tisdag, november 20, 2007

Folkhemsbygget på Bali

Ett sent nattmingel hemma hos mr Bob hamnar jag bredvid Peggy som ursprungligen är från Australien men flyttade till Indonesien. Till Bali där majoriteten av de tre miljoner som bor på ön är hinduer.
Peggy och hennes man Derek, som är förskolelärare och driver ett antal förskolor i Indonesien berättar hur det kom sig att de hamnade i skolbranschen. De driver flera skolor, och skolorna har det gemensamt att de också välkomnar funktionshindrade barn.

På Bali ser man inga funktionshindrade barn. De existerar inte. Det vill säga, de göms undan eftersom vi vet av statistiken att åtminstone 9 av 100 är "disabled". I Indonesien går ändå barnen normalt nio år i skolan, det vill säga om föräldrarna har råd att betala skolavgifterna och köpa skolkostymer åt barnen.

På Bali firas Kunskapens dag på den dag som närmast skulle kunna jämföras med nyårsafton, och kunskapens gud hyllas särskilt, Ganesh, en elefantliknande monstergestalt till gud ur den hinduiska skaran av gudar. Böcker välsignas, barnen hyllar sina lärare. Kunskap är i Indonesien och särskilt på Bali viktigt, även om alla inte får del av den.

Nu kom det sig att Peggy och Derek fick sitt tredje barn, en dotter som har Downs syndrom.
Inga skolor.
Vad gör man? Man öppnar en skola. Sen en till och en till, och drar igång fonder för att finansiera dem.

- Men, säger Peggy till mig.
- Det skulle aldrig har gått ihop ekonomiskt om det inte vore för att vi kan importera speciallärare från Australien, men lönerna för bra lärare härifrån kostar en tiondel av vad speciallärarna kostar. På det sättet kan vi ha väldigt många bra lärare i våra skolor och ändå klara finansieringen av speciallärarna.

Idag har dottern flyttat hemifrån, bor själv, klarar sig själv. Hon är då ingen looser, hon är en riktig vinnare!

Men Peggy och Derek fortsätter med sina skolor. De stannar i Indonesien eftersom behovet är enormt. De rika västerlänningarna som vill ha sina barn i engelska skolor får bekosta en insats för barn ur andra omständigheter och med olika funktionshinder.

Och just nu håller Peggy tummarna för att labour ska vinna valet i Australien. Vi har ett långt intressant samtal mitt ibland affärsmän, regeringstjänstemän och konsulter om skolpolitik och pedagogik och vinsterna (för alla!) med att barn med skilda funktionshinder går i en alldeles vanlig skolklass, fast i mindre grupper och med fler lärare och med speciallärare.

Folkhem kan man bygga också i en muslimsk jättenation och på privat basis.

Jag tror ingen skulle komma på tanken att kalla deras arbete och fonderna för bidragsfällor, satsning på förlorare eller börja surra om utanförskap.

De är ju entreprenörer. I folkhemsbygge.

Och som vanligt har mina förutfattade meningar kommit på skam.
I Indonesien finns en region som har 12-årig grundskola, 6-18 år. De ligger före Sverige i det avseendet.
Och Peggys vid det här laget tretton år långa uteslutande positiva erfarenhet av att integrera alla sorters funktionshinder i alldeles vanlig klass stämmer till eftertanke. Vi pratar oss igenom damp, asperger, olika former av utvecklingsstörningar eller förståndshandikapp, autism. Fick hon välja skulle hon inte göra annorlunda eftersom alla vinner på systemet. Också de "friska" barnen vinner och föräldrarna blir efter ett tag varma anhängare till de integrerade klasserna.

Detta apropå en befängd debattartikel publicerad i gårdagens Dagens Nyheter, se förra inlägget.

Inga kommentarer: