söndag, oktober 05, 2008

Politikens gungor och kapitalets karuseller

Hela tidningen är överfylld av finanskris och det spöregnar, morgonens stormvindar har rivit ner alla löven som nu täcker gatan här utanför i de mest fantastiska färger. Vi har en flaggstång och vimpeln har nu slagit knut på sig själv.

Stormvarning och finanskris.
Å ena sidan.

Å andra sidan ägnar jag en del av morgonen åt att fascinerat studera hur årets julklapp (redan!) ser ut att bli ännu en boytoyspryl som beskrivs som den ultralätta minidatorn, att modehusen byter kläder snabbare än någonsin, dvs trender avlöser varandra fortare än nånsin, och någon ännu ej drabbad av finansiella kriser köper, köper allt fortare, allt snabbare, allt oftare, allt dyrare.
Samt till slut då mängder av sidor om hur jag bäst ska förvalta mina pensionsfonder. I exemplet antyds att skillnaden mellan bra och usel förvaltning är två miljoner, oj oj. Jag får magknip vid tanken att jag har slarvat bort så mycket pengar. Jag som trodde staten skulle förvalta min pensionsslant på bästa sätt, men nu gungar även den tryggheten alltså betänkligt.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att den arbetslöse, den sjuke, den fattige får betala alla de där karusellerna. Finanskris, minidatorer och andra teknikprylar, eller modekaruseller. Och inte fagerlund har den fattige chansen att placera fondpengar. Eller kunskap, för de läser inte ekonomidelen i DN eller Svenskan till frukostkaffet utan i bästa fall Metro.

I Svenska Dagbladet av alla tidningar läser jag om en ledarskribent som uppger sig vara skräckslagen inför tanke på Sarah Palin vid det amerikanska rodret, det kan jag verkligen instämma i, men trodde inte jag skulle fått höra från kapitalismens publicistiska högborg.
Jämförelsen är drastisk dessutom - samma skräckkänsla ska ha drabbat vid Kubakrisen 1962, mordet på Kennedy året efter, terrorattentaten mot WTC i New York i september 2001 och så nu då, med en finansiell kris som hanteras senfärdigt av republikanska ledande politiker.

Insikten svider troligen. Marknaden har visat sitt rätta ansikte. Insikten om att kapitalismen är en usel herre drabbar även företrädare i det mörkblå laget:
Att utanförskap är att inte bli insläppt, att sakna valmöjligheter, och står som begrepp i allt tydligare kontrast till folkhemmet, ett samhälle där marknadskrafterna balanseras av en politisk vilja och en överenskommelse om att inte lämna någon efter.

De har babblat om valfrihet ett tag nu, de där blå gossarna.
Kanske det är dags för oss socialdemokrater att vara lite tydligare med att alternativet till den där av marknaden otyglade och vinstdrivna valfriheten är valmöjligheter, behovsstyrda - inte vinstmaximerande - valmöjligheter.

Frihet till. Inte bara frihet från.

Inga kommentarer: