tisdag, juli 15, 2008

Jag har gått ut med hunden


Idag är en dag när jag nog loggar ut för resten av sommaren.
Orkar inte skriva på ett tag.
Idag är den dagen jag ska till veterinären med Kasper. Hunden Kasper som är gammal och grå och inte kan berätta att han har ont överallt.

Han behöver inte, jag förstår det ändå. Men helst ville jag blunda och låtsas att han ännu kan ta valpaktiga skutt.
Det kan han inte.
Inga fyrfota hopp. Inga översvallande hälsningceremonier.
Inte ens glädjen över ett mål mat längre. Ett stilla svansvift, han försöker.

När katten nyss försökte äta upp en igelkottsunge - nej, hon vågade aldrig - så orkar inte Kasper lyfta huvudet ens. Det roar honom inte längre att se den knäppa katten försöka äta igelkott.

Idag på kvällspromenaden försökte Kasper desperat äta kottar. Inte igelkottar utan grankottar.
Det är tvärstopp någonstans i magen och antagligen ont.
Istället fick han en hundgodis, som han älskar. Men stopp är det.

Idag, innan det är alldeles försent, ska jag alltså till veterinären. Det är en sån dag när jag önskade att jag faktiskt trodde på himlen.
Men det gör jag inte. Jag bara vet att förra gången för fyra år sedan var det jag som varsamt tog kopplet och sa nej. "Vi fixar det här."
Det gjorde vi i fyra år. Man ska glädja sig åt fyra år och åt sommarens sista badtur i Yngen vid det vackra Bommersvik.

5 kommentarer:

Morfar Lasse sa...

Eva!

Du skriver idag något som får mig att uppleva, att den bild jag har av dig är sann. Min bild av dig är en medmänniska, som visar kärlek och respekt för allt levande.

Jag kommer att hålla utkik efter nästa inlägg! Min förhoppning är att du får en skön sommar tillsammans med familjen.

Nathalie Sundesten Landin sa...

Många tankar har gått till er i sommar.

Kram Sundestens

Eva sa...

Tack.
Två av väldigt många som visar att det lönar sig att tro på människan och att det finns hopp för mänskligheten.
Nathalie och Micke som bara blir mer och mer en del av familjen, signe er allihop. Och morfar Lasse som är en främling, strandsatt i Spanien, men ändå vän, kompis, supporter om man så vill. Yterligheter får man säga i ett liv som är så rikt, så levande, med så många goda, vänliga själar.

Kasper fick sin sista promenad i ro. Det blev en stilla väldigt egen stund. Nu är han i hundarnas Eden där "de e tett emellan treden" och "han me sin tik e´" som Tage Danielsson/Hans Alfredsson skaldade för mycket länge sedan i Sov lilla Totte.

För den som undrar blev Kasper elva år. Han var min pappas sista sällskap och min mammas stora barnersättarglädje i många år innan jag tog hand om honom. Vi tränade tillsammans Kasper och jag i ett halvår, i hopp om att det skulle gå att återförena honom med husse, men det blev aldrig så.
Efter min fars död blev det naturligt att ta hand om honom tills hans egen hundhälsa blev akut sämre nu under försommaren.

Men inte ensam. Det hade aldrig gått om vi inte hade kunnat dela ansvaret med en annan familj, lika förtjust i Kasper som vi.

Familjen H som delat våra bekymmer och glädjeämnen runt Kasper i 3,5 år. Som ryckte in när vi försvunnit på resor eller drunknat i jobb, och omvänt.
Som gjorde det möjligt den där gången för fyra år sedan att säga till min pappa, nej, vi klarar det här.
Och det gjorde vi ju.

Annika sa...

Kloka E,
Läste just dina rader och känner med dig. Vi har en liten tjej däruppe som säkert busar med Kasper just nu, jag håller en tumme för det.


Kram
Annika

Eva sa...

Hundar kommer till himlen.
Det är vi människor som tvivlar.

Hundar kan, som sagt, inte ljuga.
Vi vet det. De vet det.
Det är därför hundarna alltid kommer till himlen. De grubblar inte ens över den saken.

Men vi människor tvivlar.
Det är tvivlet som gör oss till människor.

Vad som gör hundar till hundar är en gåta som ingen grubblar över. Särskilt inte hundarna själva.
De busar och viftar med svansen och sätter upp nosen i motvind och ylar med dragspel och månkrafter.
Sen kommer de till himlen och det är hela saken.