onsdag, mars 26, 2008

Den andra chansen, vuxenutbildningen


I dagens lokaltidning Mitt i Upplands Väsby skriver lokalredaktören David Österberg nyanserat men angeläget om vuxenutbildningen och dess hotade framtid.
Staten har dragit ned på anslagen. En tredjedel på ett år, och ännu en tredjdel förestående. Nästan en halvering av platserna.

Jag är inte jättebekymrad, säger jag i den där intervjun, ett uttalande jag står för.
(Jag har förtroendet att vara gruppledare för s i den nämnd som sysslar med vuxenutbildnings- och gymnasiefrågor i Upplands Väsby)

Inte bekymrad idag, men med ett par tillägg;
Jag hör redan oroande tendenser till att den kraftfulla förbättringen senaste två åren på arbetsmarknaden är på väg att brytas. Det kan betyda en ökande arbetslöshet, och först ut är alltid unga, outbildade.

Då kan läget mycket snabbt bli ett annat.
Och kommer den vändningen då behövs vuxenutbildningen och kanske den behövs i flera former än idag. Det har ju visat sig att arbetsmarknadsutbildningarna hade en god effekt, de som nu helt eller delvis är nedrivna. Och de utbildningarna var ofta ganska väl anpassade efter de unga männen behov av yrkesorienterade utbildningar.

Men komvux traditionellt når helt andra grupper i samhället, nämligen de korttidsutbildade kvinnorna, något äldre men inte bara.
Om jag minns rätt nu är tre av fyra elever på komvux kvinnor.

Så här ser jag nu på saken, det kanske uppfattas kontroversiellt men;
Gymnasieskolan ska vara så utformad att den tar ansvar för sina elever. Unga människor ska inte i onödan behöva läsa på komvux bara för att skolan inte klarat elevernas krav. Alltså tvärtemot dagens skoldebatt när man talar om att eleverna inte klarar skolans krav....
När var fjärde elev går ur gymnasiet med ofullständiga betyg är inte felet elevernas.

Men hur man än gör så kommer det alltid att finnas ett behov av att utbilda sig vidare, mera, komplettera, läsa igen, läsa ikapp.
En andra chans.

Alla vinner på att erbjuda denna andra chans. Samhället, de enskilda medborgarna som väljer att studera, företag som behöver välutbildad arbetskraft. Alla vinner.

Därför behöver vuxenutbildningen ses över på alla nivåer - på nationell nivå, på regional nivå och på lokal nivå.

Och jag tror stenhårt på en sak till, och det är att i längden är en kommun för liten för att klara vuxenutbildningen själv.
Regional samverkan eller en regional huvudman för vuxenutbildningen skulle kunna leda till den där utvecklade, moderna, individanpassade, flexibla utbildningsformen för vuxna, som dåvarande skolministern Ylva Johansson ville ha när hon i mitten av 1990-talet drog igång Kunskapslyftet.

Kunskapslyftet som på fem år gav en halv miljon människor en ny andra chans. Och som förnyade vuxenutbildningen långt, men inte tillräckligt långt.
Och jag kan inte låta bli den jämförelsen;
Jämför tyngden i Ylva Johansson debattinslag i vilket ämne som helst, med den nuvarande skolministern.
Vi har genom tiderna haft några riktigt tunga socialdemokratiska skolpolitiker, Ylva Johansson hör tveklöst till den skaran. En annan är Ingvar Carlsson, En hette Olof Palme och en Tage Erlander. Och nu hoppade jag över mannen som kommunaliserade skolan, Göran Persson, och det var nog han som lade ner Skolöverstyrelsen för att det var komplett omöjligt att förändra och förnya. Sägs det.

Någon av mina meningsmotståndare kommer nu strax att invända att vår skolpolitiske talesman ju inte är Ylva Johansson längre, utan Marie Granlund. En sanning med modifikation, läs mer här om Ylvas tankar kring vuxnas lärande idag, en fråga hon brinner för oavsett vilken roll hon har.
Perspektivförskjutningen uppstår när hon riktar strålkastarljuset på den andra vinkeln av vuxenutbildning - nämligen behovet av det livslånga lärandet i yrkeslivet.
Och hennes bistra konstaterande att det är så mycket trögare att få fart på kompetensutvecklingsprogrammen i offentlig sektor än på exempelvis SKF. Eller Ericsson.
Tungt.

* * *

Sen kan jag inte låta bli en liten löjligt utvikning här bara för att jag vet att vännen J då och då läser min blogg. Nämligen att den förra skolpolitiska talesmannen, dåvarande skolminister Ibrahim Baylan, efter sitt bröllop färdades i min fars gamla Volvo som jag då nyss hade sålt. Och den unge föraren som körde brudparet (!) är son till sagde vän J.

Hur blir nu denna "jag-mötte-lassiehistoria" då; Jag sålde en bil till en kille vars son sen körde Ibbe med nybliven hustru hem från bröllopet.
Så ja.
;)
(Sen har jag visserligen jobbat med ett par andra skolministrar men det tänker jag inte berätta om här, så det så!)


Bilden ovan tog jag för ett halvår sedan på Fredrika Bremer-gymnasiet. Den föreställer den inomhusskolgård skolan har. Åk dit på studiebesök, en fenomenal skolmiljö och eventuellt skapar den underverk också med resultaten, jag vill gärna tro det.
Inspiratör till vårt eget framtida Gymnasiebygge i Upplands Väsby.

2 kommentarer:

AstroTurf sa...

För mig var KomVux inte en andra chans, utan min enda chans! Jag började jobba efter nian.
Vad som helt saknas i dagens debatt är den gamla socialdemokratiska grundstenen BILDNING!
Även om det skulle ha varit 100% arbetsfuskande som gick kunskapslyftet, så har varje individ blivit mer bildad! Även om de inte fick nåt vettiga betyg eller arbete efter KomVux, så har Sverige fått en befolkning med ökad bildning.
Jättebra att du tar upp vuxenutbildningens framtid. Det borde sitta i ryggmärgen på alla Sossar.
Finns det nån forskning på vuxenutbildning?

Eva sa...

Hej AstroTurf, vilket glädjande kommentar, tack! - det finns massvis med forskning om vuxenutbildning och om vuxnas lärande.
Jag tillhör skolan som tror på att utveckla den pedgogiska kunskap som duktiga komvuxlärare har, andra säger att det inte är nån skillnad på vuxnas lärande och barns lärande.
Dvs jag delar Ylva Johanssons grundsyn i frågan.

Mer om vuxnas lärande kan man läsa om på webbplatsen Myndigheten för skolutveckling http://www.skolutveckling.se/innehall/utbildning_arbetsliv_tillvaxt/vuxnas_larande/

Själv var min ingångsvinkel den motsatta en gång i tiden, jag jobbade på Industrifacket och fann att en av de viktigaste sakerna för industri- och beklädnadsarbetare utan utbildning, bildning eller arbete, var just - lärande. Stärker själen. Stärker självtilliten. Stärker människan.
Och därför stärker den demokratin!

och skapar arbete.

Jag håller med, bildning och utbildning borde vara en självklar del av varje socialdemokratisk själ, och var det för pionjärerna som uppfann studiecirkeln, som läste för att skaffa sig makt. Egenmakt.