tisdag, augusti 05, 2008

Vidden av det ofattbara och ofattbara vidder

Ungdomen stirrar förfärat med stora ögon:
- Vah? Ni befinner er verkligen i ett skifte va?

Ungdomen är inte många år äldre än mina nu utflyttade barn, tonåringarna knappt torra bakom öronen, försigkomna. Beslutsamma. Fyllda med planer.

Men här sitter nu mittemot mig vid fikabordet en 26-årig arbetskamrat, själv fylld med planer, pojkvän, studier, drömmar, idéer. Klok som en pudel, otroligt kunnig, barnsligt frågvis på det där sättet som blir så bra, så rätt: Kom alltid ihåg att ställa frågan Varför?


Tell me, is the rose naked or is that her only dress?

Why do trees conceal the
splendor of their roots?


Who hears the regrets of the
thieving automobile?


Is there anything in the world sadder than a train
standing in the rain?




Pablo Neruda "Questions"

Jag känner igen mig. Jag var sån, frågvis, ifrågasättande allt, ibland är jag ännu sådan, och nu blir jag tvungen att förklara att det alls inte är en katastrof vi talar om, tvärtom ju:
Ungarna vecklar ut vingarna och lyfter, lite vingligt kanske i början, men flyga kan de. Ska de. Och vi, föräldrarna, ska heja på.

Som svalungar. Den ena säkrare nu efter ett år hemifrån, dyker ner på besök under sommaren med hundar, flickvän, planer, studier på gång, ny bostad allt det som ska göras. Som ska bli gjort. Vuxen. Ansvarsfull. En ung mogen man som med självklarhet griper ett verktyg som behöver användas, fixar en måltid, diskar, kommer över nejden stolt med flicka i handen och en hund i den andra och meddelar att champagnefrukost uppe på toppen av närmaste fjäll inte kan bli fel.

Man häpnar lite över hur det kunde bli så där bra, så rätt.
Och nästa. Nu på väg till Chicago, som också när planer, framtiden ligger där, beredd, oskuldsfullt dallrande, lite kuslig ibland men mer som en hägring av valmöjligheter åt skilda håll. Ingen har en aning om vad det där ska sluta med. Nåt bra - det vet jag, och med glimten i ögat när man ställer frågan om hur i all världen det gick till egentligen:
- Ja, ni har väl fungerat som avskräckande exempel kanske?

Så två svalungar har flaxat ur boet.
Av fyrbeningarna återstår nu bara Pusen, katten, som spinnande följer med överallt.
Så vi började packa kappsäcken. Nytt liv, nya möjligheter, nya val.

Nej, vi planerar inte att lämna Upplands Väsby, inte nu, men vi överväger att realisera vår gamla dröm genom att sälja huset vi bor i och skaffa något väsentligt mindre, och samtidigt återuppta vårt projekt att rusta ett gammalt missionshus i norduppland.

- Wow, sa ungdomen. Har det kyrktorn också?
Ja. Det har det. men ingen kyrkklocka och plusset är nedmonterat. Vi överväger att sätta upp Pablo Nerudas Glob där istället.
Fast då måste vi förstås åka till Santiago först (eller Isla Negra. Eller Valparaiso) för att hämta hit den och egentligen är jag mer förtjust i Marquez, men han skrev ju bara böcker medan Neruda inte kunde låta bli andra uttrycksmedel också - måleriet, statyerna, husprojekten som idag är museér.
Politiken och diplomatin! Han måste ha haft lika mycket humor som någonsin Antoni Gaudi, arkitekten vars hus jag dräglat över i Barcelona.

Och förresten har Marquez av alla hyllat Neruda som den främste av poeter som latinamerika kunnat uppbringa - så om en av mina absoluta författarfavoriter uttryckt saken så, ska jag inte ha synpunkter. Och globen, fiskegloben, den är särskild.


Fred ingår i skapandet av en dikt såväl som mjöl ingår i
bakning av bröd


Pablo Neruda


Jo. En tur till Santiago om ett år eller så, och sen en bil över bergen till Buenos Aires, längs den där lilla smala spetan till väg som slingrar sig över ointagliga snövita fjäll, ofattbart höga. Ofattbara. Samma väg som neruda själv flydde en gång för att småningom hamna i Europa. I Barcelona? Paris?

Jag har sett den där vägen en gång, uppifrån, från flygplanet, och det måste ta tio dagar att köra över de fjällen från en sidan av en kontinent till den andra på smala slingriga fjällvägar. Hur lång tid tar det för en åsna. Eller att gå?

Men högt säger jag inget om Santiago och Neruda till ungdomen mitt emot utan instämmer.
- Jo, vi står vid ett skifte, vi gör nog det. Lika omvälvande som den dagen vi fick barn för tjugo år sedan, är den dagen som nu kommit, när barnen plötsligt är vuxna.
Ofattbart som någonsin en fjällvidd, här eller där eller annorstädes.

"Därnere famla de andra" som Ibsen sammanfattade saken.

Jag tycker om dig när du tiger
ty då är du som frånvarande,
och du hör mig på avstånd,
och min röst når dig inte.

P Neruda, ur Me gustas cuando callas (1924)

6 kommentarer:

erik l sa...

skönt att se att du är back on track.
Hoppas att du har haft lite SOMMAR !

Eva sa...

Oh my dear Erik, är du också uppe i natten.
Om det är någon jag verkligen önskar har fått lite sommar så är det du och din familj.
Jag ringer i morgon.

Kram/E

Morfar Lasse sa...

Eva,
välkommen tillbaka till verkligheten. Jag har saknat dina skriverier, men ni som inte är pensionärer måste ju ta semester. Det är lagstadgat och välunnat.

Vad härligt det var att läsa Pablo Nerudas vackra poesi på din spalt. Jag började läsa den innan han erhöll "Priset" och ingen ville känna till honom.

Min quinna är barnfödd i Valparaiso, vilket har givit mig djupa kopplingar till orten. Det blev även ett två månader långt besök årskiftet 2001-2002. Det är en fantastisk stad, som innehåller mycket mer än jag vågade drömma om. Eller vad säger du om ett antal olika busslinjer med eldrift, trådbussar; bergbanor uppför de branta kullarna; en tät storstadskärna och mysiga kåkstäder uppe på kullarna. Oh sist men inte minst, något jag saknar vid Medelhavet, en enorm solnedgång. - Får du chansen - åk dit!!!

Eva sa...

Då hoppas jag att du från din utsiktspunkt från La Mata ändå hittar hit, där Nerudas alla dikter ligger i engelsk översättning.
http://www.poemhunter.com/pablo-neruda/

Kan jag, får jag chansen, så far jag. Om inte förr så senare.
Om inte i livet så i mina drömmar.

Men då vet du också vilken glob jag syftar på, den med en fisk i mitten, som står, tror jag, på stranden i Isla de Negra och kanske också i Valparaiso vid Nerudas hus inne på gården.

Jag ska lägga in en bild på den förresten. ;)

Morfar Lasse sa...

Eva! Tack för dikterna.

Om jag och Eugenia minns rätt, så står den i trädgården. Jag har tittat bland bilder, men inte funnit den. Den var så intensiv dagen vi fotvandrade upp för kullen för att hamna "hemma hos Pablo Neruda". Och besöket varade långt över stängningstid, med husvärdar som sprudlade av berättarglädje. -Vad vi unnar andra beundrare att få möta den enorma kärlek, som vi fick möta. Hans hus är rent förtrollande! Vilken skapelse! Vilken design! Vilken inredening! Vilken trädgård! Vilken miljö! Vilken utsikt! De skulle ge vilken människa som helst inspiration och skrivarlust.

Att sedan epilogen blev lite extra gjorde dagen inte sämre. När vi strävade hemåt utför kullen, så ville Eugenia kontrollera att vi gick rätt väg. Hon frågade en taxichafför som tvättade bilen. Svaret hon fick var en motfråga. "Eres Euenia Araya?" Killen kom till Sverige samtidigt som Eugenia på 70-talet och han hade känt igen henne genast. Nu hade han lämnat Södertälje och var verksam inom taxi Valparaiso. Det blev en lång stund med kaffe och familjen i hans hus. Sedan bjöd han oss på skjuts ned till Plasa Viktoria samt ett snabbt möte med Eugenias mama. Euginias papa hade "oansvaret" att avlida några månader innan vår ankomst, så jag fick aldrig träffa honom på riktigt. Men taxichaffören var bekant med större delar av familjen och nu erbjöd han Mama Luisa fria resor till kyrkogården en gång per vecka. Resor som hade varit ett problem för familjen. Tänk vad ödet kan erbjuda dig emellanåt!

Papa Juan hade besökt Sverige under en längre period och lärt sig några viktiga svenska fraser. Den han nyttjade mest var dagens slutfras.
"Simma lugnt!

Eva sa...

Fantastiskt!
Tack.