onsdag, april 16, 2008

Min skolvision

Bilden föreställer Niklas med hunden Kasper. Bilden tog jag veckan före jul när Niklas var på besök med sin mamma.

Anna-Karins inte alltid så ofullbordade blogg utmanar om skolan och det på ett sätt som är alldeles oemotståndligt.
Men svårt!

Ok.
Min drömskola är tolvårig! Nej förresten, tretton.
Eller elva. Eller fjorton.

Det spelar faktiskt ingen roll förresten. Poängen med den är att man börjar när man känner att man är mogen för det där med att läsa bokstäver och hoppa i vattenpussar sju gånger för att lära sig räkna. Och lite fysik av bara farten.

Sen i åttan, när hormongänget skickat halva kroppen till tonårsplaneten och huvudet ibland följt med dit upp - så kan man ägna ett år åt Majakovskij. Eller elgitarrer. Eller teater. Eller fingerfärg. Eller varför inte dataspel.
Och hångel när man tror att ingen ser.

Jag kan se framför mig en Jolle Rommel som tillsammans med Thord Jansson lägger ner enorm energi på Väsbyungdomar under dessa år tillsammans med lärare, fritidsledare, föräldrar och polis, brandmän och andra vuxna goda förebilder, gärna män - i antidrog men proparty.

Jolle och Thord är som nu alla genast insett två eldsjälar och då höll jag på att glömma Harry Öhman, Fadderbyn, och alla hans efterföljare.

För att inte tala om idrottsrörelsen. Kulturhuset.
Är kroppen orolig behöver själen näring.

Sen då, när man trillat tillbaka på jorden igen, kanske det är dags för differentialekvationerna och en brottningsmatch med den franska grammatiken igen för att hissa intellektet upp ur malströmmen av sturm und drang, av tonårshormoner.
Och hela vägen finns det en Stavros eller en Margareta. (Min personliga lärarförebild från eoner av år sedan, gift då med Anders Enquist, författaren, om det nu påverkade hennes pedagogiska färdigheter är ovisst men hon älskade sina elever. Så då lärde vi oss en del av bara farten.)

Alltså lärare som uppfattat att skolan är där för eleverna, inte kravlös men heller inte kärlekslös.

Så.
När man är klar med den går man vidare, och då med valfriheten att plugga, jobba eller vad man nu har lust att göra.
Men kunskaperna ska finnas där. Inlekta med kärlek. Inlästa med krav.

Ja så är det nog alltså:
En kärleksfull skola som ställer krav och skapar möjligheter för alla individer.

Det är min vision.

Och då känns ju betygsdebatten lite avslagen.

3 kommentarer:

mammamumrik sa...

Hej på sig kära kärring mot strömmen
Tack att du tog dig tid med utmaningen, som jag först skickade på stackars Lundsrömskan. Måste säga att jag verkligen gillar ditt svar. Heja heja på mot betygsströmmen...

Om du är nyfiken på vad andra svarat kan du kolla mammamumrik.wordpress.com

Eva sa...

Kram på dig själv mammamumrik, som har nåt som måste vara nordeuropas mest ostyriga blogg.
Passar bra, don efter person. Fast det märks inte utanpå, för där är det då en imponerande reda hela tiden.
(Tro nu inget annat än att den här mumriken tillhör en av mina kära, gamla trogna vänner, mumriken och jag har varit vänner i trettio år. Just därför jag är lite impad av bloggen. Den är mer typiskt en mammamumrik än man kan ana.)

mammamumrik sa...

Men jag blir alldeles eschoferrad (eller hur det nu stavas. Om inte överjaget tillfälligtvis var stum skulle hon ytbryta i segeryyyyl.
Ostyrig men ordning på ytan... O tack o Tack. Och eftersom det kommer från en både välunderrättad och omdömmesgill person är det ju bara att lapa i sig.
Ha det så bra i valborgssolen och hälsa dess familj!