fredag, februari 15, 2008

Norsk kärnkraft och ett jubileum

Ödmjukaste tack kära läsare. Idag kommer den här bloggen passera 50 000-strecket och då handlar det om den norska kärnkraften!

Bloggen firade sin ettårsdag den 21 januari.
Jag har skrivit drygt 900 inlägg men lyckligtvis har något 100-tal av dem aldrig publicerats. Exempelvis har jag aldrig delgett er världshistoriens sämsta visrader, de kommer här:
Låten heter Desiree Life och är från 1994.

I don´t want to see a ghost
It´s the sight that I fear most
I´d rather have a piece of toast

Nu får ni gissa vad det står i de dryga 100-talet inlägg jag självcensurerat...

Tackar ödmjukast alltså.
Nu har jag fått, som barna sa när de var små, blodiga tänder. Så nu kan jag bara inte sluta skriva.
Om några av er blir lycklig och det gör mig lycklig så har man väl gjort två flugor på smällen. Eller hur man nu säger.
Apropå den havererade klimatkommissionen kan jag inte heller undanhålla er en urgammal ordvändning från den tiden då käringen var enagerad i antikärnkraftslinjen tre;
Bättre en back kall bärs i bäcken än en varm Barsebäck på backen.

Fast numera är det snubblande farligt nära att jag håller med folkpartiet. Ja missförstå mig rätt här nu: kärnkraften är lika farlig nu som då, det tycker jag fortfarande.
(Och jag har inte blivit nejsägarpartist - Folkpartiet är väl det nya nejsägarpartiet va? Nej till att komma överens långsiktigt om skolfrågor, nu nej till alla partier om klimatöverenskommelsen. Jag tror de får akta sig så de inte blir kallade vid öknamn som börjar på gnäll- eller nej-. Skolminister Nej Björklund. Nejminister Ja Björklund. Carl Nej Hamilton
Nä, åter till ämnet!!)

Jag tycker fortfarande att så länge inte slutavfallsfrågan är löst, och det kommer den inte att bli, så har vi ett gigantiskt problem som vi bara lämpar över till kommande generationer att lösa om de överlever det tredje världskriget vi håller på att gulla upp för. (Tack Bush, Danmark och Lars Vielks för det! ) Eller klimatförändringarna om de blir av också efter den amerikanska presidentvalet i höst.
Men nu har vi byggt fast oss i energislukarsamhället och alternativet är att utveckla alternativa energikällor, sol, vind, våg och vatten. Och ren kärnkraft som bygger på Torium. Här finns en länk till med mer information om detta framtida kärnbränsle som fått namn efter den fornnordiska åskguden Tor. Norsk - och indisk - kärnkraft. Med halveringstider som gör avfallet hanterbart.

Då kan vi också fortsätta forskningen och hitta på ett sätt så vi kan konvertera våra gamla kärnbränslestavar till ofarligt gods. En dag har vi klurat ut ett sätt att göra det på, tills dess bör vi fortsätta forskning och utveckling tycker jag.

Ett alternativ går dock bort - att fortsätta gräva upp långa kolkedjor ur marken och hugga dem i småbitar för att sedan kasta ut småbitarna i luften. Det vill säga elda olja, torv, gas.
I alla fall inte utan att plantera motsvarande mängd träd som kan glufsa i sig all den där koldioxiden vi gräver upp ur jordens innandöme.

Tor och Freja. Freja som är fruktbarhetens gudinna, som sår träd och grödor. Och Tor, åskguden, som dundrar farligt när hans slänger sin hammare men som kan tämjas. Eller åtminstone kanaliseras varsamt, inte via en draklina dock.
Ett ganska bra radarpar som symbol för norsk kärnkraft.

Den fina blixtbilden ovan lånade jag av Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer: