torsdag, oktober 30, 2008

Därför är jag demokratisk socialist

Apropå en fullkomligt absurd debatt som rasar omkring på en del bloggar som en följd av en rätt rolig amerikansk intervju med vicepresidentkandidaten Biden nyligen där intervjuarens frågor blir gradvis alltmer surrealistiska. (Heja Nathalie!)

Men bloggeriet handlar om man får kalla sig socialist. Demokratisk socialist.

Om det nu har en betydelse så är i alla fall jag demokratisk socialist, socialdemokrat, nämligen. Och Palmes tal ovan ger en del av förklaringen till varför. Och mittensosse. vad blir nu det då?

Demokratisk högersocialist?

Här är Palmes tal. Som alltid betagande genialiskt, det inledde partiledardebatten mot Fälldin 1982.

"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.
Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga
med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.


-Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, det var det ni höll på med då.


- Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.


- Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när
jag ser ut i världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.
- Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig.


- När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna
fler, där solidariteten blev svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.


- Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret.
- Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.


- Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.


- Visst är jag demokratisk socialist; som Branting när han
genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP.

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.”

5 kommentarer:

Morfar Lasse sa...

Tack Eva,

Olof Palme är min idol och stora förebild.
Jag har lyssnat på talet och läst texten flera gånger.
Jag har gråtit av sorg och saknad samt stolthet.

Anonym sa...

Ett av de vackraste ord jag känner är solidaritet.
Den dagen man inte längre kan visa, känna och uppbringa lite solidaritet är man inget annat än en liten lort, som Jonathan Leijonhjärta nog skulle ha sagt.
I dagens Sverige är det snart lika sällsynt att prata om solidaritet som att hågkomma Olof Palme.
Tack Eva, för att du bidrar till att hålla minnet av Olof och hans tankar levande för eftervärlden. Och därigenom bidra till att hålla solidaritetens ideologi levande.


/Erik

Anonym sa...

Det har kanske inte med saken att göra men jag slogs på den tiden av att Göran Persson aldrig någonsin vad jag vet kallade sig för socialist.

Men jag kan minnas fel.

/Eva

Anonym sa...

...och jag kan inte minnas att han, GP alltså, talade särskilt mycket om solidaritet heller...
/Erik

Eva sa...

Erik.
Vi är säkert lite orättvisa båda två om GP.
Fast en upplevd verklighet är också giltig även om den inte alltid skulle kunna kallas sann. Sant upplevd kanske?
Emellertid finns det en gradskillnad. GP skrev en bok med titeln "Se dig själv i andra - om vårt behov av solidaritet i en global tid."
Och han talade ofta om egoismen som kontrast till soldaritet och omtanke, han använde faktiskt hellre det ordet - omtanke.

Men socialism som begrepp fick jag en känsla av att han undvek av samma skäl som Palme en gång var tvingad att ta den där diskussionen med Fälldin. Socialism används gärna av högerkafterna som ett skällsord hoprört med kommunism.
Det finns en urdålig gammal vits på temat:
Reagan ska få besök av just Palme och frågar orolig om inte Olof Palme är "en sån där kommunist?"
"But sir." protesterar medarbetaren. "He is an anti-communist!"
Varpå Reagan replikerar. " I don´t care what kind of communist he is!"
;)
(Mer dåliga vitsar på temat här:
http://evarundkvist.blogspot.com/2007/06/humor-och-politik.html)