måndag, maj 19, 2008

Hundliv och delad vårdnad



Vi har ju delad vårdnad.


Om hunden.

Det där beror nu inte på en skilsmässa utan - som vi med gemensam ömsesidig förståelse konstaterade vid överlämningen igår kväll - vi är två familjer som numera klassas som djurplågare. Hunden tvingas sova mer än fem timmar på dagarna ibland. Fast hans syn på saken är nog den omvända - han skulle sova ännu mer än han redan gör om han bara fick chansen.

Hunden Kasper som förärades med födelsenamnet Prins John fyller elva år snart och det är en aktningsvärd ålder för en jycke, i alla fall om det är en labrador.
Hunden Kasper är alltså en trött gammal man. Gråhårig och mer päls på golvet än på kroppen, det tar liksom aldrig slut. När Kasper är omkring syns det på mattan av hår helt enkelt.

Nå. För en gammal man som Kasper är det inte alls skojigt att gå ut sent på kvällen. Då går man med hängande huvud eller släpande steg liksom, nej, va skulle jag gå dit? När man kan sova!

Nå kvällsrundan avklarad, så kommer sköna natten då man kan sova hoprullad som en liten kula på sin madrass. Eller utfläkt på halva hallgolvet när man behöver svalka. Eller lite varstans, bara man får sova.

På morgonen - samma visa. Va, är ni inte riktigt kloka? Man kan väl inte gå upp redan?? Klockan är ju inte elva ännu!
Men eftersom herrskapet nu släpar upp den stackaren mitt i natten klockan sju-åtta för att gå frukostrundan och den kan vara lång därtill eftersom särskilt husse får för sig att det är så bra motion att gå med hundrundan på morgonen - så är det utsliten hund som kommer in.

Och utsliten hund får dessutom frukost så det kan man ju tänka sig precis - in dånar tröttheten.
För hunden Kasper som är drygt 100 hundår är det ganska skönt att få sova då.
Lääääänge.
Faktum är att det spelar ingen roll om det är full rulle, fullt hus och folk och liv och katter runt Kasper.
Han sover i alla fall resten av dagen. Ute om det går, annars inne under trappen. På sin madrass som är röd med mönster av ben. Typiskt hundmadrass. Fem timmar är ett minimum, han kommer upp och viftar på svansen lagom till Bollibompa.

Sen, men alltmer sällan, har han små hundryck som betyder Hoppsan. Kanske man skulle spela fotboll! Eller snurra runt som en galning på gräsmattan.
Eller skutta runt i största allmänhet. Eller leka låtsas-leken "nu kommer monstren och tar benet!"
Men eljest är han mest ganska trött.

Den delade vårdnaden kommer sig av insikten att en livaktig familj med massor av järn i elden inte kan ta hand om hund utan att det riskerar bli lite långa dagar för ofta och synd om hunden. Men då pratar vi inte fem timmar, snarare det tredubbla.
Men med delad vårdnad går allt bättre och alla är glada, inte minst Kasper som har en väldig flock att hålla reda på. Undra på om man blir lite trött! Men inte vill han ut efter fem timmar inte.
Då tittar han förebrående på en; äh, jag vill nog sova en stund till!

Den raffinerade hundhämnden när man blir utsläpad i alla fall fast man inte ville och så regnar det kanske också - det är nosandet. Med utsökt finkänslighet nosar man på ett strå i taget hela vägen upp och sen hela vägen ner och det sysslar man med i tio minuter innan man lyfter benet pliktskydligast.

Efter tio såna strån har man hunnit ungefär tjugo meter och det har tagit en halvtimme och matte har blivit tokig och sålt hunden till närmast förbipasserande barn.
Men annars är delad vårdnad och hundliv rätt ok.

Inga kommentarer: