måndag, februari 04, 2008

Dags för os(s) att ompröva den generella välfärden?


Socialförsäkringsminister Christina Husmark Persson har i dagens DN en intressant debattartikel som handlar om förtidspensionärer.

Jag begriper tanken hon lanserar.
Den som har förtidspension, fast det heter inte så längre, ska få behålla hela eller delar av den även om man börjar jobba och tjäna lite pengar.

På så sätt hoppas hon kunna stimulera fler att prova sig fram i jobb, och kanske få fler att våga steget som varit borta i åratal eller kanske aldrig fått fäste på arbetsmarknaden överhuvudtaget.

Emellertid innehåller inte debattartikeln svar på frågorna om varför regeringen vill förbjuda de privata sjukförsäkringslösningarna från oss som är medlemmar i SIF till exempel och kanske via avtal har mer än de där 75 procenten man förväntas klara sig på som långtidssjukskriven.

Och jag ser fram emot beskedet till studenterna att de får jobba och tjäna pengar utan att staten drar tillbaka studielånen, en logisk följd av förslaget i DN idag.

Jag hade gärna sett lite klara besked också om den andra sidan av det där myntet. En satsning på rehabilitering, krav att sätta in rehabiliteringsprogrammen genast. Det är ett krav som borde riktas på alla involverade; myndigheter, arbetsgivare men också arbetstagare.

Nu är jag ju socialdemokrat, men börjar småledsna på hattandet med våra socialförsäkringssystem. Det blir oöverskådligt, det blir särlösningar och stringensen saknas. För en vanlig medborgare är det omöjligt att skaffa sig en överblick. Jag är inte okunnig, men jag har i dagsläget bara en vag aning om hur min privata försäkringssituation ser ut om jag skadas i trafiken, på jobbet, blir sjuk, blir invalidiserad, arbetslös, får barn eller tvingas vårda en nära anhörig. Om jag har råd går jag gärna på försäljningsargument om privata försäkringslösningar utan att ha en ordentlig överblick och en chans att kunna syna en välsmord försäljare i privatförsäkringsbranschen.

Man är ju småföretagare dessutom.

Nu noterar jag i min omgivning en ny tendens att åratal av borgerlig svartmålning av våra välfärdsverksamheter - vård, skola, omsorg - börjar ge avkastning. Om människor blir sjuka kastar de sig över privata lösningar av ren rädsla och om de har råd. Privata skolor upplevs som bättre och gamla som inte ännu behöver hjälp försöker börja köa i tid, åratal i förväg, av ren rädsla att bli utan omsorg den dagen de behöver.
Jag undrar jag om inte man borde ta ett steg åt sidan och betrakta alltsammans från ett nytt perspektiv, andas in djupt, och börja om.

Och den här gången med att låta arbetsmarknadens parter ta ansvaret för socialförsäkringsystemen utom sjukvårdsförsäkringen och
delar av föräldraförsäkringen.
Jag tycker det vore intressant att höra några som kan dessa svåra frågor pröva den tanken, därför att jag tror det skulle lägga grunden för ett mer robust system och rycka undan mattan för experimentsugna men okunniga och konsekvensnonchalanta politiker av alla färger.

Gustav Möller förlorade, delvis, den diskussionen mot Ernst Wigforss om jag förstått min arbetarrörelsehistoria korrekt.
Vi fick en generell välfärd. Det är en väldigt bra tanke, den bottnar i insikten att alla, hög som låg, rik som fattig, och alltså även en på 1930-talet växande medelklass, ska ha samma rätt till skola, vård, omsorg efter behov. I botten arbetslinjen, alla ska arbeta, och vid dess sida en modell för att omfördela medel efter behov och sedan den standard man utgick från. Därav procentsatserna och taknivåer vi diskuterar idag. Ju mer man hade i inkomst som utgångspunkt, desto större andel av det där försäkringssystemet kunde man förvänta sig. Och istället för försäkringsbolag tog staten ansvaret, därav det höga skattetrycket men också därav den höga förväntan vi har på systemets robusthet.
Men själva verksamheten som sådan - vården, skolan, omsorgen - skulle fördelas efter behovet och inte efter kassan.
När man nu ruckar på dessa system relativt snabbt, rubbar man också maktbalansen mellan arbetsköpare och arbetstagare och det är också viktigt att tala om men en helt annan fråga.

