måndag, mars 17, 2008

Varför Kina förtjänar OS...

Jag vet inte vem som är den nu klokaste personen på jorden, men Dalai Lama hamnar högt på min lista över intellektuella ledare så kloka att man inte begriper hur det går till.

Fundera över innebörden av Dalai Lamas svar på frågan om inte bojkott mot OS i Peking vore ett sätt att få stopp på mördandet av de protesterande munkarna i Tibet:
- China deserves OS.
"Kina förtjänar OS.

- China really deserves to host the Olympic Games!
"Kina förtjänar verkligen att vara värd för de Olympiska spelen. "

Det kinesiska ledarskap som ansökte om OS hade mänskliga rättigheter med i katalogen över arenor att bygga om, fixa till, snygga upp, ordna. Hong-Kong, fria val, den snabba utbyggnaden av den kinesiska kapitalismen, världens snabbast växande medelklass. Business. Val av byaråd. Men ut med britterna och in med idrotten.

Sen byttes ledarskapet ut.
Den städpatrull som skulle ha sysslat med grenen mänskliga rättigheter glömdes bort. Varje halvtimme avrättas därför en fånge som Kina dömt till döden.

Kina förtjänar OS.
Därför att om världen om ett halvår skulle hylla Kina för ett väl genomfört OS-arrangemang så skulle det innebära att de inte bara fejat lite på ytan utan grundligt byggt om sin arena för mänskliga fri- och rättigheter.

Inte bara Kina förtjänar OS.
Världen gör det.

Den demokratiska oppositionens ledare i Hong-Kong, Martin Lee, en politisk ledare av samma milda men blytunga intellektuella resning som Dalai Lama eller Nelson Mandela, skrev för mindre än ett halvår sedan i Wall Street Journal ungefär samma sak.
Han har ett tillägg till sitt resonemang som jag tror är kolossalt viktigt att komma ihåg, dessa ord är dock min fria tolkning och inte hans ord;

Bojkotter, isolering, är det näst sista steget före kriget. Så länge man kan ha ett utbyte går det att föra samtal.

Därför är isolering inte en framkomlig väg om det inte finns ett rum för dialog, men samtalet bjuder alltid en möjlighet.

Andra bloggar om: , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Demonstranterna förstörde allt de kunde hitta och människor slogs med varandra. Några blev rejält nerslagna av andra som hade järnrör. En del personer hade brandbomber och sex eller sju hus på vår gata brann. Huset mitt emot hotellet brann ner till grunden. Huset vägg i vägg brann också, men nu är det lugnt och de har börjat släcka.” Så beskriver två svenska ögonvittnen kravallerna i Lhasa, ögonvittnen som väntade på myndigheternas assistans för att undkomma den uppretade mobben. Hade samma sak hänt i, tja, säg Göteborg, hade det hela avfärdats med skarpa tillrättavisningar mot demonstranterna rakt över hela mediakåren. Men när det händer i Tibet är det tydligen plötsligt helt legitimt att ungdomsgäng kommer beväpnade med hela ryggsäckar av molotovcocktails, angriper medborgare på gatan, kastar sten mot näringsinrättningar och sätter bilar i brand. ”Frihetskämpar”, som de kallas. I Tibet, men inte i Göteborg eller i Köpenhamn – här benämner vi dem vid deras rätta namn: ligister.

Några röddraperade teokratiska munkar var det hur som helst inte som idkade våld på Lhasas gator, och inte heller är sådant förenligt med buddistiska ickevåldsprinciper. De klämkäcka liknelser med Myanmar som förekommer i svenska medier är därför med förlov sagt naiva – folket i Myanmar reste sig mot en militärdiktatur efter en kraftig nedgång i ekonomin, medan ekonomin i Tibet och Kina i övrigt blomstrar. Speciellt är det så, som jag tidigare redogjort för, att bruttoregionalprodukten är närmare fyrtio gånger högre nu än under dalai lamans tid, liksom medellivslängden är nästan dubbelt så hög och livsbetingelserna i allmänhet så oerhört mycket bättre – det är detta Kinas ”förtryck” handlar om, även om det inte riktigt står så i svenska medier. Under sådana premisser gör man inte uppror särskilt lättvindigt, och det finns inga egentliga skäl att tro att dessa kravaller har populasens majoritetsstöd. Längtan efter återgång till en fattig och isolerad teokrati är avsevärt mindre än vad som görs gällande i svenska medier.

Observera alltså att det i Myanmar var polis och militär som dödade fredliga demonstranter, medan det i Tibet är demonstranter som dödar civila personer och angriper civil egendom. Det är ett märkligt sätt att agera på om man vill ha ett bredare stöd för sin sak. Det är ett märkligt tillvägagångssätt att praktisera buddism. Det är överhuvudtaget ett märkligt drag från dalai lama, som naturligtvis står bakom incidenten. Det är inget en liberal kan stödja. Det är inget en svensk borde stödja. Och det är absolut inget som en svensk ministär kan uttala stöd för.

När Fredrik Reinfeldt reser till Beijing om några veckor kommer han därför givetvis inte kritisera Kina för dess korrekta hantering av Tibet. Ty vad som än står i svenska medier har Tibet inte varit självständigt sedan mongolernas härjningar över Eurasien – det har varit kinesiskt sedan 1200-talet. Sverige erkänner inte Tibet som en självständig nation, och har heller aldrig gjort. Ingen annan nation erkänner Tibet som en självständig nation, och har heller aldrig gjort. Ingen. Absolut ingen. Inte ens under perioden 1912–1950, under de kinesiska oroligheterna och den japanska aggressionen. Därför är det eviga tjafset om en ”ockupation” felaktigt och naivt. Därför kan Reinfeldt inte helt plötsligt uttala något stöd för tibetanskt självbestämmande. Alldeles särskilt kan han inte det bara för att en ungdomsmobb går bärsärkagång i provinshuvudstaden, sätter eld på skolor, sjukhus, banker och varuhus samt bränner civilpersoner till döds – det vore att stödja ligism. (Det där andra ordet tar jag inte i min mun.)

Anonym sa...

Olympiakriget 2008 - ?

Den 3 november 1839 öppnade det brittiska örlogsfartyget HMS Volage eld mot en kinesisk flottstyrka vid Chuanbi i provinsen Guangdong. Det blev inledningen till den första större konfrontationen mellan en västerländsk stormakt och den ”himmelska dynastin” Qing, som då regerade Kina.

För kinesisk del blev kriget en katastrof. Det visade sig att de kejserliga trupperna inte hade något att sätta emot de tekniskt och militärtaktiskt överlägsna britterna. Eftersom dessa framgångsrikt kämpade för det nobla syftet att fritt få sälja opium till en växande marknad av kinesiska narkomaner, är det här kriget känt som Opiumkriget. Det följdes senare av ett andra opiumkrig och andra militära konfrontationer och straffexpeditioner, som alla hade till syfte att påtvinga kineserna kolonialmakternas vilja och att lägga så mycket som möjligt av landet under västerländsk – och japansk – kontroll. Kanoner och biblar varvades som övertalningsmedel.

Den moderna kinesiska historien kan därför sägas börja 1839. Därefter har nästan allt i Kina till syende och sist handlat om två saker: att rädda nationen från undergång och att återupprätta dess storhet och styrka – och därigenom återvinna världens respekt.

Oavsett ideologi har detta varit det övergripande målet för snart sagt alla kinesiska politiska och samhälleliga rörelser under de senaste hundrafemtio åren eller mer. Regimer och ledare har kommit och gått, men målet att återupprätta Kinas ställning och anseende har bestått.

Men bakslagen har varit många. Egentligen är det först genom det ekonomiska reformprogram, som i slutet av 1970-talet igångsattes av Deng Xiaoping, som man har hittat en väg att förverkliga det här målet.

Att Deng och det kinesiska kommunistpartiet under hans ledning har förmått omstöpa den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället, så som man har gjort under snart trettio års tid, är i själva verket en stor paradox. Det utvecklingsprogram som genomförs är ju utpräglat marknadsekonomiskt och har väldigt litet att göra med marxism och kommunism. Men paradoxen blir begriplig, när man ser den i sitt historiska perspektiv av plågsam nationell förnedring och svaghet.

Och man har lyckats väl. Den kinesiska ekonomin har blivit en av de största i världen och fortsätter växa snabbt. Kina är dessutom nu världens tredje största handelsnation och en av de främsta mottagarna av utländska investeringar. Under senare år satsar man också stort på teknisk och vetenskaplig utveckling.

Samtidigt har de ekonomiska framstegen även i grunden stöpt om det kinesiska samhället i vid mening. Det är idag öppnare, mångsidigare och tolerantare än någonsin tidigare. Kineser har idag större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv än någon gång tidigare under landets mångtusenåriga historia.

Allt är därmed inte bra, men det har blivit mycket bättre, och det finns all anledning att stödja denna utveckling, både för Kina och för världen.

I det här perspektivet kändes det både följdriktigt och passande att Beijing 2001 fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen 2008. För kineser i allmänhet, oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle detta bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. Samtidigt skulle olympiaden kunna bli en välkommen slutpunkt för mer än ett århundrade av splittring och konfrontation och inledningen till en ny era av samarbete. Valet av motto för spelen uttrycker just detta: ”En värld En dröm”.

Tyvärr ser det nu ut som om dessa förhoppningar kommer att komma på skam. Från allehanda håll och kanter framförs att det bästa med den här olympiaden kommer att vara att den ger tillfälle att protestera mot kinesiska brister och tillkortakommanden, verkliga eller förmenta. Idrottsmännen och –kvinnorna bör inte resa till Beijing i första hand för att tävla utan för att demonstrera sin avsky för den kinesiska regimen. Den svenske kungen bör genera de kinesiska ledarna genom att utebli. O s v.

Det är slående att de som vill synas också ser till att synas i denna egendomliga kampanj. Amerikanska presidentkandidater, som grälar om det mesta i övrigt är eniga om att Kina skall hållas kort. Filmregissörer och skådespelare, som veterligen inte har en aning om vad Kina är, ställer sig i spetsen för proteströrelser. Politiker av varierande snitt och kulör ser det som sin mest väsentliga uppgift att protestera mot bristande mänskliga rättigheter, om de får tillfälle att resa till Beijing.

Och i allt detta skjuts det friskt vid sidan eller över målen, eller man skjuter kanske egentligen inte alls mot mål i Kina. Det verkar som om det viktigaste inte är att träffa rätt och bidra till ytterligare positiv utveckling och förändring i Kina. Viktigare är att ta poäng hemmavid, att vara värst i att fördöma Kina.

Det är ett sorgligt skådespel. Tyvärr är det också ganska skrämmande och olustigt. Plötsligt är vi där igen – västerlänningarna vet bäst och ska läxa upp kineserna och lära dem hur det egentligen ska vara. Olympiakriget verkar alltså redan vara igång, men frågan är hur länge det kommer att pågå och vilka konsekvenser det får.

Skillnaden nu är dock att kineserna inte är så oförberedda och försvarslösa, som de var 1839. Risken är att de sätter ned foten, och att det till slut är de aggressiva västerlänningarna, som drar det kortaste strået.

Är det så vi vill ha det? Är det så vi vill bygga framtiden med det återfödda Kina?

Anonym sa...

Några av Dahlia lamas definicióner.

"Hat föder aggresion, vilket föder våld. Våldet skapar hat, som skapar mera våld och destruktion"

"Den enda faktor som kan ge díg tillflykt eller skydd från de destruktiva effekterna av vrede och hat är att du övar dig i tålamod och tolerans.
Ett slutresultat av tålamod och tolerans, är förlåtelse . När man verkligen är tålamodig och tolerant blir det lättare att förlåta."

av kärleken.
"Kärlek är en önskan, fullständïg, oreserverad och total, om att den vi älskar ska vara lyoklïg."

De stroferna är något för dagens människor i hela världen att ta till sig.



"Om det finns en lösning på problemet är det onödigt att oroa sig. "Om det inte finns någon lösning är det meningslöst att oroa sig."

Dahli.a lamas definición av kärlek.
"Kärlek är en önskan, fullsändïg , oreserverad och total, om att den vi älskar ska vara lyoklïg."

Lasse Gustafsson, socialist

Anonym sa...

Tibet WAS,IS,and ALWAYS WILL BE a part of China

Tibet WAS,IS,and ALWAYS WILL BE a part of China