torsdag, oktober 23, 2008

Begravelse

Det var fullt i kapellet.
Fullt under samlingen på Parkveien efteråt.
Tal som Ka skulle ha tyckt om. Mariannes varma röst som fågeldun runt tonerna.
Så många hjälpsamma händer i köket att de knappt fick plats.
Varmt i rummet, god mänsklig värme.
Underverk avlöste varandra. Osynliga kanske när det skedde. Synliga nu.
På kylskåpet har listan över medlemmarna i litteraturcirkeln kortats med ännu ett namn.
Telefonen ringer men fast rummet är fullt finns det ingen som kan svara.

Tomrummet efteråt gör allt tydligare.
.
Död kamrat
(av Ebbe Linde, som skrev den till minne av sin vän och sambo Karin Boye )

Där kom de, hela långa raden,
ivriga som vid ett spännande äventyr,
varma och hungriga efter en tröttsam dag
glada och stolta att ha funnit vad de letat efter,
nickade och log i hastigheten åt oss vid gatukanten,
och så förbi.

Och där mellan två cyklar
så litet och grått på en trist bår
ett litet grått människostoft under en grå filt,
så tyst och stumt och litet,
skymtade i förbifarten, som det är i livet,
och så förbi
och det var du, och där fanns ingen bro,
en dörr var stängd och vi var utanför,
allt vad vi talat om var nu förkastat,
den lilla staden fanns ej mer för dig,
och klockan som du ofta sett emot,
problem som jagat dig, din mor, din vän
vi var nu alla intet... tomma ord...
ty i din värld fanns världen icke mer,
om själv din älskade vid vägen stått
så var det alldeles intresselöst,
din blick var vänd mot annat, hur förnam den
det stora Intet?- som en tidlös doft -
ett anlete som lyser spänt i mörkret -
en kronas susande - två tända ljus - ?
jag visste ej, det enda som jag visste
det var att jag ej mer fanns för dig.

Nej ingen sorg... stäm upp en segersång!
Så stort och ensamt skall ock ödet vara
för mig en gång, så helt skall allting fara,
så lugn och stolt som du, skall jag ock gå
så liten skall jag ligga där och grå,
så utom allt, så löst från strid och tvång
- så även jag, så även jag en gång.

Inga kommentarer: