söndag, april 13, 2008

Om döden

Vad som räknas i livet är livet.

Ibland blir det mer närvarande än annars, och det är när skörhet och bräcklighet visar sig.

Just nu har jag i min mer eller mindre nära närhet tre vänner som drabbats av olika former av cancer. Unga människor som har det gemensamt - de tar kampen för livet.

En av dem skriver om det rakt upp och ner i sin blogg och där går det så fort att hon nog knappt hunnit fatta. Besked i torsdags, operation på tisdag.
Om hon nu råkar läsa detta kan kanske följande ge tröst att en annan av de tre just gjort exakt den resan, lika brutalt snabbt, och det ser ut att ha gått bra.
Att skriva en blogg är ju också att bearbeta lite, att hitta det där momentet ut ur ältandet och rädslan och sorgen, in i det som åtminstone är att ta ett nästa steg.

Men det hjälper ju inte när natten svartnar och marken bara försvinner under fötterna på en.
Jag skulle bli galen om något av mina barn drabbats av det Engla har råkat ut för. En tuff och garvad polistalesman faller i tårar i teverutan.

Det finns ögonblick av svaghet när jag känner att jag skulle kunna råka vara för dödstraff och fruktansvärda plågsamma hämnder mot förövare som den man som nu erkänt mord på ett cyklande barn.

Men man besinnar sig och snart nog får vi antagligen en annan, lika förtvivlad berättelse, om en störd 42-åring. Men just nu är jag primitiv. Jag har alldeles för lätt att föreställa mig den tomma ansiktslösa fasan som föräldrarna måste känna.

2 kommentarer:

Annika Andersson sa...

Skönt med dina kloka ord.



Annika

Eva sa...

Tack du Annika. Men ibland famlar man i mörker.