onsdag, oktober 15, 2008

Hellre mödosamma dagar än tvärtom

Bortkastad möda är som en burk gammal falurödfärg, den klibbar fast i decennier och smetar av sig där man inte vill.
En hel dag bortkastad möda är som en hel målarfabrik.
Det konstiga är att de bortkastade mödornas dagar bär man med sig länge och ältar.
Men de där 364 andra dagarna av mer eller mindre fruktbara mödor drunknar i all den där klibbiga framvällande falurödfärgen.
Shit.

Jag drar ett täcke över huvudet och en parentes över en dag. Helt enkelt.


Men det går inte.


För Ka dog iförrgår. Det är åt fanders för tidigt, det är alltid för tidigt. Ka var väl 89. Kanske var hon 88. Nej 89 blev det nog faktiskt.

Jag minns när hon fyllde 80 - det var innan synen försvann.
Hon festade till tre. På natten.
Gamla vänner somnade över borden! Gamla mänskan satt där klockan tre och berättade historier.

Nu var ju för all del Ka en nattuggla. Sov hela dagar om det föll sig så. Ugglade på nätter, fast allt mindre av det också på senare år.
Nå, nu var festen över, glasen tömda och de vänner som inte tagit sig hem hade somnat där de var.
Då gick hon och hämtade sitt privata.

Nu är den tid då man kan berätta om det - Ka hade en friare. När B hade dött, och kanske nån tid efter den dagen, dök han upp igen. Friarn.

De hade träffats under de vansinniga och glada dagarna av surrealistisk Dadaismtur på Hurtigrutten och det måste ju ha varit evigheter sedan, på 1960-talet kanske eller tidigare ändå. Konstnärer, målare, jazzmusiker, författare, galna upptågmakare. Han handlöst och passionerat förälskad. Hon relativt gift med en man som sedemera skulle vara mina barns farfar.

Och friaren med sina sju kaniner som nu bodde på Manhattan och försörjde sig med att passa folk lägenheter och dansa med kaninerna i Central Park skulle åka hem från sin båtresa i Norge och aldrig glömma.

Han skickade en enkel biljett till USA som han köpt till änkan lagom tid efter begravningen, två år kanske.

Och en bild.
Vansinnigt stilig. Långt över 70 och fortfarande fancy om man säger.
Med the tuesday rabbit i ena handen och steppskor på fötterna.

Bilden hade nog hunnit fylla femton år vid det laget när Ka fyllde sina 80, men hon var fortfarande sugen på att åka till mannen som älskade henne och som dansade med kaniner.
Detta var långt innan nån uppfunnit en film om en man som dansar med vargar eller viskar med hästar.

Förutom att Ka kunde berätta vidunderliga historier om Aksel Sandemose, så hade hon i modern tid inlett ett platoniskt innerligt kärleksförhållande med en av Norges idag mest lästa författare, Per Petterson.
Men det får han berätta själv om i nästa bok.

Han är hur som helst också förtjust i djur. Han och hans fru/fästmö tog med Ka att valla får. Och han skrev en bok om att stjäla hästar som också givits ut i Sverige för inte alltför längesedan.
Den boken handlar ju inte om Ka.
Men jag undrar om inte nästa kan komma att göra det i någon mening.


Ka har nu tagit sin solhatt på vandring någon annanstans.
Jag kommer att sakna henne. Men jag kommer inte gräva ner mig i den saknaden för det hade gjort henne deprimerad - jag kommer vårda minnen istället.
Hon gav mig en hel del jag är tacksam över att ha fått. Ett förhållningssätt till livet eller åtminstone en del av den saken har hon bidragit med.
Och hon är mina barns andra, norska, farmor, bestemor.

Och den enda gamling jag känt som gav sig till att stalka Bob Dylan som tågluffare när hon var sisådär 70-75. Han turnerade Europa, och överallt, var han än åkte, så följde Ka efter med tåg, ryggsäck och katalog över europas alla vandrarhem.
Hon var guldmedlem eller nåt liknande i Bob Dylan norwegian fanclub.
Fast det var innan hon mötte Leonard Cohen.

Det kan bli mer än fullsatt på begravningen. Ka hade många vänner, i alla åldrar.
Och hon har beslutat att hennes urna ska vila bredvid kvarlevorna efter B där vi en gång för många år sedan åkte in och lade mossa på kyrkogården med utsikten ner mot sjön, precis innanför den norsk-svenska gränsen där han hade smugit över så många gånger under krigsåren.
Men se det är en annan historia som jag sparar till sist.

3 kommentarer:

Linnéa sa...

Åhh, vad tråkigt. Vi hade ju förmånen en gång att få besöka Ka en syttonde mai för länge sen i Oslo, tillsammans med paret Wahl. Vi pratade om detta så sent som under semestern i Italien i augusti, Kari o jag. Det var ett besök vi sent ska glömma!!

Jag lovar, Bob och Leonard har nåt att se fram emot!!

Kram Linnéa

Annika Andersson Ribbing sa...

Tänker på dig/er.


Annika

Eva sa...

Tack.

Per P ska tala på hennes begravning. Det hade glatt henne att veta. Och Svein, som nu i det ärendet har intervjuat DD:s fd marknadsdirektör Birger E eftersom Ka även har ett förflutet från Brunnsvik. Dan Anderssontrakter, en annan av hennes stora förälskelser.

Och alla barn, barnbarn och den slags ska samlas dagen före på Teaterkaféen - var annars? - och då är det inte tal om gravöl, utan mer om att upprätthålla en tradition av stolta fanor vajande mitt i kultur, politik och umgänge med plats för både skratt och tårar, nattsvarta depressioner och livsglädje.

Typiskt Ka alltså.