fredag, mars 07, 2008

Den döende dandyn

En gång sa en bekymrad företagsledare till mig:
- Vi har ett sabla bekymmer här för facket är så svagt.
Nej han raljerade inte. Han var oerhört allvarlig och mycket bekymrad.

Ett svagt fack är ett gissel för det blir dåliga förhandlingar och svaga överenskommelser. Starka arbetsgivare och starka fack ger stentuffa förhandlingar men när de bottnat så står de stadigt. Och gärna långsiktigt för det ligger i alla parters intresse.


Svensk arbetsmarknad är unik. Den svenska modellen som skapades i samförstånd av den tidens kapitalister, fackföreningsrörelsen och politiken lade grunden.

Principen är enkel och bygger på en slags överenskommelse.



1. Facket är så starkt att fackföreningsrörelsen måste ta ett stort generellt samhällsansvar. Det ansvaret tas i förhandlingar som reglerades av Saltsjöbadsavtalet 1938 - det är där stridsåtgärderna definieras. Läs! Fundera över innebörden i första stycket! Facket tar del av ansvaret för att inte kräva mer än samhällsutvecklingen tål i löneutrymme. Motkravet är reallöneutveckling, trygghet i omställningar och välfärd.

2. Saltsjöbadsavtalet gjorde att den svenska fackföreningsrörelsen kunde bejaka förändringar, industrialiseringen, maskinen, datorn, alla de stålbad som svensk industrihistoria är fylld av och som är en av grundbultarna till svensk konkurrenskraft i världen. Helt enkelt därför att frukten av utvecklingen kunde fördelas schysst.
Det andra benet är välfärden alltså. Tillväxt fördelas, en del i välfärd, en del i lön och en del tillbaks till den som satsade, kapitalisten.

3. Kapitalisterna, kapitalägarna, företagarna, entreprenörerna, kan räkna med en arbetsmarknad som utvecklas på ett sätt som är möjligt att förutse, utan vilda strejker, galopperande inflation, häftiga konjuktursvängningar eller oväntade politiska beslut.
Fasta spelregler älskas av marknaden. En av de viktigaste förutsättningarna för investeringsvilja och tillväxt.

Välfärdsbygget är samhällets gemensamma ansvar för att skapa bryggor, stabila broar, över från ett jobb till ett annat. Broarnas fundament är ekonomisk trygghet, utbildning och äventyret - den mänskliga lusten att bejaka det nya.
Sverige har inte lagstiftat om minimilön. Däremot har vi stränga lagar för trygghet, arbetsrätten, och som skydd, arbetsmiljölagstiftning.


Det kunde ha funnits en öppning för att diskutera att också arbetsrätt och arbetsmiljö skulle kunnat regleras genom kollektivavtal, till och med arbetslöshetsförsäkringen och dess nivå, regler och månadsavgift - men den dörren har nu Borg och company med med en elefantlik brist på känslighet slamrat igen för gott.
För hur skulle fackets medlemmar någonsin kunna lita på att det skulle hålla avtalsvägen, när en moderatledd regering på så kort tid lyckas riva så stor del av de system som skyddar arbetstagare och seriösa företagare mot oseriösa egoister? Får jag påminna om att 133 miljarder i skattesmitares händer är på vift utan att ens ett ögonbryn höjts på finansdepartementet eftersom det lovliga jaktbytet den här veckan är utslitna mammor som misstänks tagit en vab-dag för mycket.

Jag kan i varje fall inte se en enda öppning till att ens inleda en diskussion med svensk arbetarrörelse om att öka utrymmet för avtalslösningar - vi ser ju alla med egna ögon hur snabbt välfärden rivs sönder, hur systemet bit för bit plockas sönder och i byts mot nåt plockepinn helt i Lars Calmfors anda. (Länk till en debattartikel i DN 2005).
På Svenskt näringsliv och hos seriösa svenska företagare borde eftertanken ha slagit till, inför insikten att den självklara motreaktionen måste bli att fackföreningsrörelsen och att den politiska oppositionen famlar efter lagboken för att få ordning på torpet. Jag talar inte om återställare, jag talar om en fullkomlig total omdaning.
Lagstiftade minimilöner, pensionsnivåer och a-kasseersättning.
40-åriga kontrakt för att tvinga Brommaborna att behålla ett flyg de inte vill ha är ingenting mot de krav som riskerar stiga ur folkdjupen som försvar mot yxhuggen i välfärden.

Och då är risken stor att medelklassen står längst fram med välformulerade krav på kompensation för den sänkta akassan, sjukförsäkringen, den dyrare sjukvården, dyrare resorna, de stagnerande skolorna, den privatiserade allmännytta och otryggare ålderdomen och så vidare.
Krav som inte alldeles säkert svenskt näringsliv mäktar med att leverera.

Några av oss är beredda att stå pall rycken för den där ansatsen som vi kan se kommer, men vi kommer att få stryk. Igen. Och då blir det dyrt. Och det leder till, som bekant, att man flyttar jobben någon annanstans där det är billigare.
Den svenska kapitalisten oavsett om han heter Stefan Persson, Ingvar Kamprad eller Wallenberg hotas av utrotning.
Det skulle förvåna mig alldeles oerhört om inte några av de stora företagsägarna börjar bli en smula oroade över excelarkens framfart i regeringskansliet.
..
Den svenska modellen vilar alltså på tre ben där ett ben nu är försvagat. En stark fackföreningsrörelse med hög anslutningsgrad, det vill säga de flesta är med. När så många är medlemmar måste facket ta ett samhällsekonomiskt stort ansvar, det skapar lugn på arbetsmarknaden och minskar konflikterna. Och krasst kan man säga att löneutrymmet inte växer snabbare än marknaden tål.

Den svenska regeringens knytnävsslag mot a-kassan har lett till att fackföreningsrörelsen har tappat kraftigt. Föreningsgraden har minskat från 87 procent till 73 procent. Inte sedan storstrejken 1909 har svensk fackföreningsrörelse stått inför en större omvälvning och ett större medlemstapp.
Var tionde medlem försvann på ett år.
Lars Calmfors, högerekonomen, lyckades igår i en enda mening beskriva vad det är som är på gång:
– Med lägre facklig organisationsgrad så hamnar lönerna lite lägre och sysselsättningen lite högre, sade han i Dagens eko.
Calmfors är en av högerns mer ansedda ekonomer, en ideologisk tänkare och drivkraft bakom den politik finansminister Anders Borg nu driver.

Lyssna igen:
- Med lägre facklig organisationsgrad så hamnar lönerna lite lägre och sysselsättningen lite högre.
Så med försämrad akassa - och svagare fack - sjunker lönerna, och de här farbröderna tror verkligen att det skulle leda till tillväxt, trots att ingen någonsin har kunnat bevisa att det finns detta samband, tvärtom.

Den svenska kapitalisten är utrotningshotad. Är det nån som väntar sig att fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen ska rusa ut till dess försvar?
Det jävligaste - ursäkta franskan! - är att det är just vad vi kommer att göra. För alternativen är värre.
Men jag tror inte vi socialdemokrater kommer att kunna klara att hålla undan tvingande lagstiftning kring miljön, kring socialförsäkringssystemen och kring valda delar av välfärden som alltid är behovsstyrt och därför konkurrenssnedvridande.
Inte återställare alltså. Omdaning.

Jag tror att den svenska kapitalisten kommer att få betala dyrt, och han får göra det på två sätt. I Sverige går kapitalistens barn i samma skola som arbetarfamiljens barn, ni vet den där skolan som just avknoppats till företaget Bill och Bull.
Det är kanske inte så konstigt att regeringen inte törs framträda i tevedebatter nuförtiden.



Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Roger Svensson sa...

Den svenska fackföreningsrörelsen har inte hängt med sin tid och man verkar snarast vilja tillbaka till en verklighet som inte längre finns. Saltsjöbadsavtal och samarbete med storkapitalet fugerade ju utmärkt i en tid när storföretagen växte och behövde folk. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har därför traditionellt enbart prioriterat storföretagen och deras behov. Små och nyföretagande har betraktats med ointresse eller misstänksamhet.

Man lever kvar i den tiden och dåtidens lösningar som inte fungerar när det råder helt andra tider. Det är inte storföretagen och storkapitalister, typ Wallenberg, som kommer genrera några arbetstillfällen i Sverige längre, snarare tvärtom, dessa drar ner på verksamhet här. Det är små och nystartade företag som måste till och för denna typ av företag fungerar inte regeler och villkor anpassade till storföretagen.

Tyvärr verkar det i stor utsträckning saknas allt vad självkritik och självransakan heter inom fackföreningsrörelsen. Det är ju inte deras eget fel att medlemmarna flyr utan Alliansen. Både fackföreningrörelsen och socialdemokratin kommer att vara tvugna till smärtsamma omvärderingar i framtiden, det är inte Alliansen som är deras främsta fiende utan verkligheten och utvecklingen i omvärlden. Det kommer helt enkelt att vara omöjligt att forsätta med samma politik.

Eva sa...

Självkritik behövs, det är lätt att instämma i det.

Men törs Roger betrakta sitt ställningstagande med självkritik också?

Det hårdhänta handlaget med a-kassan har lett till att fackföreningsrörelsen har försvagats.
Min tes är att alla förlorar på det, även jag och även kapitalägare, investerare, företagare.

Jag är en av de där småföretagarna du efterlyser, sedan åtta år. Och medlem i facket. Och - by the way - därför en av dem som farbror Reinfeldt och pojkarna Höjde skatten för nu i januari, i mitt fall med nära en tusenlapp.
Varför regeringen jagar oss småföretagare begriper jag faktiskt inte över huvudtaget, han kanske tycker jag borde arbeta i stället...

Varför är jag medlem i facket? Jo, för att småföretagarnas organisationer och Svenskt Näringsliv inte kunde erbjuda mig det stöd jag behövde.
Det kunde SIF.
Alltså är jag med i SIF. Eller rättare sagt, numera är jag medlem i Unionen.

Apropå förnya facket alltså.

;)

Nu hörde jag i morse om sjuksköterskor som mullrar runtom i landet. IF Metall vill inte ta ansvar för låglöneyrken i andra fackförbund.

Regeringen binder ris åt egen rygg som far så snabbt och ovarsamt fram. Risken är stor att det blir tumult på arbetsmarknaden och det tumultet kommer att accelerera i takt med att fackföreningsgraden minskar.

Förstår du då varför jag påstår att risken är stor att det kommmer krav på lagstiftande åtgärder för än det ena än det andra?

Och då drar kapitalet till lugnare marker. Det blir mer lönsamt att investera i Indien, Kina än i Sverige, eftersom det vi har kunnat konkurrera med här monteras ned; bra utbildning, kompetenta fackföreningar som tar ansvar och stabiliserar arbetsmarknaden, goda omställningsförsäkringar som medverkar positivt till nödvändiga omställningar och samtidigt en trygg välfärd gemensamt finansierad.
Fasta spelregler.

Det är en myt att vi har för få företag i Sverige.
Vi har 600 000 företag. (NUTEK)
Däremot skulle fler av dessa många små företag behöva vara tillväxande, på väg upp till mellanstora företag. Det är där bristen finns, inte i nyföretagandet utan överlevandet alltså.

Hindren för att bli större är dock inte facket, utan tidsbristen, kompetensbrist och ibland brist på kapital.

Och: behovet av fasta spelregler.

Att driva företag är relativt krävande. Det ska gå runt. Många som prövar inser inte att omsättningen på årsbasis är ganska stor för att lönen ska gå att leva av.

En av dem som prövat och misslyckats är Maud Olofsson. Men jag har ännu inte hört henne dra en enda vettig slutsats av sin egen erfarenhet. Som exempelvis att det är viktigt att egenföretagare vet vad de ger sig in i och har stöd av kompetenta rådgivare.
Nu avknoppas massor av kommunal verksamhet och små företag bildas som ska ta över driften.
Några av dem kommer att gå på öronen inom ett år.
Då har vi förlorat värdefull kompetens, strulat till det för dem som behöver den där tjänsten och dessutom rejält snedvridit marknaden.

Obra. Fort och fel, är mitt samlade betyg på regeringens småfäretagarpolitik också. Eftersom den bara består av att man privatiserar en mängd verksamheter som antagligen sköts klokare av kommunerna.
Och tackar oss som hållit på ett tag med att höja skatten.

Eva sa...

Just ja. Källa: Nutek.
Här till exempel:
http://www.nutek.se/sb/d/210/a/577

Massor av bra uppgifter för den som är intesserad av att borra djupare i näringspolitiska frågor.
Och uppdaterad ser jag att antalet företag nu har vuxit till 700 000.