måndag, maj 05, 2008

Var är alla uniformerade människor? sa cykeltaxiföraren


Nargis. Bilden har jag lånat från Irrawaddy. Newssite som specialiserat sig på nyheter från Burma/Nyanmar.


- Var är alla dessa uniformerade människor som alltid är beredda att spöa upp civila? De borde komma ut i full styrka och hjälpa till att städa upp i området och få i gång elektriciteten, sa en cykeltaxiförare, som ville vara anonym av rädsla för att råka ut för vedergällning.
Dagens Nyheters ögonblicksbild fångar i en mening styrkan hos den dubbelsidiga katastrof som drabbat Burma - normalt vakar 500 000 soldater över Burmas gator, idag är de bortblåsta och cyklonen som drabbat Rangoon med omnejd svepte in en ny katastrof:
Under dagen piper brådskande nyheter upprepade gånger i min telefon.
"135 döda."
"Minst 350 och siffran stiger."
"3000 befaras döda."
"Minst 10 000 döda. Dödssiffrorna ökar"
"Hundratusentals hemlösa. Minst 3 000 saknas."

Förra gången samma fenomen drabbade min telefon handlade det om en Tsunamikatastrof inte så förfärligt långt från Burma. Då galopperade också siffrorna allt högre under dygnen omedelbart efter katastrofen.

Jag minns också en katastrof i Nordkorea, den gången en olycka, många döda. Nordkorea, världens mest slutna land, öppnade den gången en dörr på glänt och vädjade om hjälp och den lilla dörröppnaren ledde till en helt ny kontakt med en solidarisk omvärld. Stapplande steg, ännu långt kvar, men ändå, en första kontakt finns där därför att hjälpen fanns när den behövdes och den hjälpande handen dröjde med fördömanden, men välkomnade samtalet.

Tsunamikatastrofen skördade en kvart miljon människoliv, men svepte in demokratin på stapplande fötter i världens fjärde största land, och världens största muslimska land nämligen Indonesien.

Jag var där i november. Redan - trots att det inte är förrän 2009 valet ska hållas, hade partierna påbörjat sina kampanjer. Åh, som ny ung demokrati med sina definitiva brister men ändå en demokrati, en process.
Fred i Aceh.
- Demokratin är här för att stanna, förklarade presidenten när han emottog IAPC:s demokratimedalj å det indonesiska folkets vägnar.
(IAPC, International Association of Political Consultants, där jag faktiskt var styrelseledamot till och med november i fjol.)
På bilden - väldigt låg upplösning men ändå - föreställer Käringen som hälsar på presidenten för världens tredje största demokrati. Han heter Susilo Bambang Yudhoyono och har titeln His Excelence Dr President. Demokratiskt vald.

Finns det en gudomlig kraft så kanske det är gudarnas vrede som drabbat Burma nu. Kanske just burmesernas vädjan om hjälp när katastrofen drabbar skoningslöst de fattigaste, de mest utsatta, kanske det är just den där sista stenen som behövs för att rycka undan fötterna på juntan och foga in demokrati även i Rangoon - för hjälpen står där på tröskeln och stampar för att bistå.
Så som skedde i Indonesien efter Tsunamikatastrofen.

I Burma pågår en andra katastrof, den är politiskt betingad, har vida större verkan och den krymper människor. Det är resultatet av att världens mest skoningslösa regim nekar sitt folk utbildning, mat, utveckling och frihet. Burma idag är inte längre ett land med framtidsutsikter, det är ett land där svälten skördar allt fler dödsoffer och där misstänksamhet, narkotikamissbruk och ursinnig fattigdom håller befolkningen i ett järngrepp.
I ett så kallat val om författningen är det förbjudet att propagera för nej-sidan.

Säga vad man vill om despoter men dom är ganska uppfinningsrika;
Rubert Mugabe i Zimbabwe förbjöd inflationen när en galopperade iväg över tusen procent. Sen förbjöd han offentliggörandet av valresultatet när han förlorade valet.
Att ha en folkomröstning där det är förbjudet att rösta nej påminner om det.

Ja som sagt, var är alla uniformerna nu? När folk desperat behöver hjälp?
Munkarna syns i alla fall på gator och torg igen.
De röjer för att rädda liv.
De fortsätter att röja för att rädda liv.

Burma har ungefär en halv miljon soldater vilket innebär att de har en av världens största arméer
Var tionde Burmes ingår i den armén.
En dag kommer de unga soldaterna att komma på att de ska rädda liv, och hjälpa munkarna röja för liv. Det händer alltid, förr eller senare.

Såna saker kan man tänka på också, när magen knyter sig i kramp vid tanken på att tiotusentals människor dog och 100 000-tals är hemlösa efter cyklonkatastrofen igår och att de inte nås av hjälpen därför att deras egen så kallade regering nekar dem hjälp.

Men så, igår eftermiddag svensk tid meddelade de hårdnackade generalerna att de behöver omvärldens hjälp. Dörren öppnades på glänt och den öppnadens av juntans män.
Jag tror på samtalets kraft. Jag tror på mirakler för jag har sett en demokratisk president i Indonesien i ögonen, jag har en stenflisa ur Berlinmuren hemma och jag har varit inne i Nelson Mandelas fängelsecell på Robben Island.







Om du tvivlar, läs Mizzima. Revolten har börjat.



Bilden tog Catti Ullström, - oj, jisses, ännu en av dessa unga otroligt begåvade s-studenter som just nu är vid gränsen Thailand-Burma nånstans. Läs hennes blogg från resan. Följ hennes ursinne och lär, hon har så enormt mycket att berätta. Och vi har så mycket att lära...

Inga kommentarer: