tisdag, december 11, 2007

Doris Lessings nobeltal


För en massa år sedan gick mina barn i en skola som ville försöka sig på en nyordning, vad det handlade om spelar ingen roll men föräldrastorm blev det.

Till slut reste sig en förälder som suttit tyst länge och lyssnat på alla de oroliga rösterna. Föräldern sade mjukt:
- Jag har just kommit hem efter flera år i ett land långt långt bort i världen, ett land där problemet är om barn alls får gå i en skola, om det alls finns ett skolhus, en lärobok eller en lärare. Jag förstår att många av er är oroliga för något nytt och okänt, men här finns en skola och här finns läroböcker och lärarna vill skapa något nytt för våra barns skull. Jag har svårt att förstå vad ni är rädda för ska hända, om lärarna här tillåts prova det de vill göra för att skolan ska bli bättre för våra barn.
Diskussionen tog slut där. Med en kort historia fattade alla de oroliga föräldrarna mod och vågade närma sig det okända.
.
Jag är uppvuxen med böcker och mina barn är det också. Det är en rikedom och en skatt men inte nödvändigtvis begynnelsen för ett bokläsande liv.
Men för ett berättande liv.
Sagoläsningen varje kväll ersattes så småningom av serier, hästböcker, Science Fiction och så plötsligt; Shakespeare, en Lagerlöf, Kafka - flera!
Sen nyfikenheten. Allt om buddismen är intressant! Varför byggdes pyramiderna?
Mamma, luktar fattigdom illa?
"Jag vill besöka Roben Island och se var Nelson Mandela satt i fängelse. "

Jag kan. Jag kan bli. Jag kan berätta.

Alla kan inte åka till Roben Island och alla kan inte besöka Manilla och känna lukten av brända sopor från de fattigas kvarter. Men alla kan besöka ett bibliotek och resa med boken.
Man kan, till exempel, läsa fast man är blind. Numera kan man ju det. Eller om man är dyslektiker.
Man kan låna böcker som ljudfiler. Och av det växer världen lite och man färdas i den och blir lite mindre rädd för det okända.

Jag kan. Jag kan bli. Jag kan berätta.

Och sammanhangen ur berättelserna som sätter fantasin och kreativiteten i rullning föder och göder självkänsla. Jag duger. Det finns fler som jag. Det finns andra....

Jag kan. Jag kan bli. Jag kan berätta.

Det där ligger snubblande när den tanke min far aldrig lämnade;
Alla människor har en bra historia.
-------
Jag kom att tänka på den där händelsen när jag läste Doris Lessings Nobelföreläsning.
Läs den. Det är inte blott god litteratur, tankeväckande, lärande.
Det är medryckande också.
Och lyfter, givetvis, betydelsen av boken en nivå till. Ännu en nivå.
Läs.
.
Men uppriktigt sagt så blir jag allt mer förbryllad över den motivering som Svenska Akademien skickat med priset;
"den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".
Ebba Witt-Brattström försöker förklara. Jag är antagligen väldigt korkad, men jag gillar Doris Lessing och jag tycker om bra berättelser och tankeväckande historier alldeles oavsett om de är episka, kvinnliga eller manliga erfarenheter, sanna eller fullkomligt påhittade. Det är därför jag är så förtjust i sagor och i Marquez. Historier behöver inte ens vara sannolika för att vara lärande, inte ens logiska - tänk på betydelsen av Harry Potter eller Liftarens guide. Eller Grottbjörnens folk. Eller Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Eller Krakel Spektakel.
Just nu lyssnar vi på Teskedsgumman i radio som julföljetång för fjärde gången. Götapetter! Hur logiskt är det? Hur lärorikt är inte det?
Och jag läser för att det gör mig lycklig:
Krakel Spektakel Kusin Vitamin
hängde och svängde i en gardin:
För hej och hå i gardinen den blå!
Krakel Spektakel vad tänker du på?
.
Och jag noterar den totala frånvaron av en kommentar kring akademiens motivering i Lessings nobeltal, men hon kommenterade den omedelbart till pressen med orden: "Vah? Uttryckte dom sig verkligen så???"
Inte för att hon skulle omedvetet ha råkat skildra något i sina böcker, tvärtom! Men just därför.
.
En medveten feminist som pekar på kvinnlighetens särskildheter, och människornas olikheter, individernas mångfald - en miljon sätt för käringar att trassla till sina liv på med eller utan hjälp av förtryck, könsspel, makt, världens allmäna galenskap och för all del olikheternas betydelse; svart-vit, kvinna-man, rik - fattig. Afrikan Europé. Bildad. Obildad.
Nåt säger mig att hon artigt håller inne med tanken att det finns en slags förödmjukande ton i den där motiveringen en slags, "trots att" en slags begränsning som inte säkert eftervärlden kommer att finna.
Men för all del. Jag tillhör alla generationer EWB kastar sig över, känner empati med mina mödrars revolt och har tagit en dust själv, nu står jag efter förmåga bredvid dagens unga kvinnor men också de unga männen och jag är feminist på ett kolossalt omedvetet sätt.
Jag är tvåspråkig, medvetet tvåspråkig manligt-kvinnligt, jag behärskar härskarteknikerna, jag skiter i salongen och spottar i sockret om det krävs för stunden och är antagligen lite korkad som sagt.
Jag har liksom inte tid att förlora mig i detaljerna. Feminism tar ner farten, när nån tvingar mig bli teoretiker. Jag är praktiker och dunkar herrar i huvet om dom är värda det för att de är korkade, inte för att de är herrar. Det händer att jag reflekterar över om män möjligen är offer på samma sätt som kvinnor är det.
Och slutsatsen blir väl då att offerrollen aldrig tilltalat någon, men kraften att äga sitt liv en idé som tilltalar alla. Jag trodde på ett plan att det var det Lessing skrev om. Men jag är inte boklärd, jag är en rätt vanlig läsare. Jag läser inte bara för att reflektera och lära mig saker, jag läser för att det gör mig lycklig och starkare och att vissa böcker, filmer, bilder, ibland de mest oväntade, stärker min självkänsla.
Om jag sviker mitt kön då, så får det faktiskt vara. Jag har en del andra strider för mig som känns lika angelägna. Svenska Akademien får ursäkta en medelåldrig toka, men motiveringen kändes som om den begränsade värdet av priset och det var kanske inte de noblas mening.
.
Den turkiske författaren Pamuk sa i sin Nobelföreläsning så här om sitt skrivande:
"Tillåt mig att låta några populära ord fylla musikens funktion och byta ämne! Som ni vet, den fråga som vi författare oftast får, den populäraste frågan lyder: ”Varför skriver ni?”
Jag skriver, för att det är mitt hjärtas lust! Jag skriver, för att jag inte liksom alla andra trivs med ett vanligt arbete. Jag skriver, på det att böcker måtte skrivas som jag gör och bli lektyr för mig. Jag skriver, för att jag är så arg på er, jag är arg på alla. Jag skriver, därför att jag tycker så mycket om att en hel dag sitta i en kammare och bara skriva.
Jag skriver, därför att endast genom att förändra verkligheten kan jag fördra den. Jag skriver, för att hela världen måtte få veta hur jag, de andra, hur vi alla, alla vi i Istanbul och Turkiet har levt och hur vi lever. Jag skriver, för att jag tycker om papperets, pennans och bläckets doft.
Jag skriver, för att jag tror mer på litteraturen, romankonsten, än på något annat. Jag skriver, för att det är en vana, en passion. Jag skriver, för att jag är rädd för att bli glömd. Jag skriver, för att jag är förtjust i all berömmelse och uppmärksamhet, som det för med sig. Jag skriver, för att få vara för mig själv. Jag skriver i hopp om att förstå varför jag är så oerhört arg på er och på alla.
Jag skriver, för att jag tycker om att bli läst. Jag skriver, för att en gång för alla bli klar med den här romanen, den här texten, den här sidan, som jag en gång påbörjade. Jag skriver, för att alla förväntar sig det av mig. Jag skriver, för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotekens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna. Jag skriver, därför att livet och världen och allting är så otroligt vackert och förunderligt.
Jag skriver, för att jag njuter av att klä i ord livets hela härlighet och rikedom. Jag skriver inte för att berätta historier utan för att skapa historier. Jag skriver, för att göra mig fri från känslan av att det alltid finns en plats, dit jag – precis som i en ond dröm – på intet sätt kan ta mig till. Jag skriver, för att jag aldrig kunnat känna mig lycklig. Jag skriver, för att bli lycklig."
.
Jag skriver för att bli lycklig...

”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”.
Skrev nobelpriskommittéen. Verkar som känselspröten fungerade bättre förra året.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hon tar väl upp just mkt kvinnliga erfarenheter

Eva sa...

Av tio nobelpris så är minst nio manliga erfarenheter. Men visst, jag skrev ju att jag är en toka också.
Jag är så alldeles säker att akademien menade väl och det är styggt av mig att misstänka dem för nåt annat, herregud, de har väl ägnat år att diskutera den där motiverings-meningen och läst alla hennes böcker fram och åter åtta gånger i åratal.
Det vara bara det att det kändes som om just den där guldvågen, där just de orden vägdes, hade en aning för lätt vikt.
Aningens aning.
Nobelpris är nobelpris.
Det är tungt oavsett vad nån tycker om hur orden vägts.

Och hennes feministiska gärning är ju oomtvistad. Den kunde man lyft fram däremot. Hon har skänkt hopp och gett styrka åt många kvinnor tror jag.
Liksom hon kan ha skänkt hopp åt svarta i apartheit med Gräset sjunger, debutboken. Åt vilsna barn med sciencefiction kanske och åt fattiga i det afrikanska dammet i en indisk butik med en dröm om ett möjligt liv.
Vad vet man. Själv är jag enfaldig nog att känna mig mer styrkt av Josef och Marias trumpetande i avloppssystemet i Det stora kalaset eller irrfärderna i Buss på villovägar än av Vredens druvor av samma författare, Steinbeck, en annan nobel pristagare. Skönheten sitter i betraktarens öga och det som slår an en sträng behöver inte nödvändigtvis vara av samma höga karat som det belönade.

Men nu har Lessing i alla fall inspirerat mig till att gå från steget när jag lämnar pappersböcker efter mig lite varstans åt andra att finna, till idén att riva Tolstoj i delar så andra kan läsa medan de väntar på att få köpa vatten i länder där läshungern överflyglar svälten, dammet och hopplösheten.