söndag, december 09, 2007

Aktuell utrikesdebatt



"I de første dagene av januar 1949 hadde den selvstendige storstaten India innkalt maktene i det fjerne østen til en konferanse angående de nye uroligheter i Indonesia. Det var lett å konstatere at samtlige makter sympatiserte med Indonesernes "opprørsbevegelse". I begynnelsen av mars innkalte den indiske regjering de makter i østen som tilhører det britiske samveldet til en ny konferanse. Det gjaldt situasjonen i Burma, som nettopp britene hadde gitt full selvstendighet, men hvor innbyrdeskrigen fullstendig legger landet øde. Britene deltok i denn konferanse, og det er lett å skjønne hvorfor. Skulle kommunismen i Burma smitte over til India og Pakistan, ville hele østen ha unndratt seg britisk eller europeisk innflytelse. Det betyr ikke bare at livslinjer for det britiske samveldet står i fare, men også at viktige råstoffkilder ikke lenger kommer til å stå til europeiske lands forføyning. Times har for en stund siden skrevet rett ut at Nederlands hele skjebne som sterk stat står på spill. Og avisen la til - med en tydelig pekepinn - at om Europas økonomiske grunnlag ødelegges ved utviklingen i Asia, så blir "Amerikas første forsvarslinje i Europa samtidig ødelagt."

Erling Bentsen 10. juni 1953. Läs mer


Den som följer Käringen vet att man var på konferens och dessutom var det faktiskt på samma ställe som Klimatkonferensen i Bali, i ett turist och konferensparadis på den södra halvön på Bali, på halvöns östra kant där vågorna är lite snällare och därför inte surfvanliga, men lång-grunda. Det är 30 grader varmt, otroligt fuktigt eftersom det är monsunperiod men i konferenslokalerna är klimatanläggningarna effektiva nog. Man fryser utan kavaj.

I mötet med fantastiska förebilder som Martin Lee och andra känner man sig en aning kort i rocken, verkligen, och har fått uppdraget att redogöra för aktuella valtrender och demokratiutvecklingen i Europa och det nya Europafördraget på femton minuter. En kvart åt ryssarna, en åt latinamerikanerna, en åt utvecklingen i Ukraina efter den orange revolutionen som även hade en metodutveckling med sig och därför fick lite extra tid, och en kvart åt Europa.

Och Mario som höll klubban höll också tiden, stenhårt, trots att han är italienare.

Vad gör man då?

Man skiter i valen! Nej det gör man naturligtvis inte, men man sammanfattar alla Europas val inklusive det danska avgjort kvällen före på två minuter.
Man struntar i rubrikerna, undviker sorgfälligt detaljerna och letar symboler för det som är helheter.

Det blev en karta.
Europas karta, och Europaunionens utvidgning steg för steg från 1950-talets kalla krig, faktiskt från 1952 det vill säga vid den tid då Churchill myntar begreppet järnridån och kalla kriget blir en realitet. Kommunistskräcken ledde till oresonliga personförföljelser i USA som i sin tur fortfarande skapar problem, fackföreningsrörelsen går kräftgång (nere i 11 procent!), Facebooks skapare vägrar släppa fram ordet socialism bland rubriker som har att göra med enskilda människors privata deklarationer om politisk tillhörighet och den demokrat i USA som skulle påstå sig vara en demokratisk socialist är politiskt död.
Så EU, dvs kol-stålunionen med fem medlemmar 1953, växer en smula, byter namn ibland och fördrag stup i ett, fler medlemsländer, förbi murens fall i november 1989, och den snabba utvidgningsprocessen i mitten av 1990-talet och in mot framtiden och ett enat Europa.
Med rubriken Do not mention the F-word.
Av hela den där kvarten var det det som fastnade: the f-word.
F som i federation, ordet som sammanfattar konflikten i Europa om EU-fördraget. Den 500:e stolen i parlamentet, flaggan, hymnen, namnet på Europas utrikesministers titel är kanske av underordnad betydelse, men noga räknat är möjligheten för en majoritet av länder att ta ett stort steg fram i en gemensam fråga utan att hindras av att det 27:e landet säger nej - däri ligger styrkan precis.

Om tio eller kanske om tjugo år, kommer nån att stå där igen någonstans i världen och ska berätta på ingen tid om aktuella valtrender, kampanjmetoder, fördrag eller vad det nu kan handla om, på ingen tid.

Och använda samma grundredskap:
Ska man sia i framtid ska man söka i historien.


Av en händelse snubblade jag över den korta historiska betraktelsen ovan, skriven alltså 1953, över situationen i Indonesien och Burmas - sedd då, ur dåtidens perspektiv, satt i ett sammanhang tio år senare, på 1960-talet nån gång, och hyperaktuell idag, drygt 40 år senare. Inte bara i Indonesien eller sydostasien, utan även i det pågående samtalet mellan EU och Afrika.

Och med rubriken Olja och demokrati.
.
Kusligt. Hyperaktuellt och just därför kusligt. Gå dit och läs och fundera!

Inga kommentarer: