av svält och sjukdom, genomsnittliga livslängden nu nere under 40 år. Under 40! Men några dör för sitt mods skull, däribland många MDC-anhängare, journalister och fotografer. Många många har flytt till Sydafrika. Nåt säger mig att det förekommer att de inte alltid kan berätta vad de heter eller skriva under ett kvitto.


Jag tänkte bara påminna riksrevisionsverket om att det finns flera sidor på vissa mynt.
Läs om Anna Tibblins tårtkalas i Harare i går, för att fira en födelsedag
Exempelvis.
Men än mer tänkvärd är hennes förra blogginlägg med rubriken "Vi trippar inte på tå" som behandlar påståendet att biståndspengar går till den korrupta regimen i Zimbabwe.
Läs och begrunda.

Och fundera ett slag över hur det kommer sig att så plötsligt ägnar så stor del av det offentliga livet åt att kasta dynga över svenskt bistånd, helt onyanserat. Vem tjänar på det? Vem förlorar på det?

Förra gången i oktober, rapporterades att tio av femton granskade projekt var fyllda av "väsentliga fel". Jämför den här länken från ett radioinslag om nyheten, med politiska kommentarer som inte kan räknas till den nyansrikaste man hört.

Det skulle visa sig att i ett fall hade en revisor inte skött sina åtaganden - han anmäldes till sitt lands motsvarighet till revisorsnämnd för att ha åsidosatt god revisorssed.

I det andra fallet fattades 26 000 kronor som krävdes tillbaka, kvitton saknades. Facit på historien hittar man här: länk till den föga uppmärksammade slutrapporten som kom för ett par veckor sedan.
Mycket liv om lite ull, sa käringen som klippte grisen.


Riksrevisionsverkets granskare lyckades dock etablera bilden - Sida fuskar, Sida slarvar, Sida följer inte upp , Sida utvärderar inte.
Granskaren Staffan Ivarsson, folkpartist, granskas dock inte på samma sätt återkommande trots en illa underbyggd kanonad av påståenden i exempelvis den här intervjun i Dagens Nyheter, ledsen Staffan - men det där var väl ändå inte alldeles sanningsenligt?

"Det handlar om att pytsa ut halvmiljonkronorsbelopp i byar där svälten står för dörren. Den lokala projektledaren är naturligtvis oerhört utsatt för påtryckningar. "
Halvmiljonerkronorsbelopp. Som var 26 000 kronor?

Kompis till Gunilla Carlsson påstår tidningen Dagen. Inte vet jag om det är sant.
Men här beskriver tidningen enligt egen utsago skolan som Staffan Ivarsson missade från sin utsiktsplats "i fält". Och hans chef Gina Funnemark tar sen avstånd från hans uttalanden, men försvarar rapporten. Hon som igårdagens nyhetssändning nu kommer med nya kritiska punkter. Förhoppningsvis bättre klädd om fötterna den här gången.
Den förra historien slutade med att Gina Funnemark i december förra året fick göra en hel pudel och ta tillbaka alla anklagelserna.

Så kan det gå. Från tio av femton "väsentliga fel" till en totalpudel. För Sida lastade själv in två nya fall att granska, som de själva hittat, och där fanns mycket riktigt problemen som syns ovan med revisorn och de 26 000 kronor som användes fel.
Man kan nästan misstänka att kontrollen alltså fungerade som den skulle.

Trots detta har Sidas nya GD i dagens DN slagit tillbaka med en organisationsöversyn. Den kan säkert behövas av flera skäl, men knappast för en enskild historias skull och särskilt inte för Ivarssons kakirapport. (Jo, han menade ju att han klätt sig i kaki och myggolja för att granska svenskt bistånd på plats "under cover". Det visade sig inte var riktigt sant det heller, det där med kakin och myggoljan.)

Missuppfattningar, förklarade Sida diplomatiskt och lojalt Riksrevisionens fel förra gången. Slarv heter det på ren svenska.
Är de lika slarviga den här gången?

I just den här frågan anar jag en frände i en annan folkpartist, riksdagsledamoten Birgitta Olsson, som nyss varit i Zimbabwe och skaffat sig en gråskala, en nyanserad syn på livet, tillvaron och hela härligheten. Och som, liksom jag, tycker att 1 procent av BNI ska vikas åt bistånd. En ynka procent har vi råd med - om så vore utan kvitto.

Tro nu inte att jag pläderar för kvittolösa biståndsmedel, tvärtom. De ska användas klokt, utvärderas, följas upp och missbruk omedelbart beivras.
Men bistånd är en högriskbransch. Biståndet behövs bäst i länder där korruption är själva systemet, där despoter styr, där demokrati och mänskliga rättigheter inte är en självklarhet, där konflikter, svält, sjukdom, orättvisor regerar.

Vore det inte så skulle det svenska biståndet bara kunna gå till ett enda land i världen.
Island.

Ty även Norge har mottagit svenskt insmugglat kvittolöst bistånd och jag vet inte om det är sant men det kan ha varit så att släkten deltog i smugglandet över gränsen. I varje fall min farfar som gömde norsk motståndsrörelse i sin källare i en värmländsk småstad.
Nej förresten. Inte ens Bamse kan garantera att pengar inte kommer på avvägar så länge det finns en Krösus Sork.

Seg debatt i fullmäktige

Klockan var midnatt när jag kom hem.

Nu har den moderatledda majoriteten kommit på hur de ska göra: Tråka ihjäl oss!
Ikväll lyckades de nästan.