Möller däremot tyckte att man skulle ha en generell fördelning också, i stil med barnbidraget, kontantbidraget. En bottenplatta att stå på, resten skulle arbetsmarknadens parter förhandla om i avtal eller den enskilde spara i privata försäkringssystem.
Nu när redan fackföreningar och arbetsgivare påbörjat processer bort från det generella till ett avtalat tillstånd av stärkta försäkringslösningar så kanske det är dags att gräva fram Möller igen?

Tanken är hur som helst inte helt ny....
Senast den var uppe för omprövning var under ATP-striden då socialliberalerna hade dammat av den. Nu hör jag TCO:s ordförande i skarpa ordalag försvara en avtalad försäkringsordning med högre tak och högre procentsatser. Tänk hur det kan gå.

På senaste medlemsmötet var C med, en gammal kämpe med kraftfulla påkar nerstuckna i arbetarrörelsens mylla, han är IF Metallare och inte en man vän med de många orden. Med några kärva men tydliga kommentarer gjorde han fullkomligt glasklart på medlemsmötet förra veckan att han, som facklig företrädare, aldrig skulle kunna acceptera en massa återställare i a-kassan. Skälet till det är helt enkelt att fackföreningsrörelsen ju anpassar sig och söker nya lösningar avtalsvägen.
Inte kan de sitta och vänta på Godot eller hans kusin Rådslag i fyra år inte.
De har redan valt linje.
För C var däremot ett annat ämne desto mer angeläget. Vad tusan gör vi med alla dem som slängts ut ur systemet?
400.000 har gått ur a-kassan till exempel.

Så för svensk socialdemokrati kan det vara dags att göra en kolossal omprövning i just detta känsliga ämne. Facket har redan hunnit göra det, för flera år sedan.

För det är sannolikt att nu kommer från borgerligt håll hela propagandamaskinen ett varv till och den här gången heter det inte "jobb eller bidrag". Nu blir det "välfärd eller bidrag"
Jag säger försäkringar, bra skola, bra sjukvård, stark fackföreningsrörelse, men också en stark och ansvarsfull arbetsgivarorganisation, som en nödvändig förutsättning för arbete, för den fulla sysselsättningen som mål.
Det borde fler göra. Återställare brukar inte vara ett gott tecken, inte ens i politiken.
Alternativet till en ordentlig omprövning är en slags tredelad välfärd. Inkomstbaserade socialförsäkringar för de med stabil relation till arbetsmarknaden, en grundtrygghetsbaserat system för de med osäker men dock befinligt relation till arbetsmarknaden kopplad till olika former av arbetstvång och till slutligen en selektiv välfärd för de utstötta och utslagna.
Fattigstugan i ny skepnad.

4 kommentarer:

Erik Laakso sa...

Sett i ljuset av dagens verklighet är det nog tvivelsutan så att vi haft ett bättre samhälle med system som inte i ett pennstreck kan förändras av klåfingriga politiker oavsett partifärg om Gustav Möller fått som han velat. Men det är jobbigt och obekvämt att ompröva eftersom det automatisk innebär att man måste erkänna att en del saker inte varit rätt tidigare.

Eva sa...

Hej Erik. Javisst är det så.
Men vilken mogen debatt vi skulle haft om vi törs ta den just så - från start. Kanske landar man i samma slutsatser nu som då, det kan ju hända också.
Men då vet vi varför. Nu svävar vi betänkligt på målet ibland lite till mans.
Jag råkar personligen tro på den där modellen, den generella välfärdspolitiken, och därför bör den omprövas, den ska tåla genomlysning då och då.
MEn dresultatet är inte vad Möller och Wigforss och Per Albin Hansson talade om den gången. Det kan vi konstatera idag.
Sköt om dig/E

Catti Ullström sa...

Hej

Mycket tankeväckande och viktigt inlägg det här. Insåg medan jag läste att det ju stämmer väldigt väl. Oöverskådligt är ordet. Jag har ingen aning om hur min egen situation egentligen ser ut.

Egentligen borde vi ju ta tillfället i akt när vi är opposition att ställa alla de här nödvändiga frågorna. Och det gäller ju flera områden. Modeller som var rätt i en situation är ju inte nödvändigtvis rätt när situationen förändras. Osv.

Ha det gott!

Eva sa...

Tack för stöd båda.

Kanske det är mindre kontroversiellt än man först skulle kunna tro, när uppsåtet är så tydligt och botten är en klassisk diskussion.
Och man inte behöver tveka en enda sekund om var man hamnar.