fredag, mars 28, 2008

Två år i varje klass

Skolminister Jan Björklund vill lägga ner IV-programmet på Gymnasiet och han anser att hela den idén är misslyckad, och för en gångs skull håller jag faktiskt med honom.

Men sen tog det liksom stopp, med förslaget att istället införa en tionde klass i skolan. Grundskolan.
Tänket, om jag nu förstår Björklund riktigt, är att grundskolerektorerna skulle tvingas sätta in extra resurser tidigt av fruktan att ha en hög med 16-åringar kvar ett helt extra år. Bortsett från den lite märkliga synen på rektorernas kompetens, vilja och uppdrag idag, känns hela den delen av förslaget som en rejäl, saftig smocka - i luften.

Björklund har utgått från tre saker;
För det första att grundskolan biffat över alla problem i knät på gymnasiet, och alltså idag saknar vilja, kompetens eller tydligt uppdrag att se till att alla skolans elever klarar att skriva, läsa, räkna och engelska - för det är vad vi konkret talar om här.

För det andra att eleverna i fråga, det handlar om ungefär en tiondel av alla grundskoleelever, skulle motiveras mera av att gå om, än att fortsätta in i gymnasiet. Skolplikten gäller till och med nionde klass idag. Resten är frivilliga studier.

För det tredje att alla elever är lika varandra, klonade, och att sent hitkomna elever inte existerar som problem. De som flydde förra veckan från kriget i Irak till exempel. Klart överrepresenterade och i synnerhet de unga herrarna nyligen anlända halkar efter.

Jag tror visserligen att IV-programmet i sin nuvarande form är en katastrof för de elever som drabbas av det, men då är jag alldeles för generell. Det finns exempel på annat också. Basåret som socialdemokraterna talar om finns, i Upplands Väsby. Kom gärna hit och titta Jan Björklund, de går i tvåan nu.

Mig veterligt handlar det om resurser. Grundskolan är inte befolkad av rektorer som idag struntar i sina elever. Lärare och skolledare som vill kommer långt, men inte tillräckligt långt därför att det saknas resurser.
Vad gör Björklunds allianspartners runtom i skolorna då?
Sänker skatten. Sen gråter de en skvätt i glädje över detta och blundar för konsekvenserna - det är barn och gamla som får betala.

Så i Upplands Väsby exempelvis avvecklades elevstödsteamen för ett halvår sedan - de som nu Björklund efterlyser - och istället ska varje enskild avknoppad privat vinstgivande skolenhet avgöra om de vill köpa in dyra speciallärare, kuratorer, skolsköterska.

De vill inte använda sina pengar till extra stöd, de vill överhuvudtaget inte befatta sig med elever som kräver något extra, generellt. (Ja, jag vet att det finns undantag bland friskolorna också.)

Så köerna till landstingets Barn- och ungdomspsykiatriska avdelningar ökar.
Mer resurser, eller annorlunda fördelade resurser rättare sagt, skulle ge fler barn fler möjligheter. Jag tycker på mitt fyrkantiga vis att våra skattepengar ska användas till extra stöd och speciallärare och inte till aktiebolagsutdelning och höga löner för skolägare.

Fel tänkt är också elevperspektivet på frågan.
Jag är omgiven av familj med kolossalt lyckade resultat, men jag har också i min närhet människor som gjorde den där klassresan i den gammeldags skolan på 1950-talet, 1960-talet och så sent som 1970-talet med två år i varje klass. Klass 9 G. Obs-klass. Utpekade. Utkastad från flera skolor på grund av bus.

Ungdomar gillar inte att gå omkring med dumstrut på huvudet idag heller.

Men jag har också i min absoluta närhet en ung man som gått inte två utan tre år i grundskolan, extra. Klarar sig bra. Ville det själv och skolan kunde ordna den saken utan att bullra omkring så förbaskat.

En flexibel lyhörd skola med resurser att sätta in för att ge barnen stöd tidigt, där är vi överens.
En chans att gå extra år i grundskolan för den som vill eller välja ett basår i gymnasiet där man glider in på nationella programmet naturligt och från första dagen.
Sen skulle jag nog inte vara främmande för tanken att utvidga skolplikten och införa en tolvårig grundskoleutbildning med gummiband i båda ändarna. Man kan börja tidigare eller senare beroende på mognad, och man kan fortsätta ett eller ett par år, ta ett års paus och göra något annat mitt i hormonstormarna om man behöver, utan att det behöver kännas som tillvarons största katastrof.

Kort sagt.
En individuellt anpassad skola.

Björklund talar gärna om individen, men det han nu verkar konstruera är en skolfabrik.

Slutligen en rak fråga som Björklunds förslag överhuvudtaget inte besvarar:
Gymnasiet idag tappar inte bara de där tio procenten som missat matte, svenska och/eller engelska i grundskolan. Gymnasiet tappar var fjärde elev. Vad gör vi åt den saken?
Det är underkänt oavsett vem som ansvarat för konstruktionen (nämligen samtliga partier i stor enighet 1994.)

En av fyra kliver ut på andra sidan gymnasiet och har inte klarat plugget. I min värld är det underbetyg till gymnasieskolan.
Något allvarligt fel är det på en skola som inte klarar att ge åtminstone 90 procent av sina elever de kunskaper de behöver för vuxenlivet i en slags normal verksamhet

Den där fjärdedelen möter vi sen som nya utgifter om man ska vara krass:
På arbetsförmedlingen.
I bästa fall i vuxenstudier på Komvux.
I sämsta fall i missbruksvård, kriminalvård och som mer eller mindre permanenta kontaktstödsmottagare.

Har ni nånsin talat med en sjuåring om framtiden och fått till svar:
-Jag drömmer om att bli arbetslös.

Tänkte väl det. De sjuåringar jag känner vill bli fotbollsspelare, brandmän, astronatouter och sånt.

Bygg inga skolfabriker. Ge sjuåringarna bra verktyg istället så de kan börja snickra tidigt.

Andra bloggar om: , , , , ,

Inga kommentarer: