tisdag, januari 15, 2008

Zlatan Zlatan...

Jag måste bekänna att jag avskyr att gråta. Jag känner mig avklädd när jag gör det och dessvärre bölar jag ofta, fast bara ett snyft så att ingen ska se det och avslöja mig.
Lyckliga slut på filmer, Sven Tumba när han grät vid utdelningen av hederspriset under idrottsgalan igår och Kajsa Bergkvist som möttes av stående ovationer och kallade sig för "pensionär" - de får ofelbart en tår i ögonvrån som belöning men förstås också de sorgliga berättelserna och de vackra sagorna.

Som den overkliga sagan om den gängliga pojken från Rosengård i Malmö som blev världens bästa fotbollsspelare. Zlatan, en riktigt äkta hjältehistoria som ska berättas precis så, och som ovan vid kostym och fluga och ovan vid fina ord ändå talar rätt in i hjärtat.

- Ja hade faktiskt inte förberett ett tal för jag hade inte förväntat mig det här. Jag är inte så bra på att tala heller men jag försöker.

Och så ett brett leende och två klockrena oneliners:

- Som jag sa innan, bara att vara nominerad kändes stort, men att vinna det känns ju overkligt.

- Det är folket som röstar och det här priset går rakt in i hjärtat, det är större än alla mina guldbollar därhemma.

Så sammanfattar han det som hade tagit en Hemmingway 80 sidor att utveckla. Men sättet han säger det fyller ut alla de där orden han inte behärskar. Han talar med bollen och fötterna, han talar med sin tonåriga trulighet och en särpräglad ovana att plötsligt tala om sig själv i tredje person.

- Man, säger han, man går ut där på planen ...

Naken, precis så.

Starka känslor klär av en naken och det är gott om man gråter, och det kanske är därför fotbollen också kan väcka så mycket vrede. Tänk så befriande om klackarna med fulla unga män började gråta istället för att slåss - vilken vacker värld vi skulle ha haft!

Fast antagligen är jag bara influerad av att ha hört ett inslag på kulturradion om människor som drabbas av akut panikångest av vackra bilder, starka konstnärliga upplevelser som förpassar dem till hispan, de bryter ihop av de starka känslor som viss konst kan väcka, jag känner vagt igen det, jag kan lipa över ett musikstycke eller en tavla eller en strof text, kanske det är det kultur gör, kanske det är det som är kultur? Så som bra fotboll kan vara.

Eller skidåkning när en Charlotte som kallas Kalla plötsligt åker fortare i slalombacken uppför än jag gör nerför och ögonblicket som man vet ska bli historiskt när man ser det är där, och man ser det precis när det händer och tiden stannar till ett hjärtslag, stannar upp liksom.

Frimärket ovan är också ett sådant ögonblick, det minns jag också: Foppas vackra straff i VM, Lillehammer, 1995. Vacker som en tavla. Jag lipade nog lite då också men jublade mest.

Inga kommentarer: