torsdag, januari 17, 2008

Love for sale


Facebook igen, för nu är det en spaning:

En småtrevlig sak med tramserierna på Facebook och liknande är möjligheten att skicka en liten hälsning, en vänskaplig cyberkram, ett litet hjärta och requests om allt det där.
Igår fick jag plötsligt en förfrågan av en - vän? - som undrade om jag var till salu.
.
Sen hittade jag en annan som hade blivit köpt, två gånger, av en tredje vän och det till fantasipriser på över 800 cyberdollars.
.
Nu råkar jag tycka att hon är värd väsentligt mer än så, kanske ett par millar eller nåt liknande, och det har jag inte ens i cyberrymden så...
Count Me out!
.
Precis då hör P som köpt vännen J två gånger för över 800 cyberdollar av sig och påstår att han är min fan.
Och nu börjar jag ana oråd här. Kan man inte köpa vänner - eller sälja dem - kan man muta dem med solar, hjärtan och omröstningen Funniest in Facebook som jag däremot givetvis är med i, eller bilda små privata fanclubbar. Vännen P har fö en fan i sin fanclub och nu ville han bli min fanclubs första medlem antar jag med baktanken att hans fanclub skulle få en medlem till.
=)
.
Jag anar mutor och argan list! Eller åtminstone en trend som jag inte odelat uppskattar nämligen en tävling i flest kompisar. Se - mina vänner finns nog där cyberrymdskycklingar och fanclubar förutan. Inte särskilt många, men lojala och framförallt verkliga, såna som man äter middag eller fikar med eller våldgästar tolv på natten eller som överraskar med baklängesklockor eller en blandskiva och som rätt vad det är fyller jämna tal som 50 (grattis L).
.
OM det nu är en trend att man för att känna sig riktigt uppskattad ska ha hundratals cyberrymdskompisar som köper och säljer en eller bildar små fanclubbar och sånt, så kan man fundera på vad det är en reaktion på.
Ensamhet såklart, men jag tror inte det behöver handla om det heller.
Undrar om det är en slags tomhet, den där som uppstår när man har allt eller åtmintone det mesta i materiell väg och traktar efter nåt annat, nåt mer, något att bli sedd för.
Samma drivkrafter som gör att jag skriver blogg, en kluvenhet mellan å ena sidan en narcissistisk (självbespeglande) längtan efter bekräftelse och helt enkelt glädjen i att måla med orden, raskt och slarvigt, efter ett yrkesliv som en språkets legosoldat, skrivare av andras texter, andras formspråk, iklädd andras språkdräkter.
.
Men jag gillar Facebook eftersom gamla bekantingar dyker upp där oförhappandes och en del av dem som jag i verkliga livet har täta kontakter med kan jag roa mig med att hinna prata lite extra med den vägen. Ibland räcker inte tiden till, en diskussionsgrupp på Facebook kan lösa en del jobbrelaterade problem också.
Och som opinionsbildare är mediet blixtsnabbt om det är en bra sak och en bra story, ungdomsvåld, munkar i Burma eller klimathot. Nästa stora grej kommer handla om att rädda djur av nåt slag, det är jag säker på!
.
Och som sagt. Man kan kasta iväg en virtuellt kram till nån som behöver den.
.
Kram alla.
Och ducka för här kommer en cybergummikyckling farande!

Inga kommentarer: