tisdag, april 01, 2008

Kvittolöst bistånd och Zimbabwes befrielse

Foto: CbC.ca

Man följer på avstånd Zim, detta arma land med hyperinflation, galopperande arbetslöshet, åtta av tio saknar arbete. Med en aidssmitta som nu drabbat var fjärde. Nyss genomgått ett val som kanske, verkar det som i kväll på Zims förbjudna medier, som kanske kan bli en vändpunkt. Ändpunkt Mugabe.


Förhoppningsvis, men långtifrån säkert, startpunkt för demokrati.

En galen ledare som utan att tveka kört landet i botten för principernas skull, "ingen, särskilt inte västvärlden och i synnerhet inga britter, ska komma och bestämma över mitt land, mitt folk. " Trots att den principen skördar allt fler svältoffer i ett land som kunde ha varit rikt. Och trots att vännen M gråter varje gång han nämner sitt hemland dit han antagligen aldrig ska återvända för dessa principers skull.

Sen ser man, med bestörtning, på nyhetsprogram om svenskt bistånd, om pengar på avvägar - samtidigt som jag vet, och du vet och vi vet, att en del av de där pengarna används där de ska. Som de ska. Utan ett enda kvitto. De följer inte svensk redovisningsnorm. Än mindre RRV-norm.



Ännu kan man mötas av ett varmt, välmenat och djupt känt tack från sydafrikaner, ANC:are, som känner igen en svensk på mils avstånd och kommer fram för att tacka för det där kvittolösa stödet. Inte med frågan om man är från europa eller skandinavien utan det franka: du måste vara svensk. Får jag tacka för det stöd ditt land gav mitt. Såna ord värmer, ett besök på Roben Island förklarar på djupet.



Igår Sydafrika.
Idag Zimbawe.
Syskon i grundödet - drabbade av apartheid.



I morgon bitti med, antagligen, ännu en afrikansk befrielseledare med den otacksamma uppgiften att försöka städa upp efter kaos, Morgan Tsvangirai, oppositionsledare för MDC. Mannen som vår svenska ambassadör Sten Rylander handgripligen letade reda på i ett polishäkte, där han och flera andra oppositionsledare hittades, sönderslagna.

Och tevefotografen vars bilder kablades ut över världen då, för halvåret sedan, som hittades mördad två veckor senare, glöm honom inte!
3 500 dör varje vecka i Zimbabwe, de flesta av svält och sjukdom, genomsnittliga livslängden nu nere under 40 år. Under 40! Men några dör för sitt mods skull, däribland många MDC-anhängare, journalister och fotografer. Många många har flytt till Sydafrika. Nåt säger mig att det förekommer att de inte alltid kan berätta vad de heter eller skriva under ett kvitto.


Jag tänkte bara påminna riksrevisionsverket om att det finns flera sidor på vissa mynt.
Läs om Anna Tibblins tårtkalas i Harare i går, för att fira en födelsedag
Exempelvis.
Men än mer tänkvärd är hennes förra blogginlägg med rubriken "Vi trippar inte på tå" som behandlar påståendet att biståndspengar går till den korrupta regimen i Zimbabwe.
Läs och begrunda.

Och fundera ett slag över hur det kommer sig att så plötsligt ägnar så stor del av det offentliga livet åt att kasta dynga över svenskt bistånd, helt onyanserat. Vem tjänar på det? Vem förlorar på det?

Förra gången i oktober, rapporterades att tio av femton granskade projekt var fyllda av "väsentliga fel". Jämför den här länken från ett radioinslag om nyheten, med politiska kommentarer som inte kan räknas till den nyansrikaste man hört.

Det skulle visa sig att i ett fall hade en revisor inte skött sina åtaganden - han anmäldes till sitt lands motsvarighet till revisorsnämnd för att ha åsidosatt god revisorssed.

I det andra fallet fattades 26 000 kronor som krävdes tillbaka, kvitton saknades. Facit på historien hittar man här: länk till den föga uppmärksammade slutrapporten som kom för ett par veckor sedan.
Mycket liv om lite ull, sa käringen som klippte grisen.


Riksrevisionsverkets granskare lyckades dock etablera bilden - Sida fuskar, Sida slarvar, Sida följer inte upp , Sida utvärderar inte.
Granskaren Staffan Ivarsson, folkpartist, granskas dock inte på samma sätt återkommande trots en illa underbyggd kanonad av påståenden i exempelvis den här intervjun i Dagens Nyheter, ledsen Staffan - men det där var väl ändå inte alldeles sanningsenligt?

"Det handlar om att pytsa ut halvmiljonkronorsbelopp i byar där svälten står för dörren. Den lokala projektledaren är naturligtvis oerhört utsatt för påtryckningar. "
Halvmiljonerkronorsbelopp. Som var 26 000 kronor?

Kompis till Gunilla Carlsson påstår tidningen Dagen. Inte vet jag om det är sant.
Men här beskriver tidningen enligt egen utsago skolan som Staffan Ivarsson missade från sin utsiktsplats "i fält". Och hans chef Gina Funnemark tar sen avstånd från hans uttalanden, men försvarar rapporten. Hon som igårdagens nyhetssändning nu kommer med nya kritiska punkter. Förhoppningsvis bättre klädd om fötterna den här gången.
Den förra historien slutade med att Gina Funnemark i december förra året fick göra en hel pudel och ta tillbaka alla anklagelserna.

Så kan det gå. Från tio av femton "väsentliga fel" till en totalpudel. För Sida lastade själv in två nya fall att granska, som de själva hittat, och där fanns mycket riktigt problemen som syns ovan med revisorn och de 26 000 kronor som användes fel.
Man kan nästan misstänka att kontrollen alltså fungerade som den skulle.

Trots detta har Sidas nya GD i dagens DN slagit tillbaka med en organisationsöversyn. Den kan säkert behövas av flera skäl, men knappast för en enskild historias skull och särskilt inte för Ivarssons kakirapport. (Jo, han menade ju att han klätt sig i kaki och myggolja för att granska svenskt bistånd på plats "under cover". Det visade sig inte var riktigt sant det heller, det där med kakin och myggoljan.)

Missuppfattningar, förklarade Sida diplomatiskt och lojalt Riksrevisionens fel förra gången. Slarv heter det på ren svenska.
Är de lika slarviga den här gången?

I just den här frågan anar jag en frände i en annan folkpartist, riksdagsledamoten Birgitta Olsson, som nyss varit i Zimbabwe och skaffat sig en gråskala, en nyanserad syn på livet, tillvaron och hela härligheten. Och som, liksom jag, tycker att 1 procent av BNI ska vikas åt bistånd. En ynka procent har vi råd med - om så vore utan kvitto.

Tro nu inte att jag pläderar för kvittolösa biståndsmedel, tvärtom. De ska användas klokt, utvärderas, följas upp och missbruk omedelbart beivras.
Men bistånd är en högriskbransch. Biståndet behövs bäst i länder där korruption är själva systemet, där despoter styr, där demokrati och mänskliga rättigheter inte är en självklarhet, där konflikter, svält, sjukdom, orättvisor regerar.

Vore det inte så skulle det svenska biståndet bara kunna gå till ett enda land i världen.
Island.

Ty även Norge har mottagit svenskt insmugglat kvittolöst bistånd och jag vet inte om det är sant men det kan ha varit så att släkten deltog i smugglandet över gränsen. I varje fall min farfar som gömde norsk motståndsrörelse i sin källare i en värmländsk småstad.
Nej förresten. Inte ens Bamse kan garantera att pengar inte kommer på avvägar så länge det finns en Krösus Sork.

2 kommentarer:

Trött skattebetalande arbetare. sa...

Det var värst vilken pragmatisk och avspänd attityd du har till bistånd som floppar. Det hade varit klädsamt om du visade lite ånger för de 5,2 miljarder kronor som dina partifränder spenderat på Robert Mugabe. Det är ju inte era pengar ni slösat bort. Det är ju inte era barn som svälter och förtrycks under den totalt galna regimen.

Biståndär en högriskbransch -- det är väl därför det är så lätt att fördela andras pengar. Det är sällan man ser sosar ge bort sina egna pengar lika godtyckligt.

Eva sa...

5,2 miljarder. Ja, oavsett om det hade varit korrekt eller ej - så motsvarar biståndet två chipspåsar i månaden för oss skattebetalare i snitt.
Jag har råd med det.
Men jag har inte råd att avstå eftersom såna som Mugabe skulle fått mera möjligheter att fördärva jorden då.

Solidaritet broder är att tänka på andra. Därför att vi alla får det lite bättre. Du också. Och det kan ju kännas bra om du är trött skattebetalare.