torsdag, januari 31, 2008

Möte med Bengt Lindström


Mellan glassreportage och Siljan Dansar eller någon lokal katastrof som gräsbrand, trafikolycka eller stulna cigaretter, dök tipset upp:
Bengt Lindström ställde ut, en stor utställning, det måste nästan ha varit hans berömda Asagudar som just slagit igenom internationellt.
.
Många tavlor, en väntjänst åt en gammal kompis, kanske en älskarinna, en väninna, en kollega - utställt var det i alla fall på ett litet galleri i Leksand. Och en sensation. Direkt från Paris eller New York eller någon annanstans i världen.
.
Han var världsberömd.
Jag var 21 år och visste allt om världen, precis så som bara 21-åringar gör för ett år eller så innan verkligheten kommer löpande på snabba fötter.
.
Bengt Lindström hade jag aldrig hört talas om. Jo förresten , jag hade hört talas om den galne konstnären soim målade ett helt fjäll för att skydda skogen.
.
Sakkunnigt gled jag från tavla till tavla när en man plötsligt ställde sig bredvid och frågade:
- Nå. Vad tycker du?

Jag stod stilla och starrbligade på en av de enorma färggranna målningarna. Nästan abstrakt, färggrannt, urtypiskt Bengt Lindström för den som kan honom men det kunde ju inte jag, så jag vände mig mot mannen som ställt frågan och svarade, alldeles ärligt:
- Just den här tycker jag om, men de är lite för svårsmälta och på nåt sätt fabriksaktiga. Men du ska kolla i trappen, för där har konstnären hängt upp några små grafiska blad och dom är det känsla i! Det är som han spikade upp sin själ där i trappen.

Sa jag.
Han stirrade på mig en sekund och svarade:
- Får jag bjuda dig på lunch?
.
Det var givetvis Bengt Lindström. Vi åt lunch. Vi talade länge och han berättade och avslöjade att han verkligen ibland kände sig som en fabrik. Och att bilderna där i trappen verkligen var privata. Osäljbara.

Hustrun/ managern/ agenten/ PR-chefen stirrade svartsjukt mellan färskpotatis och laxbitar och försökte rätta till det han sa, medveten om att den unge reportern där kunde råka skriva förfärliga ting.

Jag tror vi satt ute och att solen sken, jag tror nästan jag bestämmer att det var så för jag vill helst minnas saken så. Han var charmerande och jag omedelbart handlöst förälskad. Hustruns svartsjuka var nog inte helt obefogad.
.
- Men vad gör man? Om jag råkar spilla färg på en duk så är den värd 50.000 spänn. Det är frestande att inte kasta bort den. Och kastar jag bort den så tar hon den, sa han och log spjuveraktigt mot hustrun som rasande tittade tillbaka och log mot mig. Alltmer ansträngt.
- Jag kan ta en lång bräda och måla på, sen sågar jag av en bit i taget och säljer! fantiserade han vidare och vi fnissade.
Jag minns inte vad jag skrev, det var nog säkert ganska intetsägande om utställning och galleri och den världsberömde konstnären och så vidare, men inget om vårt samtal i trappen och lunchen.

Jag var för ung för att förstå och det var trots allt mitt första riktiga vikariat som lokalreporter på Dala-Demokraten och natten var alltid ung den sommaren, sommaren 1982.
.
Några decennier senare är jag på fest. Nära vänner hade kalas i en lokal jag inte tänker avslöja var. Men man kommer in och upptäcker att väggarna är täckta av Bengt Lindström.
En privat samling tavlor - säkert åtta-tio stycken. Stora. Explosiva nästa aggressiva. Lindströmska acryler.
En förmögenhet tittar över vårt kalasande, helt stilenligt i en källarlokal av relativt enkelt snitt, långt från kristallkronor och silverkandelabrar.

Historien?
Bengt hade kluddat ihop en tavla då och då till en god kamrat som fixade lokal och säkert höll med sprit och mat och kläder med för den delen, periodvis, under åren när Bengt Lindström fortfarande höll på att spika upp sin själ i grafiska blad i trappan och inte var rik och berömd och parisisk och fri.
Nej, det där är inte riktigt sant, han bodde i Paris, men då och då i perioder var han i Stockholm och kunde husera hos denna källarägare. Men pank var han tydligen, notoriskt pank.
- Då och då kunde Bengt komma med en ny tavla istället för den där obetalda hyran, och jag har aldrig haft hjärta att sälja dom, förklarade mecenaten. Tavlorna är alldeles för stora för att han skulle kunna ha dem hemma på väggen i sin bostad. Så de hänger där och ackompanjerar till vardags ett band som repeterar i källaren.

Han blev 82 år. Nu läser jag i husorganet DN att han dog hemma i Sundsvall, att han åkt hem för några år sedan när kroppen sagt ifrån.
Just nu ångrar jag att jag aldrig åkte upp och hälsade på honom. Jag skulle ha frågat:
- Känner du igen mig?
.
Och nåt säger mig att han skulle ha kunnat gjort det. Och då kunde jag fått säga som det var, 25 år senare:
.
- Nu börjar jag förstå. Och jag skulle ha berättat hur jag strosat i Quartier Latin förbi ett litet konstgalleri och därinne i dunklet, i ögonvrån, hade jag sett en av hans tavlor och hur hela kroppen omedelbart registrerade och reagerade på den korta skymten så jag tvingades vända åter och gå in och överlämna mig åt de starka känslorna tavlan förmedlade.
.
Så som stor konst påverkar.
.

Inga kommentarer: