måndag, januari 28, 2008

Konsten att rösta fram en socialdemokratisk ledare


Världen är inte svart-vit och det är tur det. Men man kan förledas att tro det ibland.


Så här går det till i politiken:

Man kanske ska utse en partiledare och valberedningens sammankallande - som till exempel kan heta Lena Hjelm-Wallén - kallar till rådslag.

Så samlades socialdemokrater i hela landet, och det kan ha varit stora möten och små möten, stormiga möten och mindre stormiga möten. Ur alla dessa möten strömmade entydigt följande budskap ut:
Nu är det dags för en kvinna.

Av det följde också en lista på önskade personer och Pär fanns inte överst på de listorna, vanligen. Pär som heter Nuder och som är en utomordentlig person och duktig politiker, det handlade inte om det. Han hade fel kön den här gången och just det kan man möjligen ha en åsikt om. Det var nämligen vad medlemmarna hade, en åsikt alltså.

Sen väljer man ombud som samlas på en kongress och röstar fram en ny partiledare, i detta fall helt enigt, i stor samstämmighet, med acklamation. Låt vara sedan det namn som stått högst på önskelistan, nämligen Margot Wallström, med visst eftertryck tackat nej.

Normalt när vi sossar röstar fram en ny partilwedare sitter vi regeringsställning - aha!

Då är det självklart för de flesta på Aftonbladets politiska redaktion och till och med Henrik Brors på DN att regeringschefen plockar ihop ett lag.
Men eftersom det aldrig har hänt förut, att vi byter lagledare i opposition, så är medierna ovana.

Nu uppstår den svart-vita bilden, och det i synnerhet eftersom den pågående valrörelsen i USA är så närvarande i svenska medier. Och okunniga svenska journalister börjar göra jämförelser och kräva - av oss socialdemokrater - att vi ska ha medlemsomröstningar som primärvalskampanjer för att utse vår partiledare.

Ja. Just det. Vi har medlemsomröstningar. Men vi gör det inte på amerikanskt sätt, vi gör det på svenskt sätt. Jag finner det så intressant att det finns ett brett och varmt engagemang för varje steg socialdemokraterna tar att större fokus riktas på vad Mona Sahlin och hennes medarbetare gör eller inte gör - än på det faktum att 400 000 människor gått ur a-kassan och att kronofogden har rekordmånga ärenden.
Sen ligger nog en del i påståendet att Pär Nuder förknippas med Göran Persson, han var ju trots allt väldigt nära Göran Persson i många år, också före tiden som finansminister. Och GP har ju lyckats med konsstycket att efter sin avgång bli mindre populär, det är som det är med den saken.

En sak till glömmer vi. Eller i alla fall journalister med specialité att göra historieskrivningen av vår samtid.
Mycket få partiledare var kolossalt populära, varken hos oss sossar eller hos andra. Valet av Palme var inte heller självklart odelat populär och Erlander uppfattades som höjden och längden av trä och tråkighet till en början berättas det.


Inga kommentarer